1 800 föremål i 40 år av besatthet av Joaquín Sabina: "För mig är han som påven för en kristen"
José Luis Llada från Gijón har många, många konsertbiljetter till Joaquín Sabina. Men det finns några som är särskilt värdefulla för honom, "som den han gav på dagen för Hipercor-attacken 1987", förklarar han på telefon från Gijón. "De sa till honom att det kanske inte var en bra idé att agera efter det som hade hänt, men han svarade att de inte skulle tysta honom eftersom det var vad de ville göra med oss alla, och han fortsatte." Det året hade Llada precis börjat samla på Sabine-föremål, en hobby som föddes praktiskt taget samtidigt som hans kärlek till sin musik, utlöst av en omedelbar crush på en konsert. «Min äldre bror anmälde sig frivilligt för civilskyddet, och ibland skickade de honom till utställningar för att hjälpa till med säkerheten. En dag kom Sabina med Viceversa för att presentera albumet 'Hotel Dulce Hotel', han tog mig med sig och när jag såg det blev jag förvånad.
Det var första gången jag hörde honom, och så fort jag gick gjorde jag allt jag kunde för att få ett band med hans låtar. Nästa sak var ett band till, och ett till, och ett till, tills han började samla alla typer av föremål relaterade till sin idol, "särskilt sedan internet kom, som öppnade en värld för mig", säger han. "Affischer, böcker, tidningsurklipp, dvd-skivor, t-shirts, muggar, dockor, teckningar, konsertbiljetter, klistermärken och allt jag hittade som hade med honom att göra har redan kommit in där." Sommaren 1997 åkte Sabina till Gijón med turnén 'In cloths minors' och bodde på hotellet Begoña Park, "i samma rum där Rolling Stones en gång sov", och José Luis dök upp där för att få en autograf. «Han signerade albumet "Bad Companies" åt mig och satte sig i taxin för att gå på konserten. Men dagen efter stod jag på vakt med min mountainbike, och när jag gick ut och åt frågade jag receptionen vart jag skulle, och de sa till mig att det var restaurangen Las Delicias.
Jag gick dit efter dem och trampade som en galning och jag kom lite tidigt eftersom jag kunde en genväg. Jag bad honom om ett foto med honom, vi tog det och när jag frågade honom om han skulle skriva på en skiva åt mig tog han av sig glasögonen och med ögonen rödare än helvetet, förmodligen från att ha festat hela natten, sa han till mig: 'Och vad ska jag ha på mig? För Induráin?' (skrattar) Det var min första fysiska kontakt med honom.
Sedan dess har han träffat Joaquín många gånger, som aldrig har glömt att hans nummer ett fan bor i Gijón. "Jag vet det här eftersom jag en gång pratade med hans personliga assistent för att berätta för honom om min samling, och han sa till mig: "Ja, ja, vi vet vem du är, vi har urklipp av artiklarna som har skrivits om dig." Och vid ett annat tillfälle, efter att ha tagit ytterligare ett foto i Oviedo, sa han till mig (härmar sin röst): 'Jag har redan sett dig i tidningen.' För mig var det en ära, för om kungen för monarkister är den största saken, eller för kristna påven, så är han den största för mig. Av de 1 800 föremål som han samlar på sig i sitt hus - "till min frus förtvivlan", säger han halvt på skämt - en av de han uppskattar mest är "en pappdocka, känd som bellman, som användes för att marknadsföra albumet "Hotel dulce hotel", förklarar José Luis, som tydligen har många andra favoriter från sin första konsert med Las Venter: "A at personalized Las Venter" signerade out-of-print records, en mycket begränsad upplaga av en bok som gjordes på Kuba som kom ut tack vare att Joaquín avstod från sina rättigheter, en teckning gjord av honom själv... det sentimentala värdet av samlingen är oändligt, och det ekonomiska värdet är svårt att beräkna. Sedan José Luis delade med sig av sin passion på sociala nätverk, YouTube och en webbplats, har José Luis blivit en slags "influencer" och när han blev känd får han många meddelanden från människor som vill skicka föremål till hans husmuseum, där han till och med har Playmobil-klick anpassade av honom själv och till och med några outsägliga saker.
Allt "komprimerat som i en Tetris", säger "Sabineron från Gijón", som har turen att ha en förstående fru. "Sista gången jag ordnade om allt var jag tvungen att lägga en massa saker på vår säng, och det var så sent att det slutade med att hon gick och sov i vår dotters rum." Och hur är det med nästa generation? Kommer de att vilja ta över samlingen när han är borta? "De har inte så mycket intresse, och min fru säger att när jag dör kommer jag att vara i rum 1 på begravningsbyrån och rum 2 och 3 kommer att vara Sabinero-marknaden", skrattar José Luis, som kanske en dag pratar med en kulturinstitution om saken.
Men det kommer senare. Nu är det dags att slicka såren för att ha sagt adjö till din hjälte. «Den senaste konserten jag såg var i Santander. Jag ville inte ens åka till Madrid, trots att jag var inbjuden. "Jag kunde inte ha stått ut."
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
25 maj 2026, 18:41
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
1.800 objetos en 40 años de obsesión por Joaquín Sabina: «Para mí es como el Papa para un cristiano»
Beskrivning
El gijonés José Luis Llada guarda muchas, muchísimas entradas de conciertos de Joaquín Sabina . Pero hay algunas que son especialmente valiosas para él, «como la del que dio el día del atentado de Hipercor, en 1987», explica al teléfono desde Gijón. «Le dijeron que quizá no era buena idea actuar después de lo que había pasado, pero él respondió que no le iban a callar porque eso era lo que querían hacer con todos nosotros, y siguió adelante». Aquel año Llada apenas acababa de empezar a coleccionar objetos sabineros, una afición que nació prácticamente a la par que su amor por su música, desencadenado por un flechazo instantáneo en un concierto. «Mi hermano mayor entró de voluntario en Protección Civil, y a veces le mandaban a espectáculos a echar una mano con la vigilancia. Un día vino Sabina con Viceversa a presentar el disco 'Hotel Dulce Hotel', me llevó con él y al verlo, me quedé pilladísimo. Era la primera vez que lo escuchaba, y nada más salir hice lo posible para conseguir una cinta de canciones suyas». Lo siguiente fue otra cinta, y otra, y otra, hasta que empezó a recopilar todo tipo de objetos relacionados con su ídolo, «sobre todo desde la llegada de internet, que me abrió un mundo», asegura. «Ahí ya entraron los posters, libros, recortes de periódicos, DVDs, camisetas, tazas, muñecos, dibujos, entradas de conciertos, pegatinas y todo lo que me encontrase que tuviera que ver con él». En el verano de 1997, Sabina fue a Gijón con la gira 'En paños menores' y se hospedó en el hotel Begoña Park, «en la misma habitación donde una vez durmieron los Rolling Stones », y José Luis se presentó allí para conseguir un autógrafo. «Me firmó el disco 'Malas compañías' y se metió en el taxi para irse al concierto. Pero al día siguiente, monté guardia con mi bici de montaña, y cuando salió a comer pregunté en recepción a dónde iba, y me dijeron que al restaurante Las Delicias. Fui para allá detrás de ellos pedaleando como un loco y llegué un poco antes porque conocía un atajo. Le pedí una foto con él, nos la hicimos y cuando le pregunté si me firmaría un disco, se quitó las gafas, y con los ojos más rojos que el demonio, seguro que por haber estado toda la noche de fiesta, me dijo: '¿Y qué pongo? ¿Para Induráin?' (risas) Ese fue mi primer contacto físico con él». Desde entonces se ha encontrado muchas veces con Joaquín, que nunca se ha olvidado de que su fan número uno vive en Gijón. «Lo sé a ciencia cierta porque una vez hablé con su asistente personal para comentarle lo de mi colección, y me dijo: 'Sí, sí, sabemos quién eres, tenemos recortes de los artículos que se han escrito sobre ti'. Y en otra ocasión, después de hacernos otra foto en Oviedo, me dijo (imita su voz): 'Ya te he visto en el periódico' . Para mí fue un honor, porque si para los monárquicos el Rey es lo más grande, o para los cristianos el Papa, para mí lo es él». De los 1.800 objetos que acumula en su casa -«para desesperación de mi mujer», dice medio en broma-, uno de los que más aprecia es «un muñeco de cartón, conocido como el botones, que se usó para la promoción del disco 'Hotel dulce hotel'», explica José Luis, que evidentemente tiene muchos otros favoritos: « Una entrada de su primer concierto en Las Ventas , una botella de cerveza personalizada con su cara, discos descatalogados firmados, una edición limitadísima de un libro que se hizo en Cuba que salió gracias a que Joaquín renunció a cobrar sus derechos, un dibujo hecho por él mismo... el valor sentimental de la colección es infinito, y el económico, difícil de calcular». Desde que comparte su pasión en redes sociales, YouTube y una página web, José Luis se ha convertido en una suerte de 'influencer' y al hacerse conocido recibe muchos mensajes de gente que quiere mandarle objetos para su casa museo, donde tiene incluso clics de Playmobil personalizados por él mismo y hasta alguna cosa inconfesable. Todo «comprimido como en un Tetris», asegura 'el sabinero de Gijón', que tiene la suerte de tener una esposa comprensiva. «La última vez que reorganicé todo tuve que poner muchas cosas en nuestra cama, y se me hizo tan tarde que ella acabó yéndose a dormir a la habitación de nuestra hija». ¿Y qué hay de esa siguiente generación? ¿Querrán hacerse cargo de la colección cuando él ya no esté? «No tienen mucho interés, y mi mujer dice que cuando me muera, estaré en la sala 1 del tanatorio y las salas 2 y 3 serán el mercadillo sabinero», ríe José Luis, que quizá hable algún día con alguna institución cultural sobre el asunto. Pero eso ya llegará más adelante. Ahora, toca lamerse las heridas por el adiós de su héroe. «El último concierto que vi fue en Santander. A Madrid no quise ni ir, aunque estaba invitado. No hubiera podido soportarlo»