Kultur • 13 tim sedan

Xabier Anduaga: "Att vara tenor verkar vara väldigt coolt, men det är inte så lätt... speciellt om du är spansk"

Den italienska regissören Riccardo Frizza sa om honom efter att ha hört honom för första gången i en audition: "Efter två anteckningar förstod jag att jag var framför någon speciell. Det är en av de röster du hittar en gång vart femtonde eller tjugonde år." Efter sin debut på New York Met sa tidningen OperaWire att han var "en spirande stjärna". Listan med entusiastiska recensioner och beröm för Xabier Anduaga (San Sebastián, 1995) skulle vara oändlig.

Och ändå skulle ingen säga att den unge mannen som anländer till Teatro Real klädd informellt, med en ryggsäck på axeln och ett ansikte av att bara ha sovit några timmar (han har en tvåårig pojke som är "en jordbävning", ler han) är en av de mest framstående och eftertraktade tenorerna på den internationella operascenen. Denna söndag den 4 oktober kommer han att hålla en konsert på Teatro Real med Colosseums orkester, under ledning av Julio García Vico. Hans vapen kommer att vara arior av Donizetti, Bellini, Verdi, Bizet, Gounod och Massenet. "Jag insåg för några dagar sedan att det nu är tio år sedan min första gång på Real i en konsert med vinnarna av Viñas-tävlingen...

Att komma till Madrid, till den här teatern, innebär att vara med familjen, så du kan föreställa dig den entusiasm jag har för den här konserten." ”Känner du dig yr när du tänker på allt som har hänt på 10 år?” Han har debuterat på de bästa teatrarna och har blivit en lyrisk figur över hela världen... "Jag har inte känslan av att det har gått 10 år. Ja, det gör mig yr, för jag ser hur snabbt tiden går, alla de saker jag har gjort, även om vissa fortfarande kallar mig" ungt löfte ". Men i slutändan tror du att jag i det ögonblicket hade andra tankar, jag var 23 när jag debuterade i Buenos Aires eller jag gjorde redan viktigt arbete i Italien, utan att ens veta var jag var eller vad jag gjorde...

Jag gick bara ut för att sjunga. Ja, det är svindel, men samtidigt tycker jag att det har hänt väldigt fina saker som har hjälpt mig att vara här idag. När du når den nivå av excellens och ansvar som du har nu, kan du behålla den "spelandan" som alltid finns på teatern? -Operasångare har många nackdelar i våra karriärer, men en av fördelarna är att vi ständigt ändrar repertoar; det är inte samma sak med skådespelare, som gör samma funktion i sex månader, ett år...

Det faktum att vi är i Madrid idag hjälper oss mycket i det avseendet, imorgon i Wien och dagen efter i New York, och med nya möjligheter, att arbeta med olika människor, med olika dirigenter, olika sopraner, olika barytoner... Det håller min entusiasm vid liv, för att du vill glädja publiken, framför allt, men du vill också glädja mina kollegor. Innerst inne är operakretsen inte så stor, vi känner alla varandra. ”För ett tag sedan sa du att du inte hade några långsiktiga mål, har du fortfarande inte dem?” ”Det var min mentalitet för några år sedan, att inte sätta upp mål eller tak.

Jag har haft turen att sjunga i de bästa teatrarna i världen, och nu har jag ett mål: att återvända till dessa teatrar, att återvända till de platser där jag tror att jag kan göra allmänheten glad, och där jag känner mig trygg och bra, till exempel Teatro Real eller Lyceum. Att gå tillbaka till dessa teatrar är ett av mina mål. -Rösten utvecklas, du måste mäta dessa avkastningar mycket bra. -Fullt...

Och ibland är det komplicerat. För några dagar sedan pratade jag om att sjunga en titel 2030, men jag vet inte hur min röst kommer att vara 2030 och om jag kommer att kunna spela den rollen bra. Du måste alltid ha ett litet huvud och veta vad du pratar om med teatrar.

Lyckligtvis har jag en bra relation till teatrar, och regissörer lyssnar ofta på vad du vill göra. Jag är mycket uppriktig i denna fråga. Jag har redan sagt nej till flera saker eftersom han inte såg mig och de har accepterat det eller förstått det.

Sångarnas förhållande till teatrarna är viktigt; ibland pekas regissörerna ut som filmens skurkar, men från min erfarenhet och min synvinkel är de inte det. -Men han måste ha haft frestelser... -Puff! Många, ja. Samma människor som jag pratar om är de som har frestat mig med operor som jag har sagt nej till: "La Bohème", "Luisa Miller", "Norma"... ”Finns det papper som är särskilt svåra för dig att avvisa?” Det hade varit väldigt svårt att behöva säga nej till exempelvis Romeo eller Werther, för det är de rollerna jag drömde om när jag började sjunga.

Och ja, de kunde vara ett mål, jag sa det fortfarande inte av rädsla. Men just nu har jag inga, för egentligen var jag ville bo var i Werther, i Romeo, i Faust, och jag gör det eller jag ska göra det snart. ”Du beundrade Luciano Pavarotti, men han jämförs ofta med Alfredo Kraus.” Jag gillar inte att kopiera något, varken röst eller bana. Kraus beundrar jag väldigt mycket och jag följer allt han gjorde eftersom det är ett exempel: han visste exakt vad hans röst var och i vilken repertoar han kunde ge hundra procent, och det var därför han inte kom därifrån.

Pavarotti, i den bemärkelsen, var lite annorlunda. Det var en röst så vacker och så lysande att den tillät allt. Han gick alltid ut och sjöng vackert, oavsett vad han sjöng, och i det försöker jag följa hans exempel.

Jag tycker att det är viktigt att inte få publiken att lida och sjunga så vackert som möjligt. Det är så enkelt (ler medbrottsling). ”En sångare slutar inte plugga hur långt han än har kommit.” Absolut; idag hade jag en repetition, innan jag har pluggat i en timme, och samma sak innan jag kom till den här intervjun. ” Du måste plugga hela tiden och du måste förbättra dig hela tiden; om jag känner att jag inte sjunger bättre än för ett år sedan händer något. Och du måste titta på det. —Och kan du inse det eller behöver du en nära persons dom att berätta för dig? "Jag skulle kunna säga att jag inser förbättringen, tack vare arbete, vissa saker och tekniska prestationer.

Men det är svårare att inse förändringarna till det bättre än till det sämre. Om något är fel är det fel; om du är i otakt är du i otakt, om något är fult är det fult, det finns inga fler svängar. Men till det bättre är det ibland väldigt komplicerat eftersom du inte inser det.

Jag har tur som har min fru [Elena Barbé, sopran och hennes sånglärare] vid min sida, som är den som följer med mig och har lärt mig från början, som fortsätter att lyssna på mig idag och säger: ”det här du just gjorde är väldigt bra, vi måste fortsätta här”. — Jag vet att det är svårt att kvantifiera, men hur mycket är naturligt och hur mycket arbete i ditt slutresultat? Jag skulle säga att 30 procent är naturligt och 70 procent är arbete. När jag började arbeta med min fru brukade jag komma med vokaliseringar upp till den överakuta Fa; rösten var mycket mindre och nasal, men den var lätt att höra och hade inga gränser i repertoaren.

Jag började från en bra bas, men därifrån till att kunna sjunga, jag vet inte, "La somnambula" på Metropolitan i New York, det finns 70 procent arbete. Jag försäkrar alla människor som säger att någon har tur som har en gåva, de har fel. Den personen är så lycklig den första dagen, men om de inte vet vad de gör är det över den andra dagen.

Halsen har bara två strängar och de bryts mycket snabbt. Det finns fortfarande människor som säger till mig: "Var försiktig med vad du gör för om fem år..." Vet de inte att jag har sjungit i tio år? På gott och ont vet jag vad jag gör med min röst. -Placido Domingo förutspådde inte mer än tio års karriär... -Och jag har pratat med honom om den här frågan.

Varje sträng, varje kropp, är annorlunda... Det är som i sport: det finns spelare som spelar mycket bra till trettio och andra som kan nå fyrtio... I vårt fall, eftersom du slutar sjunga vid femtio, betyder det inte att du har haft en sämre karriär än någon som fortsätter att sjunga vid åttio.

I denna operavärld har vi allt mycket idealiserat och samtidigt tror vi att vi alla är lika. Men nej, vi är inte alla Alfredo Kraus eller Plácido Domingo. Alla är som de är. ”Du pratade före studien.” Jag är mycket slagen av det arbete som operasångare har att göra med språk, eftersom de sjunger och interagerar i mer än ett. ”Som barn, i skolan, var mina språk fruktansvärda.

Jag talade spanska och baskiska, men jag var mycket dålig på engelska. När jag kom in på konservatoriet började jag studera italienska och jag insåg att jag var bra på det; och jag fortsatte med engelska utan komplex och jag var också bra på det. För att sjunga vissa operor eller leva i operavärlden är det viktigt att kunna italienska; du lever med det språket.

Du kan sedan gå vidare till den franska repertoaren och du kommer att ha ett annat problem, men italienska är grunden för opera och vi måste alla studera det, vare sig vi vill eller inte. Spanska och baskiska som modersmål, italienska, franska, engelska för att kommunicera runt om i världen. Jag vet inte om han vill lära sig tyska också... ”Jag ser inte mig själv.

Faktum är att den enda roll jag har erbjudits på tyska, och jag sa nej, var Tamino, men eftersom Mozart aldrig var en repertoar som jag... Jag har diskuterat det mycket, eftersom det finns många som säger att Mozart är en kompositör som hjälper rösten och är balsam för alla sångare och han förstörde mig när jag sjöng "Così fan tutte" i Bilbao eller i Sevilla. Jag led; jag lyckades göra det tekniskt, men jag insåg att min röst inte var gjord för det.

Inte just nu, jag ser inte mig själv på något papper på tyska. Men på franska många (hans ansikte lyser upp). Tenoren Francisco Araiza berättade i en intervju för flera år sedan att om du sjunger Mozart kan du sjunga vad som helst. ”Det är säkert, men det betyder inte att det är bra för alla.” Jag tror att det är två väldigt olika begrepp.

I konservatoriet är det första de får dig att sjunga, om du är tenor, "Il mio tesoro", "Dalla sua pace", "Un 'aura amorosa", arior från Mozarts operor. Varför? För att de är minst vassa, men inte för att de är bra för alla sångare.

Jag vill, varje gång jag går upp på scenen och sjunger en opera, försöka ge mina hundra procent eller mina två hundra procent. Och med Mozart kände jag inte att jag gav bort det. -Det är ärlighet... -Du måste stå framför publiken och sjunga, och du kan tro vad du vill, men på scenen är vi helt nakna. Du måste vara säker, och för det måste du sjunga vad du tycker är bekvämt för din röst.

Det finns inget mer, formeln är enkel. I opera läggs mer och mer vikt vid skådespeleri. Arbetar du också utomhus eller bara i repetitioner? "I början av examen gjorde jag det som jag kunde, ärligt talat, för i konservatoriet finns det väldigt lite studier av detta.

Faktum är att unga sångare ofta klandras för denna aspekt. Om mig, tills för två år sedan, sa de ofta:" Hur bra han sjunger, men låt oss se om han rör sig bättre ". Allt är väldigt relativt och väldigt subjektivt, men det är sant att det i början var svårare för mig.

Läraren Alberto Zedda lärde mig att tolka det när jag studerade hemma. Och så gjorde jag det; jag kastade mig inte på golvet, men avsikten med varje ord, färgerna, hade att göra med vad jag trodde att jag skulle göra härnäst på scenen. Sedan är det vad scenchefen vill.

Min studie av karaktärerna har gått hand i hand med att försöka ta så mycket som möjligt från de andra sångarna jag har arbetat med. Jag har tur som har arbetat med mycket bra människor och jag har försökt att kopiera dem, naturligtvis. Och det finns regissörer som har gett mig mycket och från vilka du lär dig att det trots allt är vad det handlar om.

Att lära. —Finns det någon med vilken du hade en stor önskan att arbeta för tio år sedan och redan har kunnat göra det? Jag hade turen att ha en bra konstnärlig och personlig relation med Nadine Sierra från början; hon växte fram när jag började och jag tänkte: "Jag önskar att jag kunde sjunga med henne!" Då visar det sig att jag har sjungit mycket med Nadine... Även alltför många gånger vill jag inte ha mer... "skrattar hon öppet.

Jag skojar förstås... Och en annan person som jag har varit väldigt exalterad över att arbeta med är Rolando Villazón. För mig var han en idol och att kunna arbeta med honom i två månader [han var regissör för "La sonnambula" som Xabier Anduaga sjöng på MET i slutet av 2025] har varit ett privilegium.

Vi pratade om allt. För mig var det fantastiskt att kunna sitta ner och fika med honom och fråga honom hur han gjorde något sådant eller varför något sådant... -Han hade allvarliga hälsoproblem relaterade till sin röst. Pratade du med honom om det också? ”Nej.

Han sa bara åt mig att ta hand om min röst... och mitt huvud också.” I slutändan är vi båda tenorer och det ser ut som det är riktigt coolt, men det är inte så lätt... —Varför? "Först och främst lever vi tenorer på vår diskant, som i den mänskliga rösten är den mest extrema och den mest artificiella. Det är en spänning i strängarna som, om du inte gör saker rätt, kan försvinna när som helst. Det är en fråga som spricker ett tenorhuvud varje dag.

Jag har tur att jag på den här sidan känner mig väldigt lugn, för jag har alltid haft diskanten på ett mycket naturligt sätt, min fru och jag har arbetat med dem och vi har lyckats behålla dem. Men att vara tenor har alltid en mer krävande komponent, och jag säger ingenting om du är en spansk tenor. Vi har det mer komplicerat än tenorer av någon annan nationalitet, för här har det funnits mycket mycket stora tenorer.

Jag är säker på att Celso Albelo, Jorge de León, Ismael Jordi... säger samma sak. Att ha en bakgrund som Domingo, Carreras, Aragall, Kraus... har öppnat dörren för oss men har också gjort det mycket komplicerat. ”Jag är klar. Är söndagens konsert en hyllning?” På grund av repertoaren säger jag det… ”Ja, lite ja.

När jag gick med på konserten med teatern sa de åt mig att göra som jag ville. Och jag tänkte - då kom jag inte ihåg att det var tio år sedan min första gång här - att jag hade varit på Real tillräckligt länge för att ta en rundtur från min början till idag. Från arior som "Ah! mes amis", från "La fille du régiment", som har ackompanjerat mig i alla auditions i världen, till operor som jag kommer att debutera snart, mycket nära här till och med... -Vi pratade före diskant...

Den arian, med sina nio "bröst tvåor", är i den meningen symbolisk. Förutsätter diskanten sångaren, är han medveten om det ögonblicket eller låter han sig ryckas med och känner att han kommer att gå ut ensam? "Varje arbete är annorlunda." Jag kommer att ha sjungit "L 'elisir d' amore" ungefär etthundrafemtio gånger och min muskulatur vet mycket väl vad den måste göra när diskanten kommer. Jag kan vara trött eller inte, men du vet vad du måste göra eftersom den aspekten har arbetats med mycket.

Ju fler gånger du gör det... Tja, naturligtvis, om du gör det fel, sparas det på hårddisken felaktigt. Men om du gör det rätt kommer musklerna att arbeta och de kommer att veta vad de måste göra i varje ögonblick.

Detta är mycket tekniskt, men du måste se till att all aria är i samma position som diskanten, inte att du måste leta efter den annorlunda och övernaturligt. Diskanten är en del av hela arian och för detta måste du ha hela håligheten öppen från början. För mig är det livsviktigt. —Förlåter publiken nu en mindre bra prestation om ruset är strålande? ”Ibland och vissa människor, ja, det gör de.” Vid vissa tillfällen har de till och med kunnat förlåta mig; att inte ha sjungit historiens bästa aria, men eftersom diskanten var bra...

Men när jag började var man tvungen att ha diskanten ja eller ja. Men jag tänker ändå att jag varje dag måste bevisa varför jag är här och vem jag är. Ingen ger dig något, du måste fortsätta ge callus.

Originalkälla

Publicerad av ABC Cultura

3 oktober 2026, 01:17

Läs original

Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.

Visa originaltext (spanska)

Rubrik

Xabier Anduaga: «Ser tenor parece que es muy guay, pero no es tan fácil… Y menos si eres español»

Beskrivning

El director italiano Riccardo Frizza dijo sobre él tras escucharle por primera vez en una audición: «Después de dos notas comprendí que estaba ante alguien especial. Es una de esas voces que encuentras una vez cada quince o veinte años». La revista OperaWire aseguró tras su debut en el Met neoyorquino que era «una estrella en ciernes». La lista de críticas entusiastas y comentarios elogiosos hacia Xabier Anduaga (San Sebastián, 1995) sería interminable. Y, sin embargo, nadie diría que el joven que llega al Teatro Real vestido de manera informal, con una mochila al hombro y cara de haber dormido pocas horas (tiene un niño de dos años que es «un terremoto», sonríe) es uno de los tenores más sobresalientes y reclamados del panorama operístico internacional. Este domingo 4 de octubre ofrecerá un recital en el Teatro Real con la orquesta titular del coliseo, bajo la dirección de Julio García Vico. Sus armas serán arias de Donizetti, Bellini, Verdi, Bizet, Gounod y Massenet. «Me he dado cuenta hace pocos días de que se cumplen ahora diez años de mi primera vez en el Real en un concierto de los ganadores del Concurso Viñas… Venir a Madrid, a este teatro, supone estar en familia, así que se puede imaginar la ilusión que tengo por este concierto». —¿Le da vértigo pensar todo lo que ha pasado en 10 años? Ha debutado en los mejores teatros y se ha convertido en una figura de la lírica en todo el mundo... —No tengo la sensación de que hayan pasado 10 años. Sí, me da vértigo, porque veo lo rápido que pasa el tiempo, todas las cosas que he hecho, aunque algunos me sigan llamando 'joven promesa'. Pero al final piensas que en ese momento tenía otros pensamientos, tenía 23 años cuando debuté en Buenos Aires o hice ya trabajos importantes en Italia, sin saber ni siquiera dónde estaba o lo que estaba haciendo… Yo solo salía a cantar. Sí, da vértigo, pero a la vez pienso que han pasado cosas muy bonitas que me han ayudado a estar aquí hoy. —Cuando se alcanza el nivel de excelencia y responsabilidad que usted tiene ahora, ¿se puede mantener ese 'espíritu de juego' que existe siempre en el teatro? —Los cantantes de ópera tenemos muchos inconvenientes en nuestras carreras, pero una de las ventajas es que vamos cambiando de repertorio constantemente; no pasa igual con los actores, que están haciendo la misma función seis meses, un año… Nos ayuda mucho en ese sentido el hecho de estar hoy en Madrid, mañana en Viena y pasado en Nueva York, y tener nuevas oportunidades, trabajar con diferentes personas, con diferentes directores, diferentes sopranos, diferentes barítonos… A mí eso me mantiene viva la ilusión, porque quieres agradar al público, sobre todo, pero también quieres agradar a los compañeros. En el fondo, el circuito operístico no es tan grande, nos conocemos todos. —Hace un tiempo me dijo que no tenía objetivos a largo plazo, ¿sigue sin tenerlos? —Esa era mi mentalidad hace unos años, no ponerme objetivos ni techos. He tenido la suerte de cantar en los mejores teatros del mundo, y ahora sí tengo un objetivo: volver a esos teatros, volver a los lugares en los que creo que puedo hacer feliz al público, y donde yo me siento seguro y bien, por ejemplo el Teatro Real o el Liceo. Volver a estos teatros es uno de mis objetivos. —La voz evoluciona, hay que medir muy bien esos regresos. —Completamente... Y a veces es complicado. Hace unos días estaba hablando para cantar un título en 2030, pero yo no sé bien cómo va a estar mi voz en 2030 y si podré hacer bien ese papel. Siempre hay que tener un poquito de cabeza y saber lo que hablas con los teatros. Afortunadamente, tengo una buena relación con los teatros, y los directores suelen escuchar lo que tú quieres hacer. Yo soy muy sincero en esta cuestión. Ya he dicho que no a varias cosas porque no me veía y lo han aceptado o lo han entendido. La relación de los cantantes con los teatros es importante; a veces se señala a los directores como los malos de la película, pero desde mi experiencia y mi punto de vista no lo son. —Pero habrá tenido tentaciones... —¡Puf! Muchas, sí. Estas mismas personas de las que hablo son las que me han tentado con óperas a las que he dicho que no: 'La Bohème', 'Luisa Miller', 'Norma'... —¿Hay papeles que para usted son difíciles de rechazar especialmente? —Hubiera sido muy difícil tener que decir que no, por ejemplo, a Romeo o a Werther, porque son los papeles con los que soñaba cuando empecé a cantar. Y sí, podían ser un objetivo, igual no lo decía por miedo. Pero ahora mismo no tengo ninguno, porque realmente donde yo quería vivir era en Werther, en Romeo, en Fausto, y lo estoy haciendo o lo voy a hacer pronto. —Usted sentía adoración por Luciano Pavarotti, pero a menudo se le compara con Alfredo Kraus. —No me gusta copiar nada, ni voz ni trayectoria. A Kraus lo admiro muchísimo y sigo todo lo que hizo porque es un ejemplo: él sabía cuál era exactamente su voz y en qué repertorio podía dar el cien por cien, y por eso no se salió de ahí. Pavarotti, en ese sentido, era un poco diferente. Era una voz tan bella y tan luminosa que lo permitía todo. Él salía y cantaba bonito siempre, daba igual lo que estuviera cantando, y en eso sí intento seguir su ejemplo. Me parece fundamental no hacer sufrir al público y cantar lo más bonito posible. Así de sencillo (sonríe cómplice). —Un cantante no deja de estudiar por lejos que haya llegado. —Totalmente; hoy he tenido un ensayo, antes he estado estudiando durante una hora, y lo mismo antes de venir a esta entrevista. Hay que estudiar todo el tiempo y hay que mejorar todo el tiempo; si yo siento que no canto mejor que hace un año, es que algo está pasando. Y eso hay que mirarlo. —¿Y usted es capaz de darse cuenta o necesita el veredicto de una persona cercana para que se lo diga? —Podría decir que me doy cuenta de la mejora, gracias al trabajo, de algunas cosas, y a los logros técnicos. Pero es más complicado darse cuenta de los cambios para bien que para mal. Si algo está mal está mal; si estás desafinado estás desafinado, si algo está feo está feo, no hay más vueltas. Pero para bien, a veces es muy complicado porque no te das cuenta. Yo tengo la suerte de tener a mi lado a mi mujer [Elena Barbé, soprano y su maestra de canto], que es quien me acompaña y me ha enseñado desde el principio, quien a día de hoy me sigue escuchando y me dice: «esto que acabas de hacer es buenísimo, tenemos que seguir por aquí». —¿Sé que es difícil de cuantificar, pero cuánto hay de natural y cuánto de trabajo en su resultado final? —Yo diría que un 30 por ciento es natural y un 70 por ciento es trabajo. Cuando yo empecé a trabajar con mi mujer yo llegaba en las vocalizaciones hasta el Fa sobreagudo; la voz era mucho más pequeña y nasal, pero era fácil de escuchar y no tenía ningún límite en el repertorio. Partí de una buena base, pero de ahí a poder cantar, no sé, 'La sonnambula' en el Metropolitan de Nueva York, hay un 70 por ciento de trabajo. Yo le aseguro a toda la gente que dice que alguien tiene la suerte de tener un don, se equivoca. Esa persona tiene esa suerte el primer día, pero si no sabe lo que está haciendo, al segundo día se acabó. La garganta tiene dos cuerdas solamente y se rompen muy rápidamente. Hay gente, todavía, que me dice: «Ten cuidado con lo que haces porque igual en cinco años…» ¿No saben que llevo ya diez cantando? Para bien o para mal, yo sé qué es lo que hago con mi voz. —A Plácido Domingo no le auguraban algunos más de diez años de carrera... —Y he hablado con él de este tema. Cada cuerda, cada cuerpo, son distintos… Es como en el deporte: hay futbolistas que juegan muy bien hasta los treinta y otros que pueden llegar a los cuarenta… En nuestro caso, porque dejes de cantar con cincuenta años no quiere decir que hayas tenido peor carrera que alguien que siga cantando a los ochenta. En este mundo de la ópera tenemos todo muy idealizado y a la vez nos creemos que todos somos iguales. Pero no, no todos somos Alfredo Kraus ni somos Plácido Domingo. Cada uno es como es. —Hablaba usted antes del estudio. A mí me llama mucho la atención el trabajo que tienen que hacer los cantantes de ópera con los idiomas, porque cantan y se relacionan en más de uno. —A mí de pequeño, en el colegio, se me daban fatal los idiomas. Yo hablaba castellano y euskera, pero era muy malo en inglés. Cuando entré en el Conservatorio empecé a estudiar italiano y me di cuenta de que se me daba bien; y seguí con el inglés sin complejo y también se me dio bien. Para cantar ciertas óperas o para vivir en el mundo de la ópera es indispensable saber italiano; vives con ese idioma. Puedes después pasar al repertorio francés y tendrás otro problema, pero el italiano es la base de la ópera y nos toca estudiarlo a todos, queramos o no. —El castellano y el euskera como lenguas madre, el italiano, el francés, el inglés para comunicarse en todo el mundo. No sé si querrá también aprender alemán... —No me veo. De hecho, el único papel que me han ofrecido en alemán, y dije que no, fue Tamino, pero porque Mozart nunca fue un repertorio que a mí me... Lo he discutido mucho, porque hay mucha gente que dice que Mozart es un compositor que ayuda a la voz y es el bálsamo para todos los cantantes y a mí me destrozó cuando canté 'Così fan tutte' en Bilbao o en Sevilla. Yo sufrí; lo conseguí hacer técnicamente, pero me di cuenta de que mi voz no estaba hecha para eso. Por ahora no, no me veo en ningún papel en alemán. Pero en francés muchos (se le ilumina el rostro). —El tenor Francisco Araiza me dijo en una entrevista hace años que si cantas Mozart, puedes cantar de todo. —Eso es seguro, pero no quiere decir que sea bueno para todos. Creo que son dos conceptos muy diferentes. En el conservatorio lo primero que te hacen cantar, si eres tenor, es 'Il mio tesoro', 'Dalla sua pace', 'Un'aura amorosa', arias de óperas de Mozart. ¿Por qué? Porque son las menos agudas, pero no porque sean buenas para todos los cantantes. Yo quiero, cada vez que subo al escenario y canto una ópera, intentar dar mi cien por cien o mi doscientos por ciento. Y con Mozart no sentía que lo estaba dando. —Eso es honradez... —Hay que ponerse delante del público y cantar, y tú puedes creerte lo que quieras, pero en el escenario estamos completamente desnudos. Has de tener seguridad, y para eso tienes que cantar lo que creas que es conveniente para tu voz. No hay más, la fórmula es simple. —En la ópera, cada vez se le da más importancia a la interpretación actoral. ¿También la trabaja fuera o únicamente en los ensayos? —Al principio de la carrera lo hacía como podía, sinceramente, porque en el conservatorio se estudia muy poco esto. De hecho, a los cantantes jóvenes se les reprocha a menudo este aspecto. De mí, hasta hace dos años, decían a menudo: 'Qué bien canta, pero a ver si se mueve mejor'. Todo es muy relativo y muy subjetivo, pero es verdad que al principio me costaba más. El maestro Alberto Zedda me enseñó a que cuando estudiara en casa lo interpretara también. Y así lo hacía; no me tiraba al suelo, pero la intención de cada palabra, los colores, tenían que ver con lo que pensaba que iba a hacer luego en el escenario. Luego está lo que el director de escena quiere. Mi estudio de los personajes ha ido parejo a intentar tomar todo lo posible de los demás cantantes con los que he trabajado. Tengo la suerte de haber trabajado con gente muy buena y les he intentado copiar, así de claro. Y hay directores de escena que me han aportado mucho y de los que aprendes que, al fin y al cabo, es de lo que se trata. De aprender. —¿Hay alguien con quien tuviera hace diez años muchas ganas de trabajar y haya podido hacerlo ya? —Tuve la suerte de poder tener desde muy al principio una gran relación artística y personal con Nadine Sierra; ella estaba despuntando cuando yo empezaba y pensaba: '¿Ojalá pudiera cantar con ella!' Después resulta que he cantado mucho con Nadine… Incluso demasiadas veces, no quiero más… -ríe abiertamente-. Estoy bromeando, claro… Y otra persona con la que me ha hecho mucha ilusión trabajar es con Rolando Villazón. Para mí era un ídolo y poder trabajar con él dos meses [era el director de escena de 'La sonnambula' que Xabier Anduaga cantó en el MET a finales de 2025] ha sido un privilegio. Hablamos de todo. Para mí fue estupendo poder sentarme a tomar un café con él y preguntarle cómo hacía tal cosa o por qué tal otra... —Él tuvo problemas graves de salud relacionados con la voz. ¿Habló con él sobre eso también? —No. Simplemente me decía que cuidara mi voz… Y mi cabeza también. Al final, somos tenores los dos y parece que es muy guay, pero no es tan fácil... —¿Por qué? —En primer lugar, los tenores vivimos de nuestros agudos, que en la voz humana son lo más extremo y lo más artificial. Es una tensión en las cuerdas que, si no haces bien las cosas, en cualquier momento puede desaparecer. Es un asunto que a un tenor le revienta la cabeza todos los días. Yo tengo la suerte de que por esta parte me siento muy tranquilo, porque los agudos siempre los he tenido de una manera muy natural, los hemos trabajado así mi mujer y yo y los hemos conseguido mantener. Pero ser tenor siempre tiene un componente de exigencia mayor, y no le digo nada si eres un tenor español. Lo tenemos más complicado que los tenores de cualquier otra nacionalidad, porque aquí ha habido tenores muy muy grandes. Seguro que Celso Albelo, Jorge de León, Ismael Jordi… le dicen lo mismo. Tener antecedentes como Domingo, Carreras, Aragall, Kraus… nos ha abierto la puerta pero también nos lo ha puesto muy complicado. —Ya termino. ¿El recital del domingo es un autohomenaje? Por el repertorio lo digo… —Sí, un poco sí. Cuando acordé el recital con el teatro me dijeron que hiciera lo que me apetecía. Y pensé -entonces no recordaba que se cumplían diez años de mi primera vez aquí- que llevaba en el Real suficiente tiempo como para hacer un recorrido desde mis principios hasta hoy. Desde arias como 'Ah! mes amis', de 'La fille du régiment', que me ha acompañado en todas las audiciones del mundo, hasta óperas que voy a debutar pronto, muy cerca de aquí incluso... —Hablábamos antes de agudos… Ese aria, con sus nueve 'dos de pecho' es, en ese sentido, emblemática. ¿El agudo predispone al cantante, está pendiente de ese momento o se deja llevar y siente que va a salir solo? —Cada obra es diferente. Yo habré cantado 'L'elisir d'amore' unas ciento cincuenta veces y mi musculatura sabe perfectamente lo que tiene que hacer cuando llegan los agudos. Puedo estar cansado o no, pero sabe lo que tiene que hacer porque se ha trabajado mucho ese aspecto. Cuantas más veces lo haces… bien, claro, si lo haces mal se guarda en el disco duro erróneamente. Pero si lo haces bien, los músculos trabajan y sabrán lo que tienen que hacer en cada momento. Esto es muy técnico, pero hay que lograr que todo el aria esté en la misma posición que el agudo, no que haya que buscarlo de manera diferente y sobrenatural. El agudo es parte de todo el aria y para ello tienes que tener toda la cavidad abierta desde el principio. Para mí eso es vital. —¿El público, ahora, perdona una interpretación menos buena si el agudo es esplendoroso? —Algunas veces y algunas personas, sí, lo hacen. A mí, en algunos momentos, me lo han podido perdonar incluso; no haber cantado el mejor aria de la historia, pero como el agudo estaba bien… Pero cuando empezaba debías tener el agudo sí o sí. Pero es que yo sigo pensando que tengo que demostrar cada día por qué estoy aquí y quién soy. Nadie te regala nada, hay que seguir dando el callo.

0 visningar
Dela:

Svep för att byta artikel

Vi använder cookies

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse på vår webbplats. Genom att klicka "Acceptera alla" samtycker du till användningen av alla cookies. Läs mer i vår cookiepolicy och integritetspolicy.