Veckans album: tiden går, men Kevin Morby förblir densamma
Det här är urvalet som ABC-kritiker har gjort av de senaste albumen som har publicerats. Morby vet bara hur man lagar en maträtt och... det blir läckert, men han upprepar.
Och upprepa. Och upprepa.
Och upprepa. Och upprepa.
Och upprepa. Och upprepa.
Och upprepa. Och upprepa.
Och upprepa. Och upprepa.
Och upprepa. Och upprepa.
Och upprepa. Tretton gånger mer specifikt. Den här "American Pie" som Tejano-sångaren förbereder har alla de vanliga ingredienserna från "American" och även om vi aldrig har bett honom att återuppfinna äppelpajen, var det inget fel med att anstränga sin hjärna lite mer.
Om det du letar efter är överraskningar och överraskningar, är det inte det här. It is a road album, enjoyable, peaceful and linear like the desert highways. Kevin svävar genom landskapen i den amerikanska mellanvästern och avancerar från låt till låt som ett spjut som skär luften i sin väg ('Javelin').
Det är välskrivet, det råder ingen tvekan om det. Hans texter är djupa och reflekterande. Tidens gång är återigen ett av deras stora teman, 'Die Young' och 'Dandelion' ger en bra redogörelse för detta.
För att avsluta, låt oss prata om albumets sound, mer polerat och tydligare än i tidigare verk. Detta är något som a priori kan försämra trovärdigheten för den här typen av förslag och ändå gör det det inte vid detta tillfälle. Morby trycker autenticitet i sina kompositioner.
Till Cucho Peñaloza och Sergio Galarza är vi skyldiga 'The Rolling Stones in Peru' (Periférica, 2007), ett forsknings- och minnesverk av märket som det brittiska bandet lämnade när det passerade genom ett land som i realtid och sedan sextiotalet självt, vilket dokumenterades av samlingarna som räddade den magra inspelningsproduktionen av dussintals, åtminstone okända folkmusikband här, var intresserade av, åtminstone, okända här. pop, genom psykedelia och elgitarrspel, tog bort tradition och nationell prioritet. Cumbia, men mindre; nästan ingenting. Los Mirlos tillhör den generationen, ett gäng gamla män som nu hyllar en multipolär hyllning, liknande den som Peret, innan han blev separatist, stackaren, gav sig själv i 'The King Of Rumba'.
Denna samarbetsvändning till en "Amazonsk psykedelisk cumbia" som, med hjälp av en utvald grupp latinamerikanska stjärnor, nu söker sin mer än välförtjänta plats i världen, vare sig det är från anekdot eller envishet, är mycket bra. Sedan han bosatte sig i Kalifornien för några år sedan har Jeff Parker inte slutat. Den rastlösa gitarristen i Tortoise, en av de mest representativa musikerna från Chicagos experimentella jazz- och postrockscen, vars fingrar nyligen har stått till tjänst för Flea, från Red Hot..., återvänder nu till attacken med detta tredje album inspelat live på ETA-klubben.
Den lilla lokalen i Los Angeles – vars namn skulle ha fått ett tveksamt mottagande i Spanien – var öppet 2016 till 2023. Varje måndag bjöd Parker och hans IVtet på en konsert där som började som covers av standarder och utvecklades mot fri improvisation. Den som spelades in i detta verk var en av de sista.
Bara två låtar på mer än tjugo minuter vardera som minns, i andan, det senaste framträdandet som The Necks framförde i Madrid, där den australiensiska gruppen spelade en låt på mer än femtio minuter, vilade i en halvtimme och framförde ytterligare en på 45. Vilken röra, kan ni tycka, men vi som var där blev extatiska. Det påminner mig också om det imponerande 'The Night Of The Cookers' som trumpetaren Freddie Hubbard bjöd på på La Marchal-klubben i New York i april 1965, med sina fyra tjugominutersklipp som sveper bort dig som en tsunami.
Parker och hans vänner når varken experimentet med den förra, som man kan förvänta sig av Tortoises gitarrist, eller den senares vildhet, som markerade tonåren för författaren till detta. Det är naturligtvis höga krav, men de här två låtarna, 'Like Swimwear' och 'Happy Today', kan skryta med att stå stadigt i mitten med huvudet högt. Musiken sprider sig som utspillt bläck på en linneduk i den här typen av improviserad ambientjazz med melodier som svävar runt utan en tydlig ledare.
Det viktiga är teamet, som tur är, och det kan göra en plats som i verkligheten hade kapacitet för endast 78 kunder stor och rymlig. Att historien inte är cyklisk utan den rimmar är något vi alla känner till. Country och flamenco är återigen på modet bland unga och med tanke på levnadsförhållandena är det väldigt komplicerat och väldigt dyrt var du än är, vare sig det är Seattle eller Las Pedroñeras.
Det är därför punken, eller punkens anda, inte försvinner, vilket syntetiserats i postpunkens framväxt nyligen, med sitt mörka sound och lilla framtidshopp. Hand i hand, med ett gladare ljud, är new wave: mättade neonfärger och lysande syntar, fast ibland med olycksbådande budskap. Allt detta för att ge dem ett märke, för någonstans måste skivorna klassificeras i butiker.
Telehälsa skulle mer eller mindre komma in här, som vissa postkapitalistiska B-52:or som har gått igenom millennials många kriser, vars barndomshem nu är ett Airbnb och som inte har råd med dödsfall eller skatter. Under flera lager av ironi – de kritiserar systemet förklädda till själva systemet (revolutionärt, jag vet) – fortsätter de att låta monotona. Kanske är dramat att vi efter så många historiska händelser redan är okänsliga för legitim kritik.
Får mig åtminstone att vilja spela skivan. Om 'A Dream Is All We Know' var det perfekta vykortet från en imaginär sommar 1967, så bekräftar 'Look For Your Mind!' något ännu mer intressant: The Lemon Twigs är inte längre barn som samspelar med sina hjältar.
De är ett gigantiskt band. En riktig sådan. Den sorten som förvandlar musikälskande besatthet till låtar som verkar ha funnits för alltid.
Albumet är fullt av lysande melodier, signaturharmonier och den där analoga produktionen som låter som ett band färskt från studion till något popgeni gömt i Kalifornien. But here there is more muscle, more feeling of a group playing together, more rock nerve. "Look For Your Mind!", "2 or 3" eller "Nothin’ But You" har den typen av refränger som tvingar dig att titta på din mobiltelefon för att i misstro verifiera att detta inte komponerades av McCartney 1966. Och ja, det finns Beatles, Byrds, Big Star eller Brian Wilson som svävar över varje ackord.
Men miraklet är att D'Addarios äntligen börjar låta helt som dem själva. Även när de gör barockpop med klockor, tongångar och himmelska refränger blir det en allt tydligare personlighet och mindre beroende av hyllning. Ett av årets album, och vi är bara i maj.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
21 maj 2026, 15:16
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Discos de la semana: el tiempo pasa, pero Kevin Morby sigue igual
Beskrivning
Esta es la selección que han hecho los críticos de ABC de los últimos discos que se han publicado. Morby solo sabe cocinar un plato y… le sale rico, pero repite. Y repite. Y repite. Y repite. Y repite. Y repite. Y repite. Y repite. Y repite. Y repite. Y repite. Y repite. Y repite. Y repite. Trece veces más concretamente. Este 'American Pie' que prepara el cantante tejano tiene todos los ingredientes habituales de la 'americana' y si bien nunca le hemos pedido que reinvente la tarta de manzana, tampoco pasaba nada por estrujarse un poco más la neurona. Si lo que buscas son requiebros y sobresaltos aquí no es. Es un disco de carretera, disfrutable, apacible y lineal como las autopistas del desierto. Kevin flota por los paisajes del Midwest americano y avanza de canción en canción como una jabalina que corta el aire a su paso ('Javelin'). Está bien escrito, de eso no hay duda. Sus textos son hondos y reflexivos. El paso del tiempo vuelve a ser uno de sus grandes temas, 'Die Young' y 'Dandelion' dan buena cuenta de ello. Para ir cerrando hablemos de la sonoridad del disco, más pulida y nítida que en trabajos anteriores. Esto es algo que, a priori, puede restarle credibilidad a este tipo de propuestas y sin embargo, no lo hace en esta ocasión. Morby imprime autenticidad en sus composiciones. A Cucho Peñaloza y Sergio Galarza debemos 'Los Rolling Stones en Perú' (Periférica, 2007), trabajo de investigación y de memoria sobre la huella que la banda británica dejó a su paso por un país que en tiempo real y desde los mismos años sesenta, como documentan las recopilaciones que rescatan la magra producción discográfica de decenas de bandas desconocidas, al menos por aquí, se interesó por una experimentación folclórica en la que el pop inglés, a través de la psicodelia y el guitarreo eléctrico, se llevó por delante la tradición y la prioridad nacional. Cumbia, pero menos; casi nada. A esa generación pertenecen Los Mirlos, banda de vejestorios que ahora se da un homenaje multipolar, similar al que Peret, antes de hacerse separatista, el pobre, se dio en 'The King Of Rumba'. Está bien buena esta vuelta colaborativa de tuerca a una 'cumbia psicodélica amazónica' que de la mano de un selecto grupo de estrellas hispanas busca ahora su más que merecido lugar en el mundo, de la anécdota o la insistencia. Desde que se instaló en California hace unos años, Jeff Parker no ha parado. El inquieto guitarrista de Tortoise, uno de los músicos más representativos de la escena del jazz experimental y el post-rock de Chicago, cuyos dedos han estado recientemente al servicio de Flea, el de los Red Hot…, vuelve ahora al ataque con este tercer disco grabado en directo en el club ETA. El pequeño local de Los Ángeles –cuyo nombre habría tenido dudosa acogida en España– estuvo abierto desde 2016 a 2023. Cada lunes, Parker y su IVtet ofrecían allí un concierto que comenzó siendo de versiones de estándares y evolucionó hacia la libre improvisación. El registrado en este trabajo fue uno de los últimos. Solo dos temas de más de veinte minutos cada uno que recuerda, en espíritu, a la reciente actuación que The Necks realizó en Madrid, en la que el grupo australiano tocó un tema de más de cincuenta minutos, descanso media hora e interpretó otro de 45. Menuda turra, pensarán, pero los que allí estuvimos salimos extasiados. Me recuerda también al impresionante 'The Night Of The Cookers' que el trompetista Freddie Hubbard ofreció en el club La Marchal de Nueva York en abril de 1965, con sus cuatro cortes de veinte minutos que te arrasan como un tsunami. Parker y sus compis no llegan ni a la experimentación del primero, como cabría esperar del guitarrista de Tortoise, ni a la salvajada del segundo, que marcó la adolescencia del que esto escribe. Son cotas altas, claro, pero estas dos canciones, 'Like Swimwear' y 'Happy Today', pueden presumir de situarse a medio camino con firmeza y cabeza bien alta. La música se extiende como tinta derramada sobre un paño de lino en esta especie de jazz ambiental improvisado con melodías que flotan alrededor sin que haya un líder claro. Lo importante es el equipo, por suerte, y este es capaz de hacer grande y espacioso un local que, en realidad, tenía capacidad para solo 78 clientes. Que la historia no es cíclica pero rima es algo que sabemos todos. El country y el flamenco vuelven a estar en boga entre los jóvenes y, dadas las condiciones de vida, complicadísima y carísima te encuentres donde te encuentres, ya sea Seattle o las Pedroñeras. Por eso no desaparece el punk, o el espíritu del punk, que se sintetiza en el auge reciente del post punk, con el sonido oscuro y poca esperanza en el futuro. De la mano, con un sonido más alegre, está el new wave: colores neón saturados y sintetizadores luminosos, aunque a veces con mensajes aciagos. Todo esto es por darles una etiqueta, porque en algún lugar había que clasificar a los discos en las tiendas. Telehealth entraría más o menos aquí, como unos B-52 postcapitalistas que han pasado por las múltiples crisis de los millenial, cuya casa de la infancia es ahora un AirBnb y no se pueden permitir la muerte ni los impuestos. Bajo varias capas de ironía –critican el sistema disfrazados del propio sistema (revolucionario, lo sé)– no dejan de sonar monótonos. Quizás el drama sea eso, tras tantos eventos históricos, estamos ya insensibilizados a críticas legítimas. Haced al menos que quiera ponerme el disco. Si ‘A Dream Is All We Know’ era la postal perfecta de un verano imaginario de 1967, ‘Look For Your Mind!’ confirma algo todavía más interesante: The Lemon Twigs ya no son unos chavales haciendo cosplay de sus héroes. Son una banda gigantesca. Una de verdad. De las que convierten la obsesión melómana en canciones que parecen existir desde siempre. El disco rebosa melodías luminosas, armonías marca de la casa y esa producción analógica que suena a cinta recién sacada del estudio de algún genio pop escondido en California. Pero aquí hay más músculo, más sensación de grupo tocando junto, más nervio rock. “Look For Your Mind!”, “2 or 3” o “Nothin’ But You” tienen la clase de estribillos que obligan a mirar el móvil para comprobar, incrédulo, que esto no lo compuso McCartney en 1966. Y sí, están los Beatles, los Byrds, Big Star o Brian Wilson flotando sobre cada acorde. Pero el milagro es que los D’Addario empiezan a sonar, por fin, completamente a ellos mismos. Incluso cuando hacen pop barroco con campanitas, cambios de tono y coros celestiales, hay una personalidad cada vez más clara y menos dependiente del homenaje. Uno de los discos del año, y solo estamos en mayo.
