Veckans album: Olivia Rodrigo har växt och riskerar mer
Det här är urvalet som ABC-kritiker har gjort av de senaste albumen som har publicerats. Det dåliga med att göra bra musik är att ribban sätts väldigt högt när framgången kommer och allt arbete som följer är hopplöst jämfört med den milstolpen. Det är den välsignelse-förbannelse som Cultura Profética hade med albumet 'La Dulzura' (2010), ett projekt som markerade ett före och efter.
Den satte sin prägel på reggae på spanska och etablerade sig som en referens – inte förgäves turnerade de i ett decennium med det albumet. Och även med ett så högt utvärderingskriterium så uppfyller 'En Bucle', det nya albumet, förväntningarna. Samproducerat av dominikanen Frido Vargas är det ett projekt som tillagas på låg värme och som måste konsumeras i samma hastighet.
I en tid då urban musik leder topplistorna och reggaeton verkar vara den mest uppenbara vägen till framgång i branschen, förblir Puerto Rican Cultura trogen sitt ursprung, långt ifrån musiken som spelas. Detta mjuka och sensuella album, som sammanfaller med bandets 30-årsjubileum, har inga protestlåtar; De bestämde sig för att göra ett projekt om personliga teman som kärlek, avskildhet och trots. Kanske för att detta är första gången som Willy Rodríguez, bandets hjärta, låter andra artister eller kompositörer skriva låtarna efter rekommendation från Rimas-etiketten – samma hus som Bad Bunny, Juan Luis Guerra eller Quevedo –, motiverat av behovet av att hjälpa Rodríguez att "vässa" sina melodiska idéer. 'En Bucle' låter inte jamaicanskt, det låter som Puerto Ricansk reggae.
Och även om det behåller sin ursprungliga essens, är det tillåtet att inkludera fusioner som afrobeat, salsa eller soul.
Willys röst är fortfarande oklanderlig. Basarna leder vägen mot stranden, ackompanjerade av blåsinstrument som blåser karibisk luft och mjuka trummor som reglerar flyten. Utförandet är oklanderligt, även om det ibland känns för förankrat i den komfortzonen.
Om de hade haft mer tid hade de förmodligen släppt ett ännu kortare album, men sanningen är att denna redan veterankvartett baserad i Madrid har en kvart över på att förfina sitt förslag, lyfta det till nästa nivå, bekräfta sina kännetecken och befästa sitt eget och igenkännbara utrymme bland sina varierande och synliga influenser. Produktionen av Lucas Bolaño (Estrella Fugaz) har gett en ny organisk glans åt låtar som på bara två minuter döljer en oanad mängd glada ljudupptäckter. Men det stora språnget framåt kommer i förbättringen av det som redan var en av deras starka sidor när de tog sina första steg för snart ett decennium sedan: förmågan att leka med kontraster, att fylla gråskalan med färger för att släppa lös misär eller sjunka in i eufori, ibland i samma refräng. 'Jag älskar dig, du är äcklig...', inget som du skrapat på ytan av den till synes euforiska melodin skulle kunna hamna i en gräv av rädsla, osäkerhet, hallucinationer och förutsebara besvikelser.
Utan att nå Los Punsetes torra nihilism ("för att du måste leva tills döden"), är deras bästa låtar laddade med en ironi som jag aldrig funnit självbelåten eller ens obetydlig tröstande. Det är omöjligt att inte komma ihåg hans första stora potentiella anti-hymn, 'Cubata español', ett påstått firande av den stora balen som förenar oss resolut med den lakoniska efterpunken från den första Mr. Chinarro, "hedrad" i själva låtens text.
Läckert bittert, förödande som en hjärtattack, det skillnadsvärde som deras tredje album har tar låtarnas dubbla liv till den sista ytterligheten från första minuten. «Great Prairies', en accelererad kraftpopexplosion med punkanda, öppnar eld och längtar från sitt dån efter tystnadens lugn. En omöjlig flyktplan från vardagens ångest som fortsätter i det desperata sökandet efter "Los Shadus", precis som Manolo Martínez höll fast vid sitt otakusgäng. Men även om vi fortsätter att meditera eller dansa, göra lite Kumi Koda eller vad som helst, är det mest troliga att det inte finns någon lösning, att saken inte kan fixas, vare sig du vill se den eller inte.
Och låt oss börja känna oss rädda för rädsla, som tjejen på det underbara omslaget av Juanma Moreno Sánchez, eller som den där gruppen vuxna från 'The Girls of Loreal' (jag avgudar tupparna på min buss) som upptäcker till sin fasa att illusionen (och jobbstabiliteten) alltid är tillfällig. Naturligtvis kan en så rund och störande låt som 'Ernesto' (det lysande mötet mellan La Costa Brava, Autoescuela och 'Si esta bien' av Los Planetas) skrivas först efter trettioårsåldern, då nederlagen, även om de är minimala, börjar väga som de värsta nederlagen. Rekommenderas starkt är vinylutgåvan, som inkluderar på sin B-sida några skåror av bandets mest experimentella och elektroniska version (en väg som de redan utforskat i 'Sonido Viudo' EP och där de definitivt borde fortsätta att avancera) och en dold pärla som 'El Procés', med en läcker doft av C-86.
Med 'You Seem Pretty Sad For A Girl So In Love' uppnår Olivia Rodrigo något mycket komplicerat och ännu mer i ung pops värld: växa, låta bättre, utvecklas... och få personlighet och respekt. Deras tredje album överger mycket av den kvasi-barnsliga elektriciteten i 'Sour' och 'Guts' för att omfamna ett mer sofistikerat sound, fullt av ekon av new wave, melankolisk indiepop och alternativ rock. Resultatet är hans mest mogna arbete och också hans mest riskfyllda.
Den första halvan av albumet rör sig mellan eufori och romantisk besatthet av låtar som 'Drop Dead', 'Honeybee' eller den oemotståndliga 'Stupid Song', medan den andra sjunker in i den känslomässiga baksmällan av ett förhållande som håller på att falla sönder. 'Begged', den förödande balladen 'Less' och 'Expectations' lyser särskilt där och förvandlar hjärtesorg till en befriande hymn. Särskilt omnämnande förtjänar 'What's Wrong With Me', en överraskande duett med Robert Smith, mörk och underbar. Alla texter har inte kanten av hans tidigare bästa ögonblick, men Rodrigo kompenserar för alla snubblar med enorma melodier och en allt rikare sångprestation.
Det är ett mindre ungdomsalbum, mer tvetydigt och mycket mer intressant. Den arga tjejen från 'good 4 u' är inte längre här. I hennes ställe finns en kompositör som förstår att kärlek kan vara lika smärtsamt som ett uppbrott och som vet hur den ska fångas mellan sofistikerade arrangemang och utarbetade melodier.
Och det, för en 23-årig popstjärna, är ett stort steg. Det finns de som gör terapi, Eric D. Johnson klättrar till toppen av en soptipp.
Det är inte vår metafor, det är hans. I "Deponin" funderar ledaren för Fruit Bats över berget av avfall som samlats av ett helt liv - minnen, misstag, sår och beslut - för att försöka gissa vad som finns på andra sidan. Vid femtio år gammal upptäcker Johnson något som han säkert redan misstänkte: att det förflutna inte försvinner, det ändrar helt enkelt form.
Skivan är född från 'morgonsidor', en automatisk skrivteknik som består i att tömma sinnet så fort du vaknar. Det låter farligt som en självhjälpsguide på flygplatsen, men Johnson har för många mil tillryggalagt som kompositör för att falla i en sådan fälla. Sångerna bevarar spontaniteten i morgonens första tanke utan att ge upp hantverkarens precision.
Fruit Bats fortsätter att öva på den där amerikanska folkrocken med enkel framtoning och bedrägligt djup som de behärskar så väl.
Inget revolutionerande. Det är inte nödvändigt heller. Johnson har skrivit låtar i tre decennier och har insett en användbar sanning: ibland är att tänka mindre att tänka bättre. 'The Landfill' kommer inte att lösa någon existentiell kris, men det ger ett utmärkt soundtrack att leva med.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
19 june 2026, 02:00
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Discos de la semana: Olivia Rodrigo ha crecido y arriesga más
Beskrivning
Esta es la selección que han hecho los críticos de ABC de los últimos discos que se han publicado. Lo malo de hacer música buena es que, cuando llega el éxito, el listón queda bien alto y todo el trabajo que sigue a continuación es irremediablemente comparado con aquel hito. Esa es la bendición-maldición que tuvo Cultura Profética con el disco 'La Dulzura' (2010), un proyecto que marcó un antes y un después. Dejó huella en el reggae en español y se estableció como referencia –no en vano estuvieron girando una década con ese disco–. Y aún con un criterio de evaluación tan elevado, 'En Bucle', el nuevo álbum, cumple con las expectativas. Coproducido por el dominicano Frido Vargas, es un proyecto cocinado a fuego lento y que debe ser consumido a la misma velocidad. En una época en la que la música urbana lidera las listas y que el reguetón parece ser el camino más obvio para alcanzar el éxito en la industria, la puertorriqueña Cultura se mantiene fiel a sus orígenes, alejada de la música que está sonando. Este disco suave y sensual, que coincide con el 30 aniversario de la banda, no tiene canciones de protesta; decidieron hacer un proyecto sobre temas personales como el amor, el desapego y el despecho. Quizás porque esta es la primera vez que Willy Rodríguez, el corazón de la banda, dejó que otros artistas o compositores escribieran los temas tras la recomendación del sello Rimas –la misma casa de Bad Bunny, Juan Luis Guerra o Quevedo–, motivada por la necesidad de ayudar a Rodríguez a «sacarle punta» a sus ideas melódicas. 'En Bucle' no suena jamaiquino, suena a reggae puertorriqueño. Y, aunque mantiene su esencia original, se permite incluir fusiones como el afrobeat, la salsa o el soul. La voz de Willy sigue impecable. Los bajos van dirigiendo el camino hacia la playa, acompañado por los instrumentos de viento que soplan aires caribeños y baterías suaves que regulan la fluidez. La ejecución es impecable, aunque por momentos se siente demasiado anclado a esa zona de confort. Si hubieran tenido más tiempo, probablemente habrían despachado un disco aún más corto, pero lo cierto es que a este ya veterano cuarteto con base en Madrid le sobra con un cuarto de hora raspado para depurar su propuesta, elevarla al siguiente nivel, reafirmar sus señas de identidad y consolidar un espacio propio y reconocible entre sus variadas y visibles influencias. La producción de Lucas Bolaño (Estrella Fugaz) ha dado un nuevo brillo orgánico a unas canciones que esconden en apenas dos minutos una insospechada cantidad de gozosos hallazgos sonoros. Pero el gran salto adelante llega en el perfeccionamiento del que ya era uno de sus puntos fuertes cuando daban sus primeros pasitos hace ya casi una década: la capacidad para jugar con los contrastes, de llenar de colores la escala de grises para dar rienda suelta a la miseria o hundirse en la euforia, a veces en el mismo estribillo. 'Te quiero, das asco…', a nada que rascabas en la superficie de la melodía aparentemente euforizante podías acabar enfangado en un cenagal de miedos, inseguridades, alucinaciones y previsibles decepciones. Sin llegar al nihilismo seco de Los Punsetes («porque hasta la muerte hay que vivirla»), sus mejores canciones están cargadas de una ironía que a mí nunca me resultó complaciente ni remotamente reconfortante. Imposible no recordar su primer gran anti-himno potencial, 'Cubata español', una presunta celebración del pelotazo que nos une resuelta con el laconismo afterpunk del primer Sr. Chinarro, 'homenajeado' en la letra de la propia canción. Deliciosamente amargo, fulminante como un infarto, el valor diferencial de su tercer disco es llevar esa doble vida de las canciones hasta el último extremo desde el primer minuto. «Grandes praderas', un acelerado trallazo power pop de espíritu punk, abre fuego ansiando desde su estruendo la paz del silencio. Un plan de fuga imposible de la ansiedad cotidiana que se prolonga en la búsqueda desesperada de 'Los Shadus', igual que Manolo Martínez se aferraba a su pandilla de otakus. Pero, aunque sigamos meditando o bailando, algo de Kumi Koda o lo que sea, lo más probable es que no haya solución, que la cosa no tenga arreglo, lo quieras ver o no. Y comencemos a sentir miedo al miedo, como la chica de la estupenda portada de Juanma Moreno Sánchez, o como ese grupo de adultos de 'Las chicas de Loreal' (adoro a las pijas de mi autobús) que descubren aterrorizados que la ilusión (y la estabilidad laboral) son siempre efímeras. Desde luego, una canción tan redonda e inquietante como 'Ernesto' (el brillante encuentro entre La Costa Brava, Autoescuela y el 'Si está bien' de Los Planetas) solo se puede escribir pasados los treinta, cuando las derrotas, aunque sean por la mínima, empiezan a pesar como las peores goleadas. Altamente recomendada la edición en vinilo, que recoge en su cara B algunas muescas de la versión más experimental y electrónica de la banda (un camino que ya exploraron en el EP 'Sonido Viudo' y en el que decididamente deberían seguir avanzando) y una joya oculta como 'El Procés', con un delicioso aroma a C-86. Con 'You Seem Pretty Sad For A Girl So In Love', Olivia Rodrigo consigue algo muy complicado y más en los mundos del pop de jovencitos: crecer, sonar mejor, evolucionar... y ganar personalidad y respeto. Su tercer disco abandona buena parte de la electricidad cuasi infantil de 'Sour' y 'Guts' para abrazar un sonido más sofisticado, lleno de ecos de la new wave, el indie pop melancólico y el rock alternativo. El resultado es su trabajo más maduro y también el más arriesgado. La primera mitad del álbum se mueve entre la euforia y la obsesión romántica con canciones como 'Drop Dead', 'Honeybee' o la irresistible 'Stupid Song', mientras que la segunda se hunde en la resaca emocional de una relación que se desmorona. Ahí brillan especialmente 'Begged', la devastadora balada 'Less' y 'Expectations', que transforma el desengaño en un himno liberador. Mención especial merece 'What's Wrong With Me', un sorprendente dúo con Robert Smith, oscuro y maravilloso. No todas las letras tienen el filo de sus mejores momentos pasados, pero Rodrigo compensa cualquier tropiezo con melodías enormes y una interpretación vocal cada vez más rica. Es un disco menos adolescente, más ambiguo y mucho más interesante. La niña enfadada de 'good 4 u' ya no está aquí. En su lugar hay una compositora que entiende que el amor puede ser tan doloroso como una ruptura y que sabe plasmarlo entre arreglos sofisticados y melodías trabajadas. Y eso, para una estrella del pop de 23 años, es un salto considerable. Hay quien hace terapia, Eric D. Johnson trepa a la cima de un vertedero. No es una metáfora nuestra, es la suya. En 'The Landfill', el líder de Fruit Bats contempla la montaña de residuos acumulados por una vida entera —recuerdos, errores, heridas y decisiones— para intentar adivinar qué hay al otro lado. A sus cincuenta años, Johnson descubre algo que seguramente ya sospechaba: que el pasado no desaparece, simplemente cambia de forma. El disco nace de las ‘morning pages’, una técnica de escritura automática consistente en vaciar la mente nada más despertar. Suena peligrosamente parecido a guía de autoayuda de aeropuerto, pero Johnson tiene demasiados kilómetros recorridos como compositor para caer en semejante trampa. Las canciones conservan la espontaneidad del primer pensamiento de la mañana sin renunciar a la precisión del artesano. Fruit Bats sigue practicando ese folk-rock americano de apariencia sencilla y profundidad engañosa que tan bien domina. Nada revolucionario. Tampoco hace falta. Johnson lleva tres décadas escribiendo canciones y ha comprendido una verdad útil: a veces pensar menos es pensar mejor. 'The Landfill' no resolverá ninguna crisis existencial, pero sí ofrece una banda sonora excelente para convivir con ella.
