'Valverde Street': ett påstående av Max Aub
Max Aub (1903-1972) var alltid oroad över bristen på resonans i hans arbete i det inre av Spanien. Även om hans böcker regelbundet publicerades i den mexikanska exilen där han bott sedan början av 1940-talet, längtade författaren efter att kunna komma i kontakt med spanska läsare, från vilka han, förutom havet, skiljdes från av censurens järnbarriär. Att inte kunna läsas i landet som han hade antagit som sin egen sedan han vid elva års ålder flyttade från hemlandet Frankrike – vilket bekräftar att, som han påpekade i en av sina mest berömda fraser, en är från där han går på gymnasiet – innebar att han inte kunde vända sig till sin naturliga publik, den enda som till fullo kunde förstå den monumentala litterära rekonstruktionen av det så nära förflutna som republiken och den subvertica som han har haft i det senaste förflutna. historisk tolkning som frankoismen försökte införa.
Sammanfallande med hans egen biografi utgjorde inbördeskriget, de franska koncentrationslägren och exilen ryggraden i detta minnesprojekt – vilket framgår av berättelserna och romanerna i 'Den magiska labyrinten' – vilket inte hindrade honom från att också frammana andra svunna tider. Detta demonstreras av 'La calle de Valverde', en roman som utspelar sig i Madrid vars handling utspelar sig i hans ungdom, mellan 1926 och 1927, präglad av Primo de Riveras diktatur, arbetarrörelsernas framväxt eller utvecklingen av det första avantgardet. Komponerad genom en komplex byggnadsställning som inkluderar förändringar av temporal linjäritet, scenbyten och mångfald av karaktärer, är romanen uppbyggd från interaktionerna mellan ett heterogent konglomerat bestående av arbetare, läkare, politiker, prostituerade, dörrvakter, konstnärer, intellektuella, etc.
Genom en struktur av "de korsade äventyrsliv" som passerar genom en punkt vid en punkt, pensionat på gatan som avses i titeln, beläget i centrum av huvudstaden, på ena sidan av Gran Vía. Med en touch av seder och en speciell förmåga att fånga folkligt tal i dialogerna - präglat av ständiga anspelningar på den politiska situationen och det eviga "Spaniens tema", och full av sarkasm - tar en periodisk fresk som är lika sann som den är attraktiv form. Men trots sitt globala syfte ägnar verket särskild uppmärksamhet åt den intellektuella och konstnärliga världen, till vilken de fem huvudpersonerna som lyckas skilja sig från det stora kollektiva porträttet tillhör.
Presenterade som lärlingsförfattare kan dessa karaktärer – i vars konfiguration många ekon av författaren själv och många av hans generationskamrater, som började sin litterära karriär vid den tiden, upptäckas – röra sig genom litterära miljöer som Café Reginas eller La Granja del Henars sammankomster och redaktionerna för dåtidens media som 'La Vozadlating', 'La Libertta de' eller 'La Libertta de', 'La Libertta de' eller 'La Libertta de', referenser som Ramón Mª del Valle-Inclán, Enrique Díez-Canedo, Manuel Azaña, Juan José Domenchina, bröderna Cossío eller, i ett av verkets många metatextuella spel, Max Aub själv. Författare från olika generationer, sensibiliteter och ideologier samsas i handlingen, som tecknar en sorts "guldålder" av den spanska kulturen som krigets och exilens tår slutade bryta och därmed fick läsningen ett nästan okroniskt värde som får en att fundera över hur framtiden för litteraturhistorien hade kunnat bli om det som hände inte hade hänt. Tillsammans med denna reflektion finns en eminent hämndlysten hållning, eftersom den också kan förstås som ytterligare ett av Aubs ansträngningar att minnas och värda minnet av de republikanska författare som, efter att ha delat med honom en sprudlande intellektuell miljö, förpassades till glömska efter att de lämnat exilen.
Aub skrev färdigt romanen i slutet av 1950-talet. Även om exilerna på den tiden stötte på censur gång på gång, försökte författaren, alltid besatt av att återvända – bokstavligen och fysiskt – publicera den i Spanien. Först kläckte han en plan – som i slutändan misslyckades – genom vilken han tänkte presentera henne för Nadal och Biblioteca Breve-priserna under en kvinnlig pseudonym.
När idén väl förkastades försökte han lyckan med censuren, som avvisade publicering på grund av de uppenbara moraliska förbiserna av verket, som enligt den obligatoriska rapporten "betecknade uppfinningsrikedom och skamlöshet". Nyheten fyllde skribenten med oro, som, kanske av överdriven naivitet eller hopp, trodde att bristen på direkta referenser till kriget eller situationen i Francos Spanien kunde framkalla en positiv uppfattning. Francoismens utveckling och den lilla öppenhet som Fragalagen från 1966 förde med sig skulle dock förändra saker och ting för exillitteraturen, som långsamt började introduceras i Spanien, och nå milstolpar som tilldelningen av Planeta-priset 1969 till en roman av Ramón J.
Sender. Detta nya sammanhang, tillsammans med det uppsving som början av hans samarbete med Carmen Balcells byrå gav Aubs karriär inom inlandet, ledde till att 'La calle de Valverde' slutligen godkändes – med vissa strykningar, naturligtvis – för publicering 1968 av förlaget Delos-Aymá. För närvarande, trots att den kan läsas utan censurens begränsningar och att den är närvarande i kataloger med otvivelaktig prestige som den från förlaget Cátedra och åtnjuter den akademiska världens uppmärksamhet, fortsätter romanen att vara i allmänhet okänd för masspubliken.
Det är dock nödvändigt att återvinna den och ge den den plats som den förtjänar bland de stora berättelserna om Madrid, i släktet "Fortunata och Jacinta" eller "La colmena". Att läsa den innebär inte bara att göra Max Aub rättvisa och ge honom det postuma nöjet av erkännandet som han längtade så mycket efter i livet, utan också att njuta av en extraordinär rekonstruktion, lika innovativ och komplex som den är genialisk och klarsynt, av livet för exakt ett sekel sedan.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
7 june 2026, 01:01
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'La calle de Valverde': una reivindicación de Max Aub
Beskrivning
A Max Aub (1903-1972) le preocupó siempre la falta de resonancia de su obra en el interior de España. Pese que a sus libros se publicaban regularmente en el exilio mexicano en el que permanecía instalado desde comienzos de la década de 1940, el autor ansiaba poder entrar en contacto con los lectores españoles, de los que le separaba, además del océano, la férrea barrera de la censura. No poder ser leído en el país que había asumido como propio desde su traslado a los once años desde su Francia natal –confirmando que, como señaló en una de sus más célebres frases, uno es de donde hace el Bachillerato– implicaba no poder dirigirse a su público natural, el único capaz de entender en su totalidad la monumental reconstrucción literaria del pasado reciente con la que pretendió reivindicar el legado republicano y subvertir la interpretación histórica que el franquismo trataba de imponer. Coincidiendo con su propia biografía, la Guerra Civil , los campos de concentración franceses y el exilio vertebraron ese proyecto rememorador –tal y como ponen de manifiesto los relatos y novelas de 'El laberinto mágico'–, lo que fue no fue óbice para que también evocase otras épocas pretéritas. Así lo demuestra 'La calle de Valverde', una novela ambientada en Madrid cuya acción discurre en sus años de juventud, entre 1926 y 1927, marcados por la dictadura de Primo de Rivera, el auge de los movimientos obreros o el desarrollo de las primeras vanguardias. Compuesta a través de un complejo andamiaje que incluye alteraciones de la linealidad temporal, cambios de escenario y multiplicidad de personajes, la novela se estructura a partir de las interacciones de un heterogéneo conglomerado formado por obreros, médicos, políticos, prostitutas, porteras, artistas, intelectuales, etc. A través de una estructura de «vidas cruzadas» , la narración se va deteniendo en sus peripecias, que en algún momento pasan por una casa de huéspedes de la calle a la que se alude en el título, situada en el centro de la capital, en uno de los costados de la Gran Vía. Con un toque costumbrista y una especial habilidad para captar el habla popular en los diálogos –salpicados por constantes alusiones a la situación política y al sempiterno «tema de España», y repletos de socarronería–, se va conformando un fresco de época tan verista como atrayente. No obstante, pese a su pretensión global, la obra presta especial atención al mundo intelectual y artístico , al que pertenecen los cinco protagonistas que logran despegarse del gran retrato colectivo. Presentados como aprendices de escritores, estos personajes –en cuya configuración pueden detectarse no pocos ecos del propio autor y de muchos de sus compañeros de generación, que iniciaban por aquel momento su andadura literaria– se mueven por ambientes literarios como las tertulias del Café Regina o de La Granja del Henar y las redacciones de medios de la época como 'La Voz', 'La Libertad' o 'Revista de Occidente' al tiempo que se relacionan con referentes reales como Ramón Mª del Valle-Inclán, Enrique Díez-Canedo, Manuel Azaña, Juan José Domenchina, los hermanos Cossío o, en uno de los múltiples juegos metatextuales de la obra, el propio Max Aub. Autores de diferentes generaciones, sensibilidades e ideologías conviven en la trama, que dibuja una suerte de «edad dorada» de la cultura española que el desgarro de la guerra y el exilio terminó por romper, provocando así que la lectura adquiera un valor casi ucrónico que lleva a pensar cuál hubiera podido ser el devenir de la historia literaria si no hubiera ocurrido lo que ocurrió. Junto a esa reflexión, hay una actitud eminentemente reivindicativa, pues también puede entenderse como uno más de los empeños de Aub en recordar y dignificar la memoria de los autores republicanos que, después de compartir con él un efervescente ambiente intelectual, fueron relegados al olvido tras marchar el exilio. Aub acabó de escribir la novela a finales de la década de 1950. Pese a que en aquel momento los exiliados tropezaban una y otra vez con la censura, el autor, siempre obsesionado con regresar –literaria y físicamente–, intentó publicarla en España. Primero, urdió un plan –que resultó finalmente infructuoso– por el que pretendía presentarla a los premios Nadal y Biblioteca Breve bajo un pseudónimo femenino. Una vez descartada la idea, probó suerte con la censura, que rechazó la publicación por los aparentes descuidos morales de la obra, que, según rezaba el preceptivo informe, «denotaba ingenio y desvergüenza». La noticia llenó de desazón al escritor, que, quizá en un exceso de ingenuidad o de esperanza, creía que la falta de referencias directas a la guerra o a la situación de la España del franquismo podrían inducir al dictamen favorable. Sin embargo, la evolución del franquismo y el ligero aperturismo que trajo consigo la Ley Fraga de 1966 cambiarían las cosas para la literatura del exilio, que comenzó a introducirse con cuentagotas en España, llegando a conseguir hitos como la concesión del Premio Planeta en 1969 a una novela de Ramón J. Sender. Ese nuevo contexto, unido al impulso que para la carrera de Aub en el interior supuso el inicio de su colaboración con la agencia de Carmen Balcells, propició que 'La calle de Valverde' pudiera ser finalmente autorizada –con ciertas supresiones, eso sí– para su publicación en 1968 por la editorial Delos-Aymá. En la actualidad, pese a poder leerse ya sin las restricciones de la censura y a estar presente en catálogos de indudable prestigio como el de la editorial Cátedra y a gozar de la atención del ámbito académico, la novela sigue siendo, en general, desconocida para el público masivo. Sin embargo, es necesario recuperarla y otorgarle el lugar que se merece entre las grandes narraciones sobre Madrid , en la estirpe de 'Fortunata y Jacinta' o 'La colmena'. Leerla no solo implica hacer justicia con Max Aub, y darle el póstumo placer del reconocimiento que tanto ansió en vida, sino también disfrutar de una reconstrucción extraordinaria, tan innovadora y compleja como ingeniosa y lúcida, de la vida de hace exactamente un siglo.
