Vägen är gjord vid stopp
Ett välkänt spanskt oljebolag har lanserat en reklamkampanj med denna suggestiva titel. Kampanjen är bra, inte bara på grund av det machadiska mottot briljant omvänt, utan på grund av förmågan att koppla samman, med fem ord, med något väldigt sentimentalt på spanska, som de ändlösa roadtrips som vi alla har gjort någon gång, och på varje resa väver ett land som inte slutar väva sig självt, trots att andra insisterar på att väva upp det. Spanien som Penelopes mantel.
Resor vi gjorde som barn, med våra föräldrar, för att åka på semester, för att besöka våra morföräldrar, på stan, i en annan stad. Som vuxna, ensamma, med vänner, med en flickvän eller en pojkvän, med en älskare kanske, på flykt från något eller någon, på väg mot något eller någon som vi ännu inte var medvetna om. Koppla kampanjen till "Pappa, när kommer vi hit?" och bensinstationens tröst, som tillsammans med stranden är den mest demokratiska plats som finns, på gott och ont.
Det är troligt att pelarna som stödjer våra demos är landslaget, ett varuhus, en organisation för blinda och värdshusen som är utspridda över hela landet. Framsteg, den där förstöraren av det kollektiva minnet, har inte desto mindre kraften att agera på ett förvrängt sätt. Bensinstationens bar är ett misslyckande i systemet, en av de vackra anomalierna i den postmoderna matrisen, en reservoar av essenser som ännu inte ska knäckas, ett rörelsetempel där man paradoxalt nog kan finna en viss frid.
I brådskans tid tvingar resor oss att ha tid, att stoppa den och ta en paus från den där konstanta hegiran som är dagens liv. I tider av signaturkök och matcha-te får inget mer upproriskt värde än de recept som urbana stoliditet har tagit bort från landskapet eftersom de inte matchar den anglobaliserande ordboken. Livsförhållandena har gett mig turen att äta på några av de bästa restaurangerna i världen.
Jag har gillat en del, andra inte så mycket, men i ingen av dem har jag hittat äktheten eller den proustiska tillbakablicken i den där ländsmörgåsen med paprika eller den där portionen torreznos, sniglar eller cap i pota som man hittar i baren på en bensinstation i Benavente, Martorell eller Motilla del Palancar. Tecknet "det finns callos" är idag en marian uppenbarelse, en uppenbarelse av populär hedonism, en hemlighet att hålla borta från Instagram corrala och en kam till systemet. Det är där vi väcker den lite mulliga melankoliska längtan som de tyska romantikerna kallade Sehnsucht.
Vid bensinstationen i Viso del Marqués, en stad i Ciudad Real där marinens allmänna arkiv finns - en annan vacker anomali - stötte jag på, mycket i stil med "Amanece, que no es poco" - livet insisterar på att imitera konst - med ett bord med tre böcker till salu, tre: The Complete Plath, J. Borges och S.
Borges poesi. Rayuela, av J.Cortázar, som sitter bredvid en antediluviansk karusell av kassetter av Camela och Bordón IV. Ren nischkultur i tömda Spanien.
Även om det tornet också kommer att falla - häromdagen såg jag med en rysning när jag kom tillbaka från Galicien att man på ett av de här värdshusen sålde "grönsakskött" och "pastrami", som om Zamora plötsligt ville vara ett kosher Manhattan - så slår det fortfarande ett Spanien i sin renaste form, utan några av dess nutida komplex och med alla dess vackra klyschor i går, idag och alltid. Platser där, som tidigare i militären, liv, människor, accenter, språk och dialekter skär varandra, på gränserna mellan provinser, geografiska mellanrum som får oss att titta på GPS:en för att veta om vi är i Burgos eller Soria, i Cuenca eller Albacete, bara för att veta att vi är i Spanien, var annars; neutrala platser för passage -om du inte går till Casa Pepe- där den dagliga politiska striden och det öronbedövande bruset från de två Spanien inte verkar existera, bortom nyheterna på tv i matsalen och det höga bränslepriset. Det är fascinerande att stanna upp och se det, som en Lawrence of Arabia framför en oas som imorgon utan tvekan bara kommer att bli en hägring, en enteleki som vi kommer att närma oss törstiga efter minnen och atavism till, och där vi ( tyvärr!) bara hittar grönsakskött och pastrami och grönaktiga tedrycker.
Skynda dig, insup den där bensinstationsparfymen i sommar, för vem vet om nästa augusti kommer essensburken fortfarande att finnas kvar, fortfarande tillgänglig. Rörelse demonstreras genom att stanna, och den där vägen som Machado sjöng om är inget annat än vår, hans och min, den i det där Spanien som trots allt vägrar att dö.
Originalkälla
Publicerad av La Opinión de Málaga
15 august 2026, 09:54
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Se hace camino al parar
Beskrivning
Una conocida petrolera española ha lanzado una campaña publicitaria con este sugerente título. La campaña es buena no sólo por el lema machadiano invertido con genialidad, sino por la capacidad para conectar, en cinco palabras, con algo muy sentimental en los españoles, como son esos interminables viajes por carretera que todos hemos hecho alguna vez, hilando en cada desplazamiento un país que no deja de tejerse, pese a que otros se empeñen en destejerlo. España como manto de Penélope. Viajes que hicimos de niños, con nuestros padres, para ir de vacaciones, para visitar a nuestros abuelos, en el pueblo, en otra ciudad. De adultos, solos, con amigos, con una novia o un novio, con una amante quizá, huyendo de algo o de alguien, yendo hacia algo o hacia alguien de quien todavía no teníamos conciencia. Conecta la campaña con el "¿Papá, cuándo llegamos?" y el solaz de la estación de servicio, que es, junto con la playa, el lugar más democrático que existe, para bien y para mal. Es probable que los pilares que sostienen nuestro demos sean la selección nacional, unos grandes almacenes, una organización de ciegos, y las fondas que se esparcen por todo el país. El progreso, ese destructor de la memoria colectiva, tiene pese a todo la virtud de actuar de modo disforme. El bar de gasolinera es un fallo en el sistema, una de las bellas anomalías de la matriz posmoderna, un reservorio de esencias todavía por resquebrajar, un templo del trasiego donde uno puede encontrar, paradójicamente, cierta paz. En la era de la prisa, el viaje nos obliga a tener tiempo, a detenerlo y hacer un paréntesis en esa hégira constante que es la vida de hoy. En los tiempos de la cocina de autor y el té matcha, nada adquiere más valor insurgente que esas recetas que la estolidez urbana ha ido apartando del paisaje por no casar con el diccionario anglobalizador. Las circunstancias de la vida me han concedido la suerte de comer en alguno de los mejores restaurantes del mundo. Algunos me han gustado, otros no tanto, pero en ninguno he encontrado la autenticidad ni el flashback proustiano de ese bocadillo de lomo con pimientos o esa ración de torreznos, caracoles o cap i pota que uno encuentra en el bar de una gasolinera de Benavente, Martorell o de Motilla del Palancar. El cartel de “hay callos” es hoy una revelación mariana, una epifanía de hedonismo popular, un secreto que guardarse de la corrala de Instagram y una peineta al sistema. Es ahí donde se nos despierta ese anhelo melancólico algo nebuloso que los románticos alemanes llamaron Sehnsucht. En la gasolinera de Viso del Marqués, un pueblo de Ciudad Real donde se encuentra -otra bella anomalía-, el Archivo General de la Marina, topé, muy al modo de “Amanece, que no es poco” -la vida se empeña en imitar al arte-, con una mesa con tres libros a la venta, tres: la Poesía completa de Sylvia Plath, El Aleph, de J.L. Borges y Rayuela, de J.Cortázar, sentados junto a un carrusel antediluviano de cassettes de Camela y Bordón IV. Pura cultura de nicho en la España vaciada. Aunque esa torre caerá también -el otro día vi con escalofrío al volver de Galicia que en una de esas postas vendían “carne vegetal” y “pastrami”, como si Zamora quisiera ser de pronto un Manhattan kosher-, todavía late en esas posadas una España en estado puro, sin ninguno de sus complejos contemporáneos y con todos sus bellos topicazos de ayer, de hoy y de siempre. Lugares donde, como antaño en la mili, se cruzan vidas, gentes, acentos, lenguas y dialectos, en las lindes entre provincias, intersticios geográficos que nos hacen mirar el gps para saber si estamos en Burgos o en Soria, en Cuenca o en Albacete, sólo para sabernos en España, dónde si no; lugares neutrales de paso -salvo que vaya Vd a Casa Pepe- en los que la batalla política diaria y el ruido ensordecedor de las dos Españas parece no existir, más allá del Telediario en la televisión del comedor y del alto precio del carburante. Resulta fascinante detenerse y verlo, como un Lawrence de Arabia frente a un oasis que mañana, sin duda, será mero espejismo, una entelequia a la que nos acercaremos sedientos de recuerdos y atavismo, y donde (¡ay!) ya sólo encontraremos carne vegetal y pastrami y pócimas de té verduzco. Apresúrense, empápense de ese perfume de gasolinera este verano, pues quién sabe si el próximo agosto el tarro de las esencias seguirá ahí, todavía accesible. El movimiento se demuestra parando, y ese camino al que cantó Machado no es más que el nuestro, el suyo y el mío, el de esa España que, pese a todo, se resiste a morir.
