Tröskel, detta är litteratur
Ett kvarts sekel efter den senaste utgåvan (Bibliotex, förord av Pere Gimferrer, 2001 och några år efter den första utgåvan, 1991) återvänder ett viktigt verk av det spanska narrativet till läsaren. Denna "Legend of the Visionary Caesar" som Francisco Umbral (1932-2007), tillsammans med "Mortal y Rosa" (1975) och "Madrid-trilogin" (1984), skulle bli ett litterärt monument där rytmen, inställningen, karaktärerna, handlingen och den historiska bakgrunden får en relevans som sällan övervägs, kanske med det berättande scenariot av dalen-inklanesiskt arbete som bakgrund. "Att skriva är det djupaste sättet att läsa livet", varnar tröskeln själv.
Liv och historia. Det är en djupgående återskapelse av huvudpersonen, diktatorn Francisco Franc (1892-1975) och hans patetiska intellektuella (om inte en oxymoron) runt bårbordet där han mellan choklad och choklad undertecknade dödsdomar. Men tröskeln går en punkt längre.
Det är en av de få romaner där Threshold förresten glömmer sin personliga sida, levde , berättade, föreslog, drömde om och gräver i parametrarna för en fruktansvärd berättelse med en olycksbådande karaktär där skuggorna, beteendena, konspirationerna, sveken, ambitionerna kortfattat beskrivs av en typ utan gränser när det gäller att uppnå sina mål, den som faller, både från sina fiender i inbördeskriget och från dem nära honom som inte kommer att tveka att frigöra sig när det behövs.
Denna litterära rekreation är brutal. Umbral fokuserar, med en bländande berättande klarhet, på de så kallade "laínerna", den grupp av falangistiska författare som böjer sig, i Burgos, i Salamanca till diktat (aldrig bättre sagt) av den visionära Caesars vilja till makt. Caesar som, efter att ha läst verket, förblir i pastisch och delirisk visionär.
Men de drar i honom. Han förödmjukar dem, men de drar i honom. Han föraktar dem, men de hemsöker honom.
Han glömmer dem, men de drar i honom. Det finns naturligtvis en parallell karaktär till denna Caesar, Francesillo , på motsatt sida, en överlevande, bredvid Camila, mitt i helvetet. Ett avsnitt mellan sexuellt delirium (som har sitt att, vid den tiden och på den tiden) med det klostret förvandlades till en go-know-what; en upphetsad, djupt sentimental sida, som Francesillos brev till sin mamma (hon i Madrid), brev som aldrig kommer att nå sin destination, och det är inte värt att säga mer.
Eftersom det finns intriger, spänning, som om det vore en nationell episod av Galdós siktad av den mycket intelligenta ironin, melankoliska, så cervantin, som Umbral präglar berättelsen. Rekreationen är lika intensivt litterär som den är filmisk. Med Francisco Umbral händer det att han är så jävla litterär att en förmodad anpassning till filmen skulle vara komplicerad eftersom geniet i användningen av adjektiv , den perfekta konstruktionen av frasen, svängningen, rösternas polyfoni, skulle tvinga att översätta dem till bilder och där vill jag se vilken regissör som skulle genomföra en sådan prestation.
De inre monologerna, "joyceans" , på Caesars läppar är en annan av de litterära framgångarna med detta arbete. Det är en verklighet som läggs till historiens verklighet. Det vill säga när litteraturen fyller sin suveräna roll.
En fest för litteraturen, och en sönderslitning av historien, till stor del.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
7 april 2026, 14:57
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Umbral, esto es literatura
Beskrivning
Un cuarto de siglo después de su última edición (Bibliotex, prólogo de Pere Gimferrer, 2001 y unos cuantos años más de su primera edición, 1991) regresa al lector una obra clave de la narrativa en español. Esta 'Leyenda del César Visionario' que Francisco Umbral (1932-2007), junto a 'Mortal y Rosa' (1975) y la 'Trilogía de Madrid' (1984), convertiría en un monumento literario en el que el ritmo, la ambientación, los personajes, la trama y el fondo histórico adquieren una relevancia pocas veces contemplada, tal vez con el escenario narrativo de la obra valleinclanesca como telón de fondo. «Escribir es la manera más profunda de leer la vida», advierte el propio Umbral. La vida y la historia. Es una profunda recreación del personaje central, el dictador Francisco Franc o (1892-1975) y su patética corte de intelectuales (si no es un oxímoron) en torno a la mesa camilla en la que, entre chocolate y chocolate, firmaba sentencias de muerte. Pero Umbral va un punto más allá. Es una de las pocas novelas en las que Umbral olvida, a propósito, su lado personal, vivido , contado, sugerido, soñado y se adentra en los parámetros de una historia terrible con un personaje siniestro en la que se describen las sombras, los comportamientos, las conspiraciones, las traiciones, la ambición, en suma, de un tipo sin límites en cuanto a lograr sus objetivos, caiga quien caiga, tanto de sus enemigos en la contienda civil como de los que tiene cerca de los que no dudará desprenderse cuando haga falta. Es brutal esta recreación literaria. Umbral se centra, con un desparpajo narrativo deslumbrante, en los denominados 'laínes', ese grupo de escritores falangistas que se pliegan, en Burgos, en Salamanca al dictado (nunca mejor dicho) de la voluntad de poder del César Visionario. César que, leída la obra, queda en pastiche y delirante visionario. Pero le jalean. Les humilla, pero le jalean. Les desprecia, pero le jalean. Les olvida, pero le jalean. Hay, claro está, un personaje paralelo al tal César, Francesillo , en el lado opuesto, un sobreviviente, junto a Camila, en medio del infierno. Un apartado entre el delirio sexual (lo cual tiene su aquél, en ese tiempo y en esos días) con ese convento convertido en un vete a saber qué; un lado emocionado, profundamente sentimental, como son las cartas de Francesillo a su madre (ella en Madrid), cartas que nunca llegarán a su destino, y no conviene decir más. Porque hay intriga, suspense, tal como si de un episodio nacional de Galdós se tratara tamizado por la muy inteligente ironía, melancólica, tan cervantina, que Umbral imprime al relato. La recreación es tan intensamente literaria como cinematográfica. Con Francisco Umbral ocurre que es tan condenadamente literario que una supuesta adaptación al cine sería complicada porque la genialidad en el uso de los adjetivos , la construcción perfecta de la frase, el vaivén, la polifonía de voces, obligaría a traducirlos en imágenes y ahí quiero ver qué director acometería tal hazaña. Los monólogos interiores, 'joyceanos' , puestos en boca del César son otro de los aciertos literarios de esta obra. Es una realidad añadida a la realidad de la historia. Es decir, cuando la literatura cumple su papel soberano. Una fiesta de la literatura, y un desgarro de la Historia, en grado sumo.
