The Last in Line: "Allt har förändrats så mycket sedan vi separerade att även kommunistiska länder är kapitalistiska"

Biljetter till den senaste konserten - inte ett avskedsspel, för det fanns ingen - som El Último de la Fila gav före upplösningen, den 30 mars 1996 i Cartagena, kostade 2 200 pesetas, drygt 13 euro, och att se dem nu på sin återföreningsturné kostar i snitt 75 euro, 12,500 pesetas. Det vill säga att priserna har sexdubblats. Och Manolo García och Quimi Portet, två killar med bevisat socialt samvete, har gjort en "stor insats" för att biljetterna inte ska bli för dyra.

Hur är det då möjligt att de och nästan alla stadionartister säljer slut vart de än går? "Vi förstår inte heller den ilskan", erkänner Portet i intervjun vi gjorde med dem i loungen på ett hotell nära deras nästa hållplats, Metropolitano i Madrid i lördags den 22 maj. «Av alla de som har ingripit i förberedelserna för den här turnén, var de mest pessimistiska Manolo och jag. Vi visste att det skulle bli ett bra mottagande, men vi tänkte på vad som helst på den nivån om spelningar. Allt detta har överraskat oss, glatt, förstås.

Kravet på biljetter för att se dem återförenas trettio år efter separeringen har varit så brutal att Madrid-evenemanget – för vilket några extra platser har lagts ut till försäljning efter logistiska omställningar – kunde ha varit dubbelt så mycket som med Olympiastadion i Barcelona. "Problemet är att det inte fanns fler datum", förklarar Manolo. «Den enda lediga var i söndags, men det verkade för oss att det var jobbigt så ofta. Det är bra." El Último de la Fila har återvänt i full sprudlande av möten med klassiska band, men vid en tidpunkt som inte är särskilt gynnsam för grupper: det finns inte en enda bland de 30 mest lyssnade artisterna på Spotify i Spanien, de är alla solister och med en mycket hög andel reggaetonartister som har förändrats, och uppenbarligen har en samhällelig inverkan på den populära kulturen. «Massorna fungerar på ett annat sätt, illusionen, striderna, allt som har förändrats På tre decennier har världen blivit en helt annan plats, där även kommunistiska länder är kapitalistiska krav och kvalitativa konstnärliga anspråk, och nu är det irrelevanta nu är pengar och berömmelse, med hedervärda undantag bättre än någon annan, men du trodde att du vann om jag grät på din dörr, det var till ingen nytta (...) Ge mig min själ och lämna mig ifred Jag vill försöka att inte falla igen "Det är som den där vackra filmen, 'Igår', där en pojke vaknar i en värld som The Manolo har funnits i, säger han dyker upp och säger till honom: 'Låt mig sköta din karriär så får du se, det kommer att bli bomben. Du kommer att kunna köpa ett stort hus...

Och jag köper en ö.' Alltid, alltid får musikern det minsta klippet. De stora bolagen har på ett mycket skickligt sätt bevarat sin överhöghet och vi musiker har accepterat det eftersom det inte fanns något annat val. Idag har saker och ting förändrats... till det sämre.

Det är värre än tidigare för konstnären, för kompositören. Streamingplattformarna, Spotify, Amazon och de andra, gör bra affärer med oss. För dem är vi små kor som med mindre och mindre gräs fortsätter att ge mjölk.

Vi är kor för precis som deras liv beror på det, på att ge mjölk, så beror våra liv på att göra musik. Men låt oss inte bli dramatiska, det finns mycket att fira med El Último de la Filas återkomst till scenen, en återförening som startade i Fuengirola den 25 april, 10 975 nätter efter den där Manolo och Quimi spelade tillsammans för sista gången. "Man, vi är femtio år äldre", skämtar sångaren när vi läser någon krönika för honom som skyller på bristande entusiasm i början av showen. Kanske blev de överväldigade av publikens dån? "Ingenting, jag skiljer mig från den åsikten", säger García. "Helt sett", tillägger hans partner. «Kanske var problemet mer med mottagaren, som inte var helt inställd.

Det var en väldigt bra konsert, som började kraftfullt.

Dessa konserter börjar starkt. Detta par ärevördiga veteraner från nationell poprock når denna punkt i sina liv med tillfredsställelsen att "El Último de la Fila aldrig har varit en gyllene bur" för dem, som Portet beskriver. "Vi gjorde väldigt bra ifrån oss när vi var 40 år, vilket är när band separeras, för att ha fräckheten att ta friheten att göra andra saker", tillägger gitarristen innan García svarar på frågan om vad återföreningen med den här repertoaren har betytt för dem, som kompositörer och artister. «De är ganska enkla sånger i sin konstruktion och sina ackordhjul, det är inget konstigt med dem, men de har en själ, en själ, och det påtagliga beviset är att allmänheten kommer in i dem och inte bara sjunger dem, utan lever efter dem.

Det är där det är. Kanske ligger det roliga i den enkelheten. Turnén avslutas den 9 juli i Valencia och efter det, säger de, finns det ingen möjlighet till fler konserter.

Men kanske, bara kanske för att de varken bekräftar eller utesluter det, kommer mötets definitiva kulmen att inträffa med ett album med nya låtar. «För tillfället är det här så gigantiskt, det är en så enorm kyckling, att vi jobbar på det och sedan får vi se. Vi tillåter oss själva att njuta av detta utan att tränga oss med framtider. Visst kommer det att finnas en framtid, för vi är musiker.

Men det här är tillräckligt intensivt för att vi inte ska tänka på andra saker.