"The Boys of Dungeon Lane" av Paul McCartney, den bästa popen är nu country för gamla människor
Det är inte förvånande att Paul McCartney, när han behövde smaka så mycket dokumentär, biopic, bok, serie, albumåterutgivning, utställning och andra ingredienser av gamla Beatle-kläder för att ge sitt godkännande, slutade med att han blev sugen på nostalgi nästan utan att vilja det. Pricken över i:et med publiceringen av "Now and then", gruppens första nya låt femtiotre år efter upplösningen, måste ha varit som den där chokladkakan som de serverar till efterrätt till den ökända tjockisen i filmen "The Meaning of Life". Macca kunde inte ha allt det där inne, hon var tvungen att få ut det.
Och det han har kräkts är ett av de där albumen som inte längre görs, en poprock-avhandling från gamla dagar. Du känner det med de första tonerna. 'As you lie there' inleder repertoaren med aura av ett sextiotalsdisco, och reciterar en dikt om en platonisk barndomskärlek över en mjuk akustisk gitarr, när plötsligt Paul, en klok kille som inte tänkte begå klumpigheten att vara nedlåtande, ger det första genidraget genom att introducera en distorsion som han är här206, det är den första låten. arbetade på med producenten Andrew Watt (samme som har återuppstått mojo av Rolling Stones) för detta album redan 2021, och det som bäst exemplifierar uppvisningen av kontraster som vi kommer att hitta. "The Boys of Dungeon Lane" spelades in under fem år, mellan Los Angeles och Sussex i en serie sessioner som hoppades över mitt under en världsturné, gott om tid för författaren att sluta skingra eller förlänga processen till oändlighet mellan tillägg och korrigeringar. Och ändå, trots att det är ett ganska heterogent album, har det en häpnadsväckande sammanhållning.
Det sympatiska och T-Rexian mellantempot av 'Lost Horizon', en demo från tjugotal år sedan som en ingenjör från Abbey Road studios nyligen hittade av en slump och som har räddats för detta projekt, fungerar som en brygga för att helt komma in i handlingstråden för 'The Boys of Dungeon Lane' med det vackra 'Days we left behind', där vi inte bara har titeln på dess spännande utan också den mest spännande titeln. fragment: ögonblicket han träffade John Lennon: "Vi träffades på Forthlin Road / och skrev en hemlig kod / som aldrig ska avslöjas / jag står trogen vad jag sa / löftet jag gav / kommer aldrig att brytas." «Jag undrar ofta om jag bara skriver om det förflutna, men då tänker jag: hur kan man skriva om något annat? "Det är bara många minnen från Liverpool", förklarade McCartney om det här stycket, som följs av "Ripples in a Pond", som, precis som inledningstemat, använder en annan djärv kombination av samtida och vintageelement som bara är typiska för en vis man med många resor till solen bakom sig. Balansen är mycket väl uppmätt och växlar den fräscha pubrocken från 'Come Inside', mer a la Wings, med nickningar till klassiska prydnadsresurser från det fantastiska decenniet, som tejpeffekterna på 'omvända sidan' av 'Never Know' eller cembalo och undervattensröster från 'Mountain Top', en psykedelisk dalliance som berättar historien om en syratripp som bara finns i Glaston, den som bara finns i en syra-tripp. av dem som bevittnade det. om de behåller det. 'Home to us' i samarbete med Ringo Starr (och med vacker bakgrundssång från Chrissie Hynde från Pretenders och Sharleen Spiteri från Texas) är en annan retrospektiv topp av 'The Boys of Dungeon Lane', som målar ett livligt porträtt av Liverpool i slutet av femtiotalet där de växte upp. "Vi oroade oss inte vart vägen skulle ta oss / Det fanns ingen tid för raserianfall, för det var allt vi visste / Världen omkring oss var inte säker, allt höll på att falla samman / Men det var min hemstad / Och det var vårt hem", sjunger de överlevande Beatles i sin första duett. I den där raden av hemlängtan värdig en bekant superåtta rör sig akustiska "Down South", där McCartney minns dagarna när han liftade med George Harrison, satte sig på lastbilar för att åka på en gratis semester, eller den där resan med John Lennon till Paris med hundra pund i fickan.
Och utan att vara helt och hållet ett konceptalbum om de härliga dagarna av vital och kreativ ungdom, hänvisar delikatesser som 'We two', 'Life can be hard' eller 'First star of the night' oundvikligen till de bästa Beatles vaggvisorna, som presenterar Macca som vi alla har i våra sinnen, den briljanta kompositören, enkel men detaljerad och med en avväpnande tolkningsömhet. Ett av de mest speciella ögonblicken är utan tvekan 'Salesman Saint', en ballad som hyllar hans föräldrars försök att uppfostra honom i efterkrigstidens svårigheter som börjar med en Tex-Mex-trumpet och en sångbehandling av åldrad luft, och sedan överraskar med en spektakulär utveckling som introducerar inslag av 1940-talsswing med utsökt mjukhet. Och Paul McCartney, som fyller 84 om några dagar, avslutar vad vem vet om det blir hans sista album med 'Momma gets by', en melankolisk pianoframmaning med orkestrering som tycks göra upp med vissa saker från det förflutna och lämnar en märklig känsla, av farväl utan att säga adjö.
Det skulle göra ont, för sedan han började har borden förändrats så mycket att nu är pop ett land för gamla människor. Men om det är så här diskografin för den bästa poplåtsmakaren genom tiderna måste sluta, välkommen.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
27 maj 2026, 14:34
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'The Boys of Dungeon Lane' de Paul McCartney, el mejor pop ahora sí es país para viejos
Beskrivning
No es de extrañar que, teniendo que catar tanto documental, biopic, libro, serie, reedición de disco, exposición y demás ingredientes de ropavieja beatleniana para dar su aprobación, Paul McCartney terminase dándose un atracón de nostalgia casi sin querer. La guinda con la publicación de 'Now and then', la primera canción nueva del grupo cincuenta y tres años después de separarse, debió ser como aquella chocolatina que le sirven de postre al infame gordinflas de la película 'El sentido de la vida'. Macca no podía quedarse con todo eso ahí dentro, tenía que sacarlo. Y lo que ha vomitado es uno de esos discos que ya no se hacen, un tratado de pop-rock de los de antes. Se siente con las primeras notas. 'As you lie there' abre el repertorio con aura de disco de los sesenta, recitando un poema acerca de un amor platónico de infancia sobre una suave guitarra acústica, cuando de pronto Paul, un tipo juicioso donde los haya que no iba a cometer la torpeza de ser condescendiente, da el primer zarpazo de genialidad metiendo una distorsión que grita que está aquí, en 2026. Es la primera canción en la que trabajó con el productor Andrew Watt (el mismo que ha resucitado el mojo de los Rolling Stones) para este álbum allá por 2021, y la que mejor ejemplifica el despliegue de contrastes que nos vamos a encontrar. 'The Boys of Dungeon Lane' se ha grabado a lo largo de cinco años, entre Los Ángeles y Sussex en una serie de sesiones salteadas en medio de una gira mundial, tiempo de sobra como para que el autor acabara dispersándose o alargando el proceso hasta el infinito entre añadidos y correcciones. Y sin embargo, a pesar de ser un disco bastante heterogéneo, tiene una coherencia pasmosa. El medio tiempo simpaticón y T-Rexiano de 'Lost Horizon', una demo de hace veintipico años que un ingeniero de los estudios Abbey Road encontró hace poco por casualidad y que ha sido rescatada para este proyecto, sirve de puente para entrar ya de lleno en el hilo argumental de 'The Boys of Dungeon Lane' con la preciosa 'Days we left behind', donde encontramos no solo el verso que da título al álbum, sino su fragmento más emocionante: el instante en que conoció a John Lennon: «Nos encontramos en Forthlin Road / y escribimos un código secreto / para no ser jamás revelado / me mantengo fiel a lo que dije / la promesa que hice / nunca será rota». «A menudo me pregunto si solo estoy escribiendo sobre el pasado, pero luego pienso: ¿cómo se puede escribir sobre otra cosa? Son solo muchos recuerdos de Liverpool», explicó McCartney sobre esta pieza, a la que sigue 'Ripples in a Pond', que igual que el tema de apertura despliega otra audaz combinación de elementos contemporáneos y 'vintage' solo propia de un sabio con muchas vueltas al sol a sus espaldas. El equilibrio está muy bien medido, alternando el pub rock fresco de 'Come Inside', más a lo Wings, con guiños a recursos ornamentales clásicos de la década prodigiosa como los efectos de cinta en 'reverse' de 'Never Know' o el clavicordio y las voces subacuáticas de 'Mountain Top', un escarceo psicodélico que cuenta la historia de un viaje de ácido en el Glastonbury hippy, ese que ya solo existe en la memoria de quienes lo presenciaron, si es que la conservan. 'Home to us' en colaboración con Ringo Starr (y con hermosos coros de Chrissie Hynde de Pretenders y Sharleen Spiteri de Texas) es otra cúspide retrospectiva de 'The Boys of Dungeon Lane', dibujando un vivaz retrato del Liverpool de finales de los cincuenta que los vio crecer. «No nos preocupaba adónde nos llevaría el camino / No había tiempo para berrinches, porque eso era todo lo que sabíamos / El mundo a nuestro alrededor no era seguro, todo se estaba derrumbando / Pero era mi ciudad natal / Y era nuestro hogar», cantan los supervivientes de los Beatles en su primer dueto. En esa línea de morriña digna de súper ocho familiar se mueve la acústica 'Down South', donde McCartney recuerda los días en que hacía autostop con George Harrison, subiéndose a camiones para irse un día de vacaciones gratis, o aquel viaje con John Lennon a París con cien libras en el bolsillo. Y sin ser del todo un álbum conceptual sobre los gloriosos días de juventud vital y creativa, delicadezas como 'We two', 'Life can be hard' o 'First star of the night' remiten sin remedio a las mejores nanas de los Beatles presentando al Macca que todos tenemos en la mente, el compositor brillante, sencillo pero detallista y con una ternura interpretativa desarmante. Uno de los momentos más especiales sin duda es 'Salesman Saint', balada de homenaje al esfuerzo de sus padres por criarle en la penuria de la posguerra que arranca con una trompeta tex-mex y un tratamiento vocal de aire añejo, para luego sorprender con un desarrollo espectacular que introduce con exquisita suavidad elementos del swing de los años cuarenta. Y Paul McCartney, que cumple 84 años en unos días, termina el que quién sabe si será su último disco con 'Momma gets by', una evocación melancólica a piano con orquestación que parece ajustar cuentas con ciertas cosas del pasado y deja una sensación extraña, de despedida sin decir adiós. Dolería, porque desde que él empezó las tornas han cambiado tanto que ahora el pop sí es país para viejos. Pero si es así como tiene que terminar la discografía del mejor hacedor de canciones pop de todos los tiempos, bienvenido sea.
