Teatro Real förvandlar "Il trovatore" till en festival av röster
På gränsen till att avsluta säsongen går Real Madrid från att vara en "teatro di stagione", det vill säga med specifika skådespelare, detaljerat tolkningsarbete och utarbetad produktion, till en annan repertoar, med återhämtning av gamla uppsättningar och ett team av artister som ansluter i farten. Julio Bravo har på samma sidor förklarat att "Il trovatore" är den opera som valts för tillfället. Under de sjutton schemalagda föreställningarna kommer fyra skådespelare att alternera, inklusive mycket olika och viktiga personligheter.
I går ägde den första föreställningen rum och, trogen trosbekännelsen om 'stabilen', vibrerade Verdis opera bland åskådarna av glädje av den som får vad han förväntar sig och dessutom smyckar sig med livlighet. Det finns några inslag som är gemensamma för den här teateromgången. Först och främst, eftersom det är skådeplatsen för tvister i en opera av kärlek och hämnd, finns produktionen signerad av Francisco Negrín, som redan setts 2019, och vars minne hade fördunstat som röken från dess bål.
Sju år senare är det fortfarande en plats utan historia, det där mörka utrymmet där döden är närvarande med sin lie, eld, blod och några arkitektoniska sammanträffanden som stödjer de religiösa nickarna. 'Il trovatore' förbrukas lite i taget, av Negríns verk, i en utspädd kontinuitet som knappt lyckas lindra vissa chocker. Innehållet är minimalt, dess berättelse knapphändig, men det måste inses att det finns en bakgrundsfunktion som är mycket lämplig för den sångreläprogrammering den tjänar. Det finns också närvaro av musikaliska ledaren Nicola Luisotti - förutom den 4 och 15 juli av François López-Ferrer - även om nyanserna här är olika.
Igår gick vi från det omöjliga till det utilitaristiska genom en svullen och överdrivet lätt version. Föreställningen började med allvarliga problem med koordination och anpassning som Luisotti försökte lösa utan att bryta sig loss från en utomordentligt spänd gest. Det var då, när den polske barytonen Artur Ruciński dök upp, som redan hade en framträdande roll det där 2019.
Med arien 'Il balen del suo sorriso' demonstrerade han att det går att sjunga med 'fiato', med andra ord att förlänga sångraden utan en känsla av slut; det kan sägas vältaligt och att måttet är en referens värd att flyta på. Ruciński avväpnade Luisotti och, noterade han, eftersom hans riktning från det ögonblicket var mycket mindre stel och mer samarbetsvillig. Den italienska mästarens stil är direkt och eldig; den levereras, utan större svårighet, till de enklaste öronen.
Han har ett välbyggt yrke och när han sköter det ordentligt når han intressanta resultat. Tenoren Piotr Beczała hördes försvara Manrico med beslutsamhet, en distans och flera tricks, särskilt i hans berömda 'cabaletta' 'Di quella pira' som han nådde efter att ha hållit tillbaka, kort innan, i arien 'Ah yes, ben mio, coll'essere'. Den uzbekiska mezzon Ksenia Dudnikova stack ut för tjockleken på klangfärgen och vokalens flöde.
Han utmärkte sig i canzone 'Stride la vampa' och i 'racconto' 'Condotta ell'era in ceppi'. Huvudkvartetten avslutar med den lettiska sopranen Marina Rebeka som avslutade, inte utan svårighet, arien 'D'amor sull'ali rosee' som kulmen på en ojämn föreställning. 'Il trovatore' anländer till Teatro Real med en första cast av modiga röster som försvarar sig i sammanhanget av en svag scenhistoria. Musik: Giuseppe Verdi Libretto: Salvadore Cammarano Skådespelare: Artur Ruciński (greven av Luna), Marina Rebeka (Leonora), Ksenia Dudnikova (Azucena), Piotr Beczała (Manrico), Krzysztof Bączyk (Ferrando), kör och orkester, regi: Franciscos musik, orkester, regi: Nicolas Regi: Nicola Spelplats: Teatro Real, Madrid Datum: 29 juni
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
30 june 2026, 02:47
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
El Teatro Real convierte 'Il trovatore' en un festival de voces
Beskrivning
A punto de cerrar la temporada, el Real madrileño pasa de ser un 'teatro di stagione', es decir con repartos específicos, un detallado trabajo interpretativo y elaborada producción, a otro de repertorio, con recuperación de viejas escenografías y un equipo de intérpretes que se incorporan al vuelo. Julio Bravo, en estas mismas páginas, ha explicado que 'Il trovatore' es la ópera elegida para la ocasión. Durante las diecisiete funciones previstas se alternarán cuatro repartos, incluyendo personalidades muy diversas y también importantes. Ayer se tuvo lugar la primera representación y, fiel al credo de lo 'stabile', la ópera de Verdi vibró entre los espectadores con la alegría de quien recibe lo que espera y, además, se adorna con viveza. Hay algunos elementos que son comunes a esta rueda teatral. En primer lugar, por ser escenario de disputas en una ópera de amor y venganza, está la producción firmada por Francisco Negrín, ya vista en 2019, y cuyo recuerdo se había evaporado como el humo de sus hogueras. Siete años después, sigue siendo un lugar sin relato ese espacio oscuro donde se hace presente la muerte con su guadaña, el fuego, lo sanguíneo y alguna coincidencia arquitectónica que apoya los guiños religiosos. 'Il trovatore' se consume poco a poco, por obra de Negrín, en una continuidad diluida a la que apenas logran aliviar algunos golpes de efecto. La sustancia es mínima, su narrativa escasa, pero hay que reconocer que hay una funcionalidad de fondo muy adecuada a la programación de relevos vocales a la que sirve. También está la presencia del director musical Nicola Luisotti —excepto los días 4 y 15 de julio a cargo de François López-Ferrer—, aunque aquí los matices son distintos. Ayer, se pasó de lo imposible a lo utilitario mediante una versión hinchada y demasiado facilona. Comenzó la representación con graves problemas de concertación y ajuste que Luisotti intentó resolver sin despegarse de un gesto extraordinariamente tenso. Fue entonces, cuando apareció el barítono polaco Artur Ruciński, quien ya tuvo un papel destacado en aquel 2019. Con el aria 'Il balen del suo sorriso' demostró que es posible cantar con 'fiato', dicho de otro modo alargando sin sensación de final la línea de canto; que se puede decir con elocuencia y que la medida es una referencia sobre la que merece la pena fluir. Ruciński desarmó a Luisotti y, este tomó, nota, pues, a partir de ese momento, su dirección fue mucho menos rígida y más colaboradora. El estilo del maestro italiano es directo y fogoso; se entrega, sin mucha dificultad, a los oídos más fáciles. Tiene un oficio bien construido y cuando lo gestiona adecuadamente, logra resultados interesantes. Se escuchó al tenor Piotr Beczała defendiendo a Manrico con determinación, un punto de distancia y varias trampas, especialmente en su famosa 'cabaletta' 'Di quella pira' a la que llegó tras contenerse, poco antes, en el aria 'Ah sì, ben mio, coll'essere'. La mezzo uzbeka Ksenia Dudnikova destacó por la espesura del timbre y el caudal de vocal. Se lució en la 'canzone' 'Stride la vampa' y en el 'racconto' 'Condotta ell'era in ceppi'. El cuarteto principal se cierra con la soprano letona Marina Rebeka quien remató, no sin dificultad, el aria 'D'amor sull'ali rosee' como culminación a una actuación desigual. 'Il trovatore' llega al Teatro Real con un primer reparto de voces valientes que se defienden en el contexto de un endeble relato escénico. Música: Giuseppe Verdi Libreto: Salvadore Cammarano Intérpretes: Artur Ruciński (El conde de Luna), Marina Rebeka (Leonora), Ksenia Dudnikova (Azucena), Piotr Beczała (Manrico), Krzysztof Bączyk (Ferrando), Coro y Orquesta Titulares del Teatro Real Dirección de escena: Francisco Negrín Dirección: musical Nicola Luisotti Lugar: Teatro Real, Madrid Fecha: 29-VI
