Sopranen Nadine Sierra tvingar sin Julia på malströmmen av en omöjlig scenografi

Med tanke på att Teatro Real har schemalagt tretton föreställningar av "Romeo och Julia" av Charles Gounod, som ska delas upp mellan två skådespelare och tre sopraner, är det lätt att föreställa sig att konsekvenserna som uppstår kommer att bli väldigt olika. För tillfället fick gårdagens första framträdande alla att enas om den amerikanska sopranen Nadine Sierras röstauktoritet, kapabel att anta hennes öppningsvals 'Je veux vivre dans ce rêve' med häpnadsväckande självförtroende och till och med förvandla fjärde aktens aria, 'Amour ranime mon courage', till en formidabel demonstration av hennes förmåga. Att tjäna med lika förmögenhet, renlighet, beslut, säkerhet och jurisdiktion det uttrycksfullt smidiga och väsentligt dramatiska, och att göra det med liknande mod och kvalitet, är en bedrift som placerar hans Juliet på en topp som är svår att överträffa.

Nadine Sierras framträdande var kvällens överlägset bästa, med tanke på att tenoren Javier Camarena seglade med blandade förmögenheter för rollen som Romeo. Det började med den strypta rösten i kavatinan 'Ah! lève-toi, soleil!' att avsluta med att lämna detaljer om bra skola och vokal värme, särskilt i duetten 'Va! Je t'ai pardonné', en av nattens applåderade ögonblick.

Tillsammans med de två solisterna dök en grupp bra biroller upp som lyfte fram Roberto Tagliavini, vars Frère Laurent lät imponerande och rund. Polsken Maciej Kwasnikowski var också energisk i sin återskapande av Tybalt, den tyske barytonen Benjamin Appl inför en bestämd Mercutio, och den franska mezzon Héloïse Mas, som gav lätthet åt Stéphanos berömda arieta "Que fais-tu, blanche tourterelle". På andra sidan av myntet finns Laurent Naouris mycket dåliga prestation som Capulet.

Gårdagens framträdande av regissören Carlo Rizzi, vars prosaiska version inte riktigt hittade den rätta balansen, fick heller inget bra mottagande. Han blev avvisad efter pausen, vilket ledde till en återbekräftelse av hans gest och karaktär, ibland något överdrivet. Sammantaget var effektiviteten i hans verk otvivelaktig, men också hans korta vision av ett partitur med möjligheter till en mer färdig och levande uttrycksfull utveckling, vilket mycket möjligt skulle ha bidragit till att lyfta fram de bästa egenskaperna hos en väletablerad rollbesättning.

Och allt detta ingår i en produktion som med kraftfulla tillbehör förnyar smaken för 'kitsch' som det samtida samhället överlämnar sig åt, som Gilles Lipovetsky och Jean Serroy har studerat mycket väl, uppmärksamma på tusen exempel genererade av 'överskottets samhälle' där världen oundvikligen är nedsänkt. De bör till sin omfattande studie lägga till produktionen signerad Thomas Jolly, överdriven i sin konstgjordhet, arkitektoniskt överbelastad, överdrivet klädd, hysteriskt beslutsam och redo att uppmuntra mycket ytliga känslor. Utmattande, onödigt och till och med irriterande för åskådarna på de övre våningarna som protesterade vid flera tillfällen under hela föreställningen efter att ha blivit bländade av scenens strålkastare.

Utgående från en gigantisk trappa inspirerad av Palais Garnier i Paris, i ständig rotation, arrangeras mycket olika utrymmen, som i många fall åtföljs av en särskilt nervös koreografi. Detta är fallet med baletten som föregår bröllopsmarschen i fjärde akten, i detta fall med en gardin nedsänkt i ständig böljning. Föreställningarna av "Romeo och Julia" som Teatro Real presenterar i dag är tillägnade Alfredo Kraus minne med anledning av hans första föreställning av Romeo på Teatro de la Zarzuela i Madrid, 1987, och i väntan på hans hundraårsjubileum nästa år.

Det är lätt att föreställa sig att tenoren, en sångare känd för sin skulpterade elegans och aristokratiska återhållsamhet, avskyr denna produktion.