Sánchez försöker etablera sig som en progressiv referens i Barcelona i en värld polariserad av Trumpism
Regeringens president kommer i helgen att vara med i ett maraton av internationella evenemang som kommer att delta i mer än tjugo progressiva internationella ledare och som kommer att skapa ett alternativ till den globala extremhögern. Sánchez, som svar på de första bombningarna mot Iran: "20 år senare, samma misstag. Det är vår tur nu att göra skillnad" "Inte om 10, inte om två år; i morgon", sa Pedro Sánchez i fredags om konstitutionen av en europeisk armé.
Inget stort land av de 27 hade någonsin gjort ett så kategoriskt uttalande om en av de mest komplicerade aspekterna av europeisk integration. Men Pedro Sánchez vet att han kan tillåta sig att vara djärv, även om det krockar med andra socialisters ställning i kommissionen, eftersom den spanska presidenten har blivit avantgarde för dem som vill konfrontera Trumpism genom att vända EU:s geopolitiska tröghet. Sánchez antog definitivt denna roll för en månad sedan, i början av offensiven mot Iran, när han var den europeiska premiärminister som tydligast motsatte sig Donald Trumps och Benjamin Netanyahus planer.
Analysen de gör på Moncloa är att framgången var total. I utrikespolitiken satte han ett mönster som andra följde, om inte omedelbart, så lite i taget och nästan genom dekantering. Inrikes, eftersom det enade vänstern och lämnade PP i en bräcklig position för att förklara varför dess internationella ledare har startat detta krig.
Efter den första rörelsen är Sánchez mål nu att omvandla Spaniens regerings tillvägagångssätt till en allians med andra progressiva chefer från hela världen. Nästa fredag och lördag kommer den progressiva globala mobiliseringen att äga rum i Barcelona, en politisk konferens som kommer att sammanfalla med ytterligare två toppmöten: det första bilaterala Spanien-Brasilien och den fjärde upplagan av toppmötet för försvaret av demokratin. Mellan de tre evenemangen kommer regeringens president att träffa ett dussin vänsterledare på toppnivå, som brasilianska Lula Da Silva, mexikanska Claudia Sheinbaum, portugisiska António Costa, colombianen Gustavo Petro, sydafrikanen Cyril Ramaphosa, uruguayanska Yamandú Orsi, irländskan Catherine Rama och många andra, irländskan Catherine Connolly eller Albanien Rama.
Syftet med detta internationella maraton med dess epicentrum i Barcelona är att understryka existensen av en demokratisk pol mot extremhögerns planer som lotsas från Vita huset. Sánchez utnyttjar den geopolitiska oro som Trump producerat för att stärka sina relationer med regeringarna i världens vänster, många av dem ibero-amerikanska allierade, och leder därmed en anti-trumpistisk våg som ledarna hoppas ska aktivera deras baser. Mer Kina kontra NATO Toppmötet med länder från den globala södern, några av de så kallade BRICS och progressiva ledare inom EU, representerar också ett steg framåt för Spanien som en av de europeiska stater som är mer engagerade i strategisk suveränitet på kontinenten än att lämna sina defensiva planer i händerna på Nato.
Och det har bara gått fyra år sedan Atlantiska alliansens toppmöte i Madrid, då Sánchez utnyttjade evenemanget för att sätta en internationell profil och bekräfta sitt engagemang för det ömsesidiga försvarsavtalet som leds av USA. Då var det dock Joe Biden som var i Vita huset och möjligheten att Trump skulle återvända till presidentposten var bara en del av spekulationerna. Natos färdplan från Madrid, fokuserad på europeiskt försvar efter den ryska invasionen av Ukraina, har snabbt blivit gammal.
Inte bara för att man i USA ser de problem som uppstår i Östeuropa väldigt olika. Också därför att medlemmarna i NATO gick med på att beskriva Kina som en "utmaning för deras intressen", något som idag, åtminstone för Moncloa, skulle vara nyanserat. Sedan Madrids strategiska koncept undertecknades har Sánchez rest till Kina fyra gånger, en gång om året.
Den sista just denna vecka, mitt under konflikten i Iran, när regeringens president besökte Xi Jinping och bad honom spela mer av sin roll som maktgarant för stabila internationella relationer. Under de senaste åren har relationerna mellan Spanien och den asiatiska jätten blivit närmare än någonsin tidigare, inte bara på det kommersiella området, utan alltmer på det politiska området. Faktum är att för Moncloa men också för socialistiska baroner som Salvador Illa är Kina i centrum för den internationella agendan.
En användbar internationell debatt på hemmaplan När Trump-administrationen för lite mer än ett år sedan började sin aggressiva tullpolitik, som skulle vända upp och ner på världshandeln, hopade Sánchez inrikespolitiska problem. Han led av en frekvent brist på majoriteter i kongressen; Skandalen som involverade förre ministern Ábalos och hans högra hand, Koldo, hade redan brutit ut, och bara några månader senare skulle PSOE:s organisationssekreterare, Santos Cerdán, avgå av samma anledning. Under hela den våren visade regeringen mycket slitage.
Men i juni 2025, praktiskt taget parallellt med Cerdáns inträde i förebyggande internering, inträffade en av de första sammandrabbningarna mellan Sánchez och Trump, när Spanien förkastade Nato-utkastet som beordrade alla allierade att anta målet om 5 % av BNP i militära utgifter. "Det skulle inte bara vara orimligt utan också kontraproduktivt", argumenterade Sánchez inför Natos generalsekreterare Mark Rutte. Det var en av släktstammarna till sammandrabbningarna med Trump som senare skulle bli mer frekventa. Men Sánchez fasthet förknippade också med en stor del av det spanska progressiva samhället som ville ha mer stolthet från sina ledare för att konfrontera USA:s alltmer krigiska attityd.
Detta kommer att leda till ett toppmöte, Global Progressive Mobilization där alla deltagare kommer att anpassas till rollen som antagonist till Trump som Sánchez har spelat. Två dagar med bas i Barcelona som kommer att belysa att det finns motsvarigheter till den nya alliansen av extremhögerhärskare, som den senaste tiden vanligtvis samlar Washington, Buenos Aires, Rom och Budapest (om inte direkt Moskva). Inom inrikespolitiken hoppas socialisterna att det bad av toppfigurer som Sánchez tar kommer att motbevisa Alberto Núñez Feijóos anklagelse om att regeringen är ensam.
Och för övrigt blir det en bra ursäkt att fråga PP om det står på deltagarnas sida i Barcelona eller på de som förra veckan vallfärdade till Ungern för att försöka undvika nederlaget som Viktor Orbán led.
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
15 april 2026, 22:44
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Sánchez busca erigirse como referente progresista en Barcelona ante un mundo polarizado por el trumpismo
Beskrivning
El presidente del Gobierno protagonizará este fin de semana una maratón de eventos internacionales que contarán con la presencia de más de una veintena de mandatarios internacionales progresistas y que dibujará una alternativa a la extrema derecha globalSánchez, ante los primeros bombardeos sobre Irán: “20 años después, el mismo error. Nos toca ahora marcar la diferencia” “No en 10, no en dos años; mañana mismo”, dijo Pedro Sánchez el pasado viernes sobre la constitución de un Ejército Europeo. Ningún gran país de los 27 había manifestado nunca una afirmación tan categórica sobre una de las aristas más complicadas de la integración europea. Pero Pedro Sánchez sabe que puede permitirse la audacia, incluso si chirría con la posición de otros socialistas en la Comisión, pues el mandatario español se ha convertido en la avanzadilla de quienes quieren hacer frente al trumpismo dando un giro a la inercia geopolítica de la UE. Sánchez adoptó definitivamente este papel hace un mes, al inicio de la ofensiva contra Irán, cuando fue el primer ministro europeo que con más claridad se opuso a los planes de Donald Trump y Benjamin Netanyahu. El análisis que hacen en la Moncloa es que el acierto fue total. En política exterior, marcó una pauta que otros siguieron, si no inmediatamente, sí poco a poco y casi por decantación. En la doméstica, porque cohesionó a la izquierda y dejó al PP en una frágil posición para explicar por qué sus referentes internacionales han iniciado esta guerra. Tras ese primer movimiento, el objetivo de Sánchez ahora es convertir el planteamiento del Gobierno de España en una alianza con otros ejecutivos progresistas de todo el mundo. Los próximos viernes y sábado tendrá lugar en Barcelona la Movilización Global Progresista, unas jornadas políticas que coincidirán con dos cumbres más: la primera bilateral España-Brasil y la cuarta edición de la cumbre para la Defensa de la Democracia. Entre los tres actos, el presidente del Gobierno se dará cita con una decena de mandatarios de izquierdas de primer nivel, como el brasileño Lula Da Silva, la mexicana Claudia Sheinbaum, el portugués António Costa, el colombiano Gustavo Petro, el sudafricano Cyril Ramaphosa, el uruguayo Yamandú Orsi, la irlandesa Catherine Connolly o el albanés Edi Rama, entro otros muchos. El objetivo de esta maratón internacional con epicentro en Barcelona es subrayar la existencia de un polo democrático opuesto a los planes de la extrema derecha que se pilota desde la Casa Blanca. Sánchez aprovecha la zozobra geopolítica producida por Trump para estrechar sus relaciones con los gobiernos de la izquierda mundial, muchos de ellos aliados iberoamericanos, y liderar así una oleada antitrumpista que los líderes esperan que active a sus bases. Más China frente a la OTAN La cumbre con países del sur global, algunos de los llamados BRICS y líderes progresistas de la UE, representa, también, un paso al frente de España como uno de los estados europeos que apuestan más por una soberanía estratégica del continente que por dejar sus planes defensivos en manos de la OTAN. Y eso que solo han pasado cuatro años de la cumbre de la Alianza Atlántica en Madrid, cuando Sánchez aprovechó la cita para marcar perfil internacional y revalidar su compromiso con el tratado de defensa mutua que capitanea EEUU. Entonces, sin embargo, era Joe Biden quien estaba en la Casa Blanca y la posibilidad de un regreso de Trump a la presidencia solo formaba parte de las especulaciones. La hoja de ruta de la OTAN salida de Madrid, centrada en la defensa europea tras la invasión rusa sobre Ucrania, se ha quedado vieja rápidamente. No solo porque en EEUU los asuntos que ocuren en el este europeo se ven de forma muy diferente. También porque, entonces, los miembros de la OTAN acordaron calificar a China de “desafío para sus intereses”, algo que a día de hoy, al menos para la Moncloa, sería matizable. Desde que se firmara el concepto estratégico de Madrid, Sánchez ha viajado a China en cuatro ocasiones, una por año. La última precisamente esta semana, en pleno conflicto en Irán, cuando el presidente del Gobierno ha visitado a Xi Jinping y le ha pedido que juegue más su rol como potencia garante de unas relaciones internacionales estables. En los últimos años, las relaciones entre España y el gigante asiático se han estrechado como nunca antes, no solo en el terreno comercial, sino cada vez más en el político. De hecho, para la Moncloa pero también para barones socialistas como Salvador Illa, China se sitúa en el centro de la agenda internacional. Un debate internacional útil en casa Cuando hace poco más de un año la administración Trump comenzó su agresiva política arancelaria, que pondría patas arriba el comercio mundial, a Sánchez se le acumulaban los problemas en política interna. Padecía una frecuente falta de mayorías en el Congreso; el escándalo del exministro Ábalos y su mano derecha, Koldo, ya había estallado, y solo unos meses después dimitiría por la misma causa el secretario de organización del PSOE, Santos Cerdán. Durante toda esa primavera, el Gobierno acusó mucho desgaste. Pero en junio de 2025, prácticamente en paralelo con la entrada en prisión preventiva de Cerdán, se produjo uno de los primeros choques entre Sánchez y Trump, cuando España rechazó el borrador de la OTAN que conminaba a todos los aliados a asumir el objetivo del 5% del PIB en gasto militar. “No solo sería irrazonable sino también contraproducente”, argumentó Sánchez ante el secretario general de la OTAN, Mark Rutte. Fue aquella una de las genealogías de los choques con Trump que luego se harían más frecuentes. Pero la firmeza de Sánchez conectó también con buena parte de la sociedad progresista española que deseaba más orgullo por parte de sus dirigentes para hacer frente a la cada vez más belicosa actitud de EEUU. Se llega así a una cumbre, la Movilización Global Progresista donde todos los participantes estarán alineados con el papel de antagonista a Trump que ha ejercido Sánchez. Dos jornadas con sede en Barcelona que remarcarán que existen contrapartes a la nueva alianza de gobernantes de extrema derecha, que suele reunir últimamente a Washington, Buenos Aires, Roma y Budapest (cuando no directamente a Moscú). En política interior, los socialistas esperan que el baño de figuras de primer nivel que se dará Sánchez rebata la acusación de Alberto Núñez Feijóo de que el Gobierno está solo. Y, de paso, que se convierta en una buena excusa para preguntar al PP si está del lado de los participantes en Barcelona o de los que la semana pasada peregrinaron hasta Hungría para tratar de evitar la derrota sufrida por Viktor Orbán.
