Regularisering av invandrare: Högsta domstolen går in

Av alla legaliseringar som hittills har godkänts finns det ingen som har godkänts med så mycket socialt stöd. Om PP inte var så pressade av Vox, är det mer än troligt att denna legalisering skulle ha godkänts med mer lugn och mycket mindre institutionellt brus. Men den rätt vi har är den vi har.

Högsta domstolen tycks vara fast besluten att lägga fram ett förhandsavgörande om den kungliga förordningen om legalisering av invandrare från 2026. Annars skulle det inte vara meningsfullt att den har begärt å ena sidan åklagarmyndigheten och å andra sidan de autonoma regionerna som redan har lämnat in tvistemål om förvaltningsbesvär mot denna regel, om de anser att det är lämpligt att lämna in en förhandsavgörande eller ens i en domstolsprövning. Europeiska unionen. (CJEU) Med historien om legalisering av invandrare i Spanien verkar det inte nödvändigt att ställa någon fråga för ett förhandsavgörande till EU-domstolen.

Före denna legalisering 2026 har det skett sex legaliseringar, fyra med socialistiska regeringar (1986, 1991, 1996 och 2005) och två med PP-regeringar (2000 och 2001). I inget av dem har det ansetts nödvändigt att ställa frågor av något slag till det europeiska rättssystemet. Man har alltid förstått att detta var en fråga som berörde den spanska staten och att det var dess politiska och rättsliga organ som var tvungna att fatta beslutet.

Fortfarande 2026 har EU-kommissionen betonat att Spanien inte begick olaglighet av något slag i sitt projekt för att legalisera irreguljära invandrare i landet som har påvisbara rötter. Eftersom detta är personer som har varit på den spanska statens territorium under lång tid, är det Spanien som har kompetensen över hur man ska reagera och ta itu med de rättsliga åtgärderna i samband med immigration. Med tanke på den tid som har gått sedan den senaste legaliseringen -21 år- och med tanke på ursprunget till denna legalisering från 2026 i ett populärt lagstiftningsinitiativ med stöd av mer än 700 000 underskrifter, verkar det rimligt att dra slutsatsen att det inte har varit någon brådska från regeringens sida, och inte heller har några genvägar tagits för att anta åtgärden.

Stödet för legalisering har varit överväldigande i det spanska samhället. Det har varit otvetydigt och man skulle till och med kunna säga krigförande från de fackliga organisationernas sida och av en så kvalificerad aktör som den katolska kyrkan och, om än med vissa reservationer, även av arbetsgivarorganisationerna. Texten till det kungliga dekretet har fått statsrådets godkännande både i förhållande till regleringsinstrumentets legitimitet och i allmänna termer till dess innehåll, även om rådet, som vanligtvis sker i dessa fall, framfört iakttagelser och kritik i syfte att förbättra texten och säkerställa att det inte fanns några reservationer mot den.

Regeringen godtog statsrådets synpunkter och använde sig av formeln "i samförstånd med statsrådet" i sitt godkännande. Av alla legaliseringar som hittills godkänts finns det ingen som har godkänts med så mycket socialt stöd, med en så noggrann analys av omständigheterna som inträffade i legaliseringsprocessen och efter att ha verifierat att antalet invandrare som redan var bosatta i Spanien utan att få sin situation legaliserad var mycket högt. Trots detta kan man inte förbise att oron i Europeiska unionen för invandring har ökat och att engagemanget inte bara från staten, utan också från det spanska samhället, för invandringen inte sammanfaller med ställningen för de flesta av unionens länder.

Långt därifrån med Donald Trumps skugga från USA. Men med de varningar som finns i det kungliga dekretet verkar det inte troligt att EU-domstolen kommer att ogiltigförklara det. Om PP inte var så pressade av Vox, är det mer än troligt att denna legalisering skulle ha godkänts med mer lugn och mycket mindre institutionellt brus.

Men saker är vad de är och den rätt vi har är vad vi har. Och vad vi har kvar.