PSOE ansluter sig till teorin om den orkestrerade kampanjen för att konfrontera floden av rättsfall
Socialisterna försöker skydda sig från fall som är så komplicerade som Zapatero eller Leire Díez genom att agitera "Peinado-effekten" så att den omfattar alla utredningar i en offensiv som försöker "fälla regeringen". Moncloa tvättar sina händer i 'Leire-fallet': "Presidenten har inget med det att göra och det här är inte 'Köket', de var nördar" Chock, nedstämdhet och reaktion på offensiven. PSOE följer strikt manuset som fungerade så många gånger i krishantering och som det nu sätter i spel igen mitt i en politisk jordbävning.
Effekten av åtalet mot José Luis Rodríguez Zapatero och UCO:s inträde i Ferraz högkvarter för att begära dokumentation av en påstådd utpressningskomplott och påtryckningar på utredare, har gjort att en part begravt i rättsfall av alla slag andfådd i flera dagar. Men bugelropet har ljudit igen i Moncloa, varifrån Pedro Sánchez ignorerar varje begäran om slutet av sitt mandat och uppmanar sitt folk att gå till attack för att bekämpa idén om en drabbad regering. Strategin är uppenbar bara genom att lyssna på de senaste dagarnas offentliga uttalanden från ministrar och socialistiska ledare. "Med all respekt, men ju äldre jag blir, desto svårare är det för mig att tro på tillfälligheter", sa Óscar López angående rättsliga beslut.
En teori som även Salvador Illa anslöt sig till. "Jag respekterar rättvisa, men jag vet hur man kan skilja vad som är tillfällighet och vad som inte är det", sa generalitats president, som framför allt skryter med att vara en tempererad man. Den minst subtila, som vanligt, var Óscar Puente, som kritiserade "försöken att störa vår demokrati genom metoder och former som inte är demokratiska", med hänvisning till läckorna av fall till media. Puente påpekade att "i samband med dessa utredningar finns det tydliga intressen som översätts till viss privilegierad information och vissa åtgärder för att störta en regering." Och han tillade, angående domstolarnas agerande: "Här verkar det som att tiderna för rättvisa och politik sammanfaller på ett oerhört överraskande sätt.
Berätta för mig vad är chanserna för att en rättegång för ett ärende från ett antal år sedan ("Köket") sammanfaller i tid med början av rättegången mot Mr. Sánchez's bror. att störta med odemokratiska metoder och det är obestridligt." Vad Puente gör är att ge röst åt en övertygelse som är väl förankrad i Moncloas maskinrum: att rättvisans misskreditering i den allmänna opinionens ögon, nu underblåst av politik men som betalats för i åratal på egna meriter med orsaker som är grova till form och innehåll, är en grogrund för mobiliseringen av den progressiva väljarkåren. Även under de värsta omständigheterna, som de som Pedro Sánchez nu upplever.
Denna avhandling slutfördes efter anklagelsen av Begoña Gómez och under de fem dagars eftertanke som presidenten tog. Just det ögonblick, förresten, när den nationella domstolen daterar Santos Cerdáns första samordnade rörelser med Leire Díez för att engagera sig i öppna rättsfall mot PSOE eller mot Sánchez egen familjemiljö. Med ett bisarrt förfarande och en instruktion som strider mot både polisens åsikter och andra rättsliga organs åsikter vid flera tillfällen, är fallet ledd av domaren Juan Carlos Peinado mot presidentens partner avgörande i denna Moncloa-strategi.
För det första för att det är den som har haft störst personlig inverkan av alla som har utförts på Pedro Sánchez figur. Och för det andra för att dess bristande konsekvens och dess utseende av godtycke gör det lätt för socialisterna att hävda att det är en rent politisk offensiv, driven ur ett juridiskt perspektiv. En orsak som lätt kan stämplas som orättvis efter två års utredning har inte gett några brottsbevis.
Och det tjänar inte bara till att underlätta stängningen av leden runt presidenten, utan även som ett paradigm för alla typer av utredningar. Utan någon differentiering av substansen, formen eller ens anseendet och karriären för den undersökande domaren, är "Haircut-effekten" redan användbar för att automatiskt dra nytta av den orkestrerade kampanjens jokertecken i händelse av en chock som kommer från domstolarna. Det spelar ingen roll om det är en påstådd komplott med olagliga uppdrag och påverkanshandel eller en operation för att hindra polisens och åklagarens arbete eftersom tesen om offensiven att störta regeringen redan genomsyrar allt och har nästan blivit en automatism. "Den som kan få det att nå sitt maximala uttryck", var PSOE snabb att påpeka så fort Zapateros anklagelse blev känd i en uppenbar antydan till "lagfart".
Vad de försvarar i de socialistiska leden är att om denna teori har genomsyrat en del av den allmänna opinionen som nu ser mer av detsamma i fallen med den tidigare presidenten och Leire Díez, så beror det på att rättvisans agerande har bidragit till det med exempel som den från statsåklagaren, presidentens bror eller den tidigare nämnda Begoña Gómez. Fall som följer ett identiskt mönster: klagomål från den högerextrema gruppen Clean Hands, mediaskandal och rättslig utredning, minst sagt kontroversiell. Och det är i detta sammanhang som många i PSOE förklarar, även om de inte motiverar det, den bisarra operation som Santos Cerdán påstås ha genomfört som organisationssekreterare: att sätta besynnerliga karaktärer som Leire Díez på partiets lönelista eller att ha personer som affärsmannen Pérez Dolset för att hindra, om inte frustrera, rättsfall med påstådda utpressning och påtryckningar av poliser.
För denna typ av operation träffade Cerdán i Ferraz 22 gånger med Díez, enligt domare Pedraz order. Vad Moncloa säger är att Pedro Sánchez inte heller visste om det, än mindre anstiftade det. Kampen för amnesti Oavsett om det beror på politiskt intresse eller övertygelse, är sanningen att det är svårt att hitta någon i regeringen som inte hävdar att denna kaskad av rättsliga bakslag har att göra med en dåligt dold kamp mellan den rättsliga och den verkställande makten.
Och det blev uppenbart redan från början av en lagstiftande församling som såg dagens ljus i hettan av amnestilagen för den katalanska processen. Utan att denna lag, som Puigdemont krävde så att Junts deputerade skulle tillåta att Pedro Sánchez invigdes, ens bearbetades av parlamentet, producerades en ovanlig bild: domare och domare från hela Spanien demonstrerade klädda i kläder vid domstolarnas dörrar. Det var inte den enda utmaning som rättsväsendet lanserade.
I en annan aldrig tidigare skådad gest utfärdade det allmänna rådet för rättsväsendet ett mycket hårt institutionellt uttalande även innan amnestin började behandlas. I det uttalandet gick CGPJ så långt som att anklaga regeringen direkt för att ha orsakat "avskaffandet av rättsstatsprincipen" i Spanien med främjandet av nådåtgärden. Från den lagstiftande makten som representeras av deputeradekongressen godkändes slutligen en lag som domstolarna för närvarande inte har tillåtit Carles Puigdemont att dra nytta av.
Och från vars impuls ingenting var sig likt i förhållandet mellan statens makter. Vad många vänstermedarbetare förebrår Pedro Sánchez för är att han bara har kunnat identifiera onormalt beteende inom Justice när det har påverkat honom personligen eller politiskt. Och de minns fall av ohållbara förfaranden som förlängdes över tid utan en solid grund för det, som till exempel finansieringen av Podemos eller betalningen av bonusar i det partiet, som slutade arkiveras.
Nu, parallellt med rättegången mot hans bror för en påstådd plugg när Sánchez inte ens var president, och åtalet av hans partner för en professur med vilken han inte skaffade oklara inkomster, enligt UCO själv, faller fall av radikalt annorlunda karaktär: den förestående domen av José Luis Ábalos för den påstådda insamlingen av illegalt inflytande för påstådda affärer med tveksamma uppdrag, utredningen av tvivelaktiga företag. rykte och fallet med Leire Díez. När det gäller det senare kommer Sánchez att ge förklaringar i kongressen påtvingade av sina partners, även om hans team redan meddelar att presidenten är långt ifrån att ge upp. Och de varnar högern: "Om du vill prata om avlopp, låt oss prata om avlopp."
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
29 maj 2026, 22:31
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
El PSOE se abona a la teoría de la campaña orquestada para afrontar el aluvión de causas judiciales
Beskrivning
Los socialistas intentan protegerse de casos tan complicados como el de Zapatero o Leire Díez agitando el 'efecto Peinado' para englobar todas las investigaciones en una ofensiva que busca "derribar al Gobierno"Moncloa se lava las manos del ‘caso Leire’: “El presidente no tiene nada que ver y esto no es la ‘Kitchen’, eran unos frikis” Shock, abatimiento y reacción a la ofensiva. El PSOE sigue a rajatabla el guion que tantas veces le funcionó en la gestión de crisis y que ahora vuelve a poner en liza en mitad de un terremoto político. El impacto de la imputación de José Luis Rodríguez Zapatero y de la entrada de la UCO en la sede de Ferraz para requerir documentación de una presunta trama de chantajes y presiones a investigadores, ha dejado sin resuello durante días a un partido sepultado por causas judiciales de todo tipo. Pero el toque de corneta ha vuelto a sonar en la Moncloa, desde donde Pedro Sánchez desoye cualquier petición de fin de mandato y llama a los suyos a pasar al ataque para combatir la idea de un Gobierno afligido. La estrategia salta a la vista solo con escuchar las declaraciones públicas en los últimos días de ministros y dirigentes socialistas. “Con todo el respeto, pero cuanto mayor me hago, más me cuesta creer en las coincidencias”, dijo Óscar López al respecto de las decisiones judiciales. Una teoría a la que se sumó también Salvador Illa. “Respeto la justicia, pero sé distinguir lo que es casualidad de lo que no lo es”, dijo el president de la Generalitat, que presume ante todo de ser un hombre templado. El menos sutil, como de costumbre, fue Óscar Puente, que criticó “los intentos de perturbar nuestra democracia a través de métodos y de formas que no son democráticas”, en referencia a las filtraciones de causas a medios de comunicación. Puente señaló que “en el entorno de estas investigaciones hay intereses claros que se están traduciendo en determinada información privilegiada y determinadas acciones para derribar un gobierno”. Y apostilló, sobre la acción de los tribunales: “Aquí parece que los tiempos de la justicia y de la política se acompasan de una manera tremendamente sorprendente. Díganme qué posibilidades tiene de coincidir en el tiempo un juicio de un asunto de hace una pila de años (la ‘Kitchen’) justo con el comienzo del juicio del hermano del señor Sánchez. Hay mucha gente en nuestra sociedad que ve lo que está pasando: que hay un Gobierno al que se quiere derribar con métodos nada democráticos. Y eso es innegable”. Lo que hace Puente es poner voz a un convencimiento bien enraizado en la sala de máquinas de la Moncloa: que el descrédito de la Justicia ante la opinión pública, ahora azuzado desde la política pero abonado durante años por méritos propios con causas groseras en su forma y en su fondo, es terreno fértil para la movilización del electorado progresista. Incluso en las peores circunstancias, como las que ahora atraviesa Pedro Sánchez. Esa tesis se puso a punto tras la imputación de Begoña Gómez y durante los cinco días de reflexión que se tomó el presidente. Justo el momento, por cierto, en que la Audiencia Nacional fecha los primeros movimientos coordinados de Santos Cerdán con Leire Díez para enredar en causas judiciales abiertas contra el PSOE o contra el entorno familiar del propio Sánchez. Con un proceder estrambótico y una instrucción contraria tanto a dictámenes policiales como a la propia opinión de otras instancias judiciales en varias ocasiones, la causa dirigida por el juez Juan Carlos Peinado contra la pareja del presidente resulta decisiva en esa estrategia de Moncloa. Primero, porque es la que mayor afectación personal de cuantas se hayan llevado a cabo ha tenido en la figura de Pedro Sánchez. Y segundo, porque su falta de consistencia y su apariencia de arbitrariedad ponen en bandeja a los socialistas sostener que se trata de una ofensiva meramente política, impulsada desde lo jurídico. Una causa fácilmente etiquetable como injusta después de que en dos años de investigación no se haya aportado indicio delictivo alguno. Y que no solo sirve para facilitar el cierre de filas en torno al presidente, sino incluso como paradigma para cualquier tipo de investigación. Sin diferenciación alguna del fondo, la forma o incluso la reputación y trayectoria del juez instructor, el ‘efecto Peinado’ resulta ya útil para acogerse automáticamente al comodín de la campaña orquestada ante cualquier sobresalto que llegue desde los tribunales. Da igual que sea una presunta trama de comisiones ilegales y tráfico de influencias o una operación para entorpecer el trabajo a policías y fiscales porque la tesis de la ofensiva para derribar al Gobierno ya lo impregna todo y se ha convertido casi en un automatismo. “El que pueda hacer que haga elevado a su máxima expresión”, se apresuró a apuntar el PSOE en cuanto se conoció la imputación de Zapatero en una evidente insinuación de ‘lawfare’. Lo que defienden en las filas socialistas es que, si esa teoría ha calado en una parte de la opinión pública que ahora ve en los casos del expresidente y de Leire Díez más de lo mismo, es porque la propia acción de la Justicia ha contribuido a ello con ejemplos como el del fiscal general del Estado, el hermano del presidente o el mencionado de Begoña Gómez. Casos que siguen un patrón idéntico: denuncia del grupo ultraderechista Manos Limpias, escándalo mediático e instrucción judicial, cuanto menos, controvertida. Y es en ese contexto en el que muchos se explican en el PSOE, aunque no lo justifiquen, aquella operación estrambótica que presuntamente emprendió Santos Cerdán como secretario de Organización: poner a sueldo del partido a personajes estrafalarios como Leire Díez o contar con gente como el empresario Pérez Dolset para entorpecer, si no frustrar, causas judiciales con supuestos chantajes y presiones a fiscales y policías. Para esa especie de operativo Cerdán se reunió en Ferraz 22 veces con Díez, según el auto del juez Pedraz. Lo que dice la Moncloa es que Pedro Sánchez ni lo supo, ni mucho menos lo instigó. El pulso por la amnistía Ya sea por interés político o por convencimiento, lo cierto es que cuesta encontrar a alguien en el Gobierno que no sostenga que esa cascada de reveses judiciales tiene que ver con un pulso poco disimulado del poder Judicial al Ejecutivo. Y que se hizo patente desde el principio justo de una legislatura que vio la luz al calor de la ley de amnistía al procés de Catalunya. Sin que esa ley, que exigía Puigdemont para que los diputados de Junts permitieran la investidura de Pedro Sánchez, estuviera siquiera en tramitación parlamentaria se produjo una imagen insólita: jueces y magistrados de toda España manifestándose togados a las puertas de los juzgados. No fue el único desafío lanzado desde la judicatura. En otro gesto inaudito, el Consejo General del Poder Judicial emitió una durísima declaración institucional también antes de empezar a tramitarse la amnistía. En ese comunicado, el CGPJ llegaba a acusar al Gobierno directamente de provocar la “abolición del Estado de derecho” en España con el impulso a la medida de gracia. Desde el poder Legislativo que representa el Congreso de los Diputados se acabó por aprobar definitivamente una ley a la que los tribunales, por ahora, no han permitido acogerse a Carles Puigdemont. Y desde cuyo impulso nada volvió a ser igual en la relación entre poderes del estado. Lo que le reprochan muchos socios de izquierda a Pedro Sánchez es que solo haya sido capaz de identificar comportamientos anómalos en la Justicia cuando le han afectado a él personal o políticamente. Y recuerdan casos de procedimientos insostenibles que se prolongaron en el tiempo sin base sólida para ello, como el de la financiación de Podemos o el pago de sobresueldos en ese partido, que acabaron archivados. Ahora, en paralelo al juicio a su hermano por un presunto enchufe cuando Sánchez no era siquiera presidente, y del procesamiento a su pareja por una cátedra con la que no obtuvo ingresos opacos, según la propia UCO, caen en cascada casos de una naturaleza radicalmente diferente: la inminente sentencia a José Luis Ábalos por el supuesto cobro de comisiones ilegales, la investigación a Zapatero por un presunto tráfico de influencias con empresarios de dudosa reputación y el caso de Leire Díez. Sobre este último Sánchez dará explicaciones en el Congreso obligado por sus socios, aunque ya adelantan en su equipo que el presidente está lejos de bajar los brazos. Y avisan a la derecha: “Si quieren hablar de cloacas, vamos a hablar de cloacas”.