PP- och Vox-partierna har nått en minimiöverenskommelse om att söka total kontroll över senaten den 29 november.
Extremhögern vill ha en egen grupp i senaten, för vilken de behöver minst 10 platser. Källor inom Folkpartiet (PP) berättade för elDiario.es att de inte har uteslutit att låna ut en senator till dem om antalet är lägre: "Om de inte får dem får vi se." 40 platser till och absolut majoritet: den interna PSOE-rapporten som stöder en enad vänsterlista i senaten. Feijóo kommer inte att ställa upp kandidater i hela Spanien och drar tillbaka sitt parti från tre provinser.
Medan Abascal accepterar att bli utelämnad från tio listor och kandidera som ”oberoende” på sex av sitt tidigare partis valsedlar, samt att han bara ställt upp en kandidat på 14, med tanke på alliansen mellan PSOE och Breda Fronten. ”Ett bredare perspektiv” och ”ansvar”. Det är vad Vox-ledaren, Santiago Abascal, lovade för en vecka sedan efter tillkännagivandet av koalitionen mellan PSOE och Breda Fronten till senaten i valet den 29 november. I måndags tillkännagav PP:s generalsekreterare, Miguel Tellado, ett minimiavtal som endast berör ett tjugotal valkretsar och som dock innebär att Alberto Núñez Feijóos parti avgår från att presentera kandidater i hela Spanien.
Överenskommelsen härrör från analysen att alliansen mellan PSOE och Breda fronten hindrar högern från att uppnå tre femtedelar av senaten, vilket skulle göra det möjligt för dem att kontrollera konstitutionsdomstolen i ett decennium, och till och med skulle kunna äventyra deras absoluta majoritet i överhuset, vars valsystem skiljer sig från det som tillämpas i kongressen: en enda omröstning med alla kandidater, öppna listor och fler valkretsar än provinser. En risk som PP och Vox erkänt som verklig har tvingat dem in i en förhandling som de motvilligt har inlett. Medan vänsterpartierna slutförde en valkoalition den 16 oktober, där Breda Fronten fick 30 % av kandidaturerna, har högerpartierna svarat med en överenskommelse i sista minuten om listorna, som inte var helt slutförd när den tillkännagavs av båda sidor.
Sista dagen för att registrera kandidaturer gick ut i måndags klockan 23:59. Avtalet tillkännagavs runt klockan 14.00, med vissa detaljer som fortfarande behöver slutföras. ”Det har inte varit lätt”, erkände källor inom PP:s ledning. ”Vi tillkännagav det så snart som möjligt, men det finns fortfarande saker att göra”, tillade samma källor. Vox tillkännagav avtalet via sms minuter innan Miguel Tellado skulle framträda inför journalister.
Det högerextrema partiet kommer inte att ställa upp kandidater i ett dussin valkretsar, inklusive några som bara väljer en senator, såsom Ibiza, Formentera, La Gomera och El Hierro. I sex av dessa valkretsar (Gran Canaria, Teneriffa, Cádiz, Valencia, Castellón och Mallorca) kommer Vox att ansluta sig till Folkpartiets (PP) lista med en "oberoende" kandidat. PP:s talespersoner uppgav på måndagen att de inte visste vem som skulle fylla dessa positioner.
Idén om "oberoende" kommunicerades av PP, men Vox hänvisade bara till denna punkt i avtalet efter att ha lyssnat på Miguel Tellado. Dessutom kommer Vox endast att ställa upp en kandidat (av tre möjliga) i 14 andra valkretsar (Sevilla, Huelva, Asturien, Badajoz, Álava, Navarra, Cáceres, Huesca, Zaragoza, Alicante, Granada, Cuenca, Pontevedra och Jaén), med avsikten att dess väljare ska välja sin kandidat och två från PP. Denna strategi påminner starkt om 1+1+1-systemet som högern införde 2019, vilket gjorde det möjligt för väljarna att välja en senator från Folkpartiet (PP), en från Medborgarpartiet och en från Vox.
Den idén misslyckades totalt. Vox har aldrig vunnit en senator genom direkta folkval. De fem senatorer de säkrade i slutet av mandatperioden utsågs av regionala regeringar, ett resultat av överenskommelser efter valet.
Men den 29 november är extremhögern övertygad om att få representation i senaten i Murcia, Almería och kanske Tarragona, där de har nominerat en nynazist som sin toppkandidat till kongressen. Deras mål är att bilda en egen grupp i senaten, vilket de behöver minst 10 platser för. Källor inom Folkpartiet (PP) har sagt till elDiario.es att de inte har uteslutit möjligheten att låna ut en av sina egna senatorer för att bilda parlamentsgruppen om antalet kandidater blir för lågt: "Om de inte får några får vi se." Avtalet föreskriver att PP inte kommer att ställa upp kandidater i Gipuzkoa, Girona eller Tarragona, där de nationella högerpartierna därmed enbart kommer att representeras av Vox på vallokalerna.
Abascals parti är övertygade om att vinna platsen i Tarragona. Från den "fega rätten" att gå med i PP Avtalet, begränsat, har applåderats av de två parternas talesmän. Och lite annat. ”Den rabiata reaktionen från dem som vill förhindra det visar att vi är på rätt väg”, skriver Feijóo på Twitter.
Nummer fyra på hennes lista för Madrid, Alma Ezcurra, skrev också att det är "en bra förståelse", medan kampanjens taleskvinna, Ester Muñoz, sa att PP är "väldigt glad" över pakten. Men vissa tystnader har också varit talande, som den från den andra PP-kampanjtalespersonen, Borja Sémper, som inte har kommenterat Vox upptagande på sitt partis listor fem år efter att ha lämnat politiken just på grund av deras närmande till extremhögern. Å andra sidan har Vox accepterat en underordning under PP som dess ledare alltid förnekat.
Santiago Abascal, som inledde sin karriär i just det parti som Feijóo nu leder, har gjort kritiken mot Folkpartiet (PP) till ett av sina vanligaste politiska verktyg. Han myntade uttrycket "fega högeranhängare" för att attackera Pablo Casado. Abascal har också gått till attack mot de överenskommelser som PP har ingått med regeringen om att förnya rättsväsendets allmänna råd, konstitutionsdomstolen och styrelsen för RTVE (Spanska radio- och tv-bolaget).
Även i kölvattnet av Adamuz-olyckan. Kollapsen av de regionala koalitionsregeringarna 2024 sågs av Folkpartiet (PP) som en vändpunkt som ett år senare ledde till Feijóos åtagande att regera ensamt, ett åtagande som nu har försvunnit spårlöst. Vox uttalade mål var inte bara att överträffa PP i röster, utan att sätta stopp för deras sätt att bedriva politik.
Nu går de samman i valkretsar för att först försöka störta Pedro Sánchez från makten.
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
26 oktober 2026, 22:42
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
PP y Vox cierran un acuerdo de mínimos para buscar el control total del Senado el 29N
Beskrivning
La extrema derecha quiere tener grupo propio en el Senado, para lo que necesitan al menos 10 escaños. Fuentes del PP aseguran a elDiario.es que no está descartado que, si el número es inferior, puedan prestarles algún senador: "Si no los consiguen ya iremos viendo".40 escaños más y mayoría absoluta: el informe interno del PSOE que avala una lista unida de la izquierda en el Senado Feijóo no presentará listas en toda España y retira a su partido de tres provincias, mientras Abascal asume quedarse fuera en una decena e integrarse como “independiente” en seis de las papeletas de su antiguo partido, así como presentar un solo candidato en 14, ante la alianza del PSOE y del Frente Amplio. “Altura de mira” y “responsabilidad”. Fue lo que prometió el líder de Vox, Santiago Abascal, hace una semana ante el anuncio de la coalición entre el PSOE y el Frente Amplio para el Senado en las elecciones del 29 de noviembre. Este lunes, el secretario general del PP, Miguel Tellado, anunciaba un acuerdo de mínimos que afecta apenas a una veintena de circunscripciones y que supone, eso sí, la renuncia del partido de Alberto Núñez Feijóo a presentar candidaturas en toda España. El acuerdo parte del análisis de que la alianza del PSOE y del Frente Amplio impide a las derechas lograr los tres quintos del senado, lo que les permitiría controlar el Tribunal Constitucional durante una década, e incluso podría poner en riesgo la mayoría absoluta en la Cámara Alta, cuyo sistema de elección difiere del que se aplica en el Congreso: una única papeleta con todas las candidaturas, listas abiertas y más circunscripciones que provincias. Un riesgo asumido como real por el PP y Vox que les ha empujado a una negociación a la que han llegado a rastras. Si las izquierdas cerraron el pasado 16 de octubre al filo del plazo una coalición electoral que otorga un 30% de las candidaturas al Frente Amplio, las derechas han respondido con un acuerdo ‘in extremis’ para las listas que no estaba cerrado del todo cuando fue anunciado por las partes. El plazo para registrar las candidaturas se cerró este lunes a las 23.59. El acuerdo se comunicó al filo de las dos de la tarde, y con “flecos” todavía por cerrar. “No ha sido fácil”, reconocen en la dirección del PP. “Lo hemos comunicado lo antes posible, pero quedan cosas por hacer”, añaden las mismas fuentes. Vox anunció el acuerdo por mensaje minutos antes de una comparecencia de Miguel Tellado ante los periodistas. Los ultras no presentarán candidatura en una decena de circunscripciones, incluidas algunas que solo reparten un senador como Ibiza, Formentera, La Gomera o El Hierro. En seis de ellas (Gran Canaria, Tenerife, Cádiz, Valencia, Castellón y Mallorca), Vox se integrará con un candidato “independiente” en la lista del PP, cuyos portavoces dijeron el lunes desconocer quiénes iban a ocupar esos puestos. Esa idea de los “independientes” fue comunicada por el PP, pero Vox solo hizo referencias a este punto del acuerdo después de escuchar a Miguel Tellado. Además, Vox solo presentará un candidato (de tres posibles) en otras 14 circunscripciones (Sevilla, Huelva, Asturias, Badajoz, Álava, Navarra, Cáceres, Huesca, Zaragoza, Alicante, Granada, Cuenca, Pontevedra y Jaén), con la intención de que sus electores elijan al suyo y a dos del PP. Un planteamiento que recuerda mucho al 1+1+1 que las derechas pusieron en práctica en 2019 para que los electores eligieran a un senador del PP, otro de Ciudadanos y otro de Vox. Aquella idea fracasó estrepitosamente. Vox nunca ha logrado un senador por elección popular directa. Los cinco con los que ha terminado la legislatura son por designación autonómica, fruto de acuerdos postelectorales. Pero el próximo 29 de noviembre los ultras sí confían en lograr representación en la Cámara Alta por Murcia, Almería y quizá Tarragona, donde han presentado a un neonazi como cabeza de cartel al Congreso. Su objetivo es lograr tener grupo propio en el Senado, para lo que necesitan al menos 10 escaños. Fuentes del PP han asegurado a elDiario.es que no está descartado que, si el número es inferior, puedan prestarles algún senador propio para formar el grupo: “Si no los consiguen ya iremos viendo”. La contraparte del acuerdo contempla que el PP no se presentará en Gipuzkoa, en Girona ni en Tarragona, donde las derechas estatales estarán así representadas únicamente por Vox en los colegios electorales. Los de Abascal confían en lograr el escaño por Tarragona. De la “derechita cobarde” a integrarse en el PP El acuerdo, limitado, ha sido aplaudido por los portavoces de los dos partidos. Y poco más. “La reacción rabiosa de quienes quieren impedirlo demuestra que vamos en el camino adecuado”, dejó escrito Feijóo en Twitter. La número cuatro de su lista por Madrid, Alma Ezcurra, también escribió que es “un buen entendimiento”, mientras la portavoz de campaña, Ester Muñoz, dijo que el PP está “muy contento” por el pacto. Pero también han sido elocuentes algunos silencios, como el del otro portavoz de campaña del PP, Borja Sémper, quien no ha dado su opinión sobre la integración de Vox en las listas de su partido un lustro después de dejar la política precisamente por el acercamiento a los ultras. En la otra orilla, Vox ha asumido una subordinación al PP que sus dirigentes siempre negaron. Santiago Abascal, que inició su carrera precisamente en el partido que hoy dirige Feijóo, ha hecho de la crítica al PP una de sus palancas políticas más habituales. Suya es la expresión “derechita cobarde” con la que atacaba a Pablo Casado. Abascal también ha arremetido contra los pactos que el PP ha cerrado con el Gobierno para renovar el Consejo General del Poder Judicial, el Tribunal Constitucional o el consejo de administración de RTVE. Incluso a cuenta del accidente de Adamuz. La ruptura de los gobiernos de coalición autonómicos de 2024 se recibió en el PP como un punto de inflexión que, un año después, derivó en el compromiso de Feijóo de gobernar en solitario del que hoy ya no queda ni rastro. El objetivo declarado de Vox era no solo superar al PP en votos, sino acabar con su forma de hacer política. Ahora se unen electoralmente para, primero, intentar desbancar del poder a Pedro Sánchez.
