"Pim, Pam, Pop", mellan glansen och indraget
Det är "Pim, Pam, Pop" ett visuellt rungande kollektiv i Operagalleriet, med ett välskött landskap och några verkligt minnesvärda verk. Det erbjuder en intensiv och ibland uppriktigt sagt glädjande upplevelse, men det strävar inte heller efter att omdefiniera kanonen för "Pop Art" eller att erbjuda en restriktiv läsning av termen. Snarare expanderar den tills den blir porös: tillsammans med historiskt oskiljaktiga namn på Pop, verkar andra som närmar sig det territoriet från laterala, härledda eller till och med problematiska platser, såsom de sista bitarna av Luis Gordillo, fotografierna av Cristóbal Hara eller den pråliga dialogen mellan Pedro Almodóvar och Jorge Galindo.
I vilket fall som helst är denna bredd inte nödvändigtvis en defekt: utställningarna tjänar också till att tvinga fram stadsdelar, aktivera resonanser och visa att konsthistoriens kategorier aldrig har varit så skarpa som ibland är avsett. När det gäller historisk pop - hämtad i Storbritannien på femtiotalet och internationellt konsoliderad på sextiotalet - känns dess arv dessutom med uthållighet i de efterföljande decenniernas konst. Den centrala essän i katalogen, undertecknad av Enrique Juncosa, påminner om att Pop sedan dess ursprung inte var ett homogent block: dess olika poetik, kopplad till massakulturens bilder och förkastandet av traditionell illusionism, utvecklade olika former av figuration korsad av ironi, parodi och provokation.
Juncosa understryker också att Pop på europeisk nivå - och särskilt synlig i Spanien - kunde anta en mer markerad politisk böjning. Evenemangets mest stimulerande väg ligger just i de verk där det upphör att vara en enkel formell repertoar och blir ett sätt att läsa, betona och till och med utmana sin tids visuella kultur. Där sätter Equipo Crónica tonen med "Pim-Pam-Pop" (1971), en polisplats som ger utställningen dess titel, tillsammans med fantastiska samtida verk av Isabel Oliver, Rafael Canogar, Luis Gordillo eller Juan Genovés.
I den internationella sektionen bländar den skulpturala ensemblen av Niki de Saint Phalle, liksom några stora verk av Warhol, Lichtenstein eller Indiana, konstnärer som ensam ger tillräckligt med visuellt och historiskt kapital för att upprätthålla mycket av rutten. Också närvarande är dockorna av Yayoi Kusama och Takashi Murakami, mer förutsägbara än störande eller skarpa, men alltid mer intressanta än de stereotypa bilderna av Julian Opie, reducerade till en grafisk formel utan tjocklek. Det huvudsakliga diskursiva värdet av provet ligger inte i att erbjuda en uttömmande eller slutgiltig definition av Pop, utan i att lyfta fram dess elasticitet, dess historiska slitage och samtidigt dess ihållande överlevnadskapacitet. "Pim, Pam, Pop" hävdar att Pop inte bara var en estetik av blanka ytor, skarpa former och igenkännbara ikoner, inte heller var dess översättning trivialiserad i design och i en viss visuell kultur av snabb konsumtion.
Pop var också en strategi för att ingripa i cirkulerande bilder för att strama åt dem inifrån, vars procedurer fortsätter att fungera i olika diskurser av aktuell konst. Och vid den tidpunkten slutar den att vara en famlande etikett och utvecklar all sin komplexitet. Också, naturligtvis, hans ojämnhet.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
24 march 2026, 13:43
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'Pim, Pam, Pop', entre el brillo y la dentellada
Beskrivning
Es 'Pim, Pam, Pop' una colectiva visualmente rotunda en Opera Gallery, de escenografía cuidada y con algunas obras verdaderamente memorables. Propone una experiencia intensa y, por momentos, francamente gozosa, pero no aspira ni a redefinir el canon del 'Pop Art' ni a ofrecer una lectura restrictiva del término. Más bien lo expande hasta volverlo poroso: junto a nombres históricamente indisociables del Pop, aparecen otros que se aproximan a ese territorio desde lugares laterales, derivados o incluso problemáticos, como las últimas piezas de Luis Gordillo, las fotos de Cristóbal Hara o el aparatoso diálogo entre Pedro Almodóvar y Jorge Galindo. En cualquier caso, dicha amplitud no es necesariamente un defecto: las exposiciones también sirven para forzar vecindades, activar resonancias y mostrar que las categorías de la Historia del Arte nunca han sido tan nítidas como a veces se pretende. En el caso del pop histórico –gestado en la Gran Bretaña de los años cincuenta y consolidado internacionalmente en los sesenta–, además, su legado se deja sentir con persistencia en el arte de las décadas posteriores. El ensayo central del catálogo, firmado por Enrique Juncosa, recuerda que, ya desde sus orígenes, el Pop no constituyó un bloque homogéneo: sus distintas poéticas, ligadas a las imágenes de la cultura de masas y al rechazo del ilusionismo tradicional, desarrollaron formas diversas de figuración atravesadas por la ironía, la parodia y la provocación. Juncosa subraya además que, en el ámbito europeo –y de forma especialmente visible en España–, el Pop pudo asumir una inflexión política más marcada. El recorrido más estimulante de la cita reside, precisamente, en aquellas obras en las que deja de ser un simple repertorio formal y se convierte en un modo de leer, tensar e incluso impugnar la cultura visual de su tiempo. Ahí Equipo Crónica impone el tono con 'Pim-Pam-Pop' (1971), una escena de carga policial que da título a la muestra, acompañada por espléndidos trabajos coetáneos de Isabel Oliver, Rafael Canogar, Luis Gordillo o Juan Genovés. En el tramo internacional deslumbra el conjunto escultórico de Niki de Saint Phalle, así como unas estupendas piezas de Warhol, Lichtenstein o Indiana, artistas que aportan por sí solos un capital visual e histórico suficiente para sostener buena parte del recorrido. También están presentes los muñecos de Yayoi Kusama y de Takashi Murakami, más previsibles que inquietantes o incisivos, aunque siempre más interesantes que las estereotipadas imágenes de Julian Opie, reducidas a una fórmula gráfica sin espesor. El principal valor discursivo de la muestra no reside en ofrecer una definición ni exhaustiva ni concluyente del Pop, sino en poner de manifiesto su elasticidad, su desgaste histórico y, al mismo tiempo, su persistente capacidad de supervivencia. 'Pim, Pam, Pop' plantea que el Pop no fue solo una estética de superficies brillantes, formas nítidas e iconos reconocibles, ni tampoco su traducción banalizada en el diseño y en cierta cultura visual de consumo rápido. El Pop fue también una estrategia de intervención sobre las imágenes circulantes para tensarlas desde dentro, cuyos procedimientos siguen operando en distintos discursos del arte actual. Y en ese punto, deja de ser una manoseada etiqueta y pasa a desplegar toda su complejidad. También, por supuesto, su dentellada.
