Pablo Cerezo, sociolog: ”Vi brukar koppla tatuering till narcissism, jag tycker det har en väldigt kollektiv komponent”
På gymmet, på stranden, vid den gemensamma poolen, i parken eller i köpcentret. Jag är säker även på ditt kontor. Oavsett var du är, om du tittar noga och tillräckligt länge är det (mycket) svårt att inte träffa någon med en tatuering.
Kanske bär han en diskret ros på underarmen, som Ayuso, eller en design som täcker halsen som Sergio Ramos.
Det spelar ingen roll. I allmänhet, enligt en studie av Lutronic PBS, bär 42% av spanjorerna minst en beröring, vilket gör oss till det sjätte landet som är mest markerat med bläck. Det är dock en sak att veta hur mycket vi blir tatuerade och en helt annan att förstå varför vi gör det.
Vad menar vi med att täcka vår hud med ett outplånligt bläck? Är det ren narcissism, ett sätt att definiera vår identitet eller etablera kontakter med andra människor (familj, vänner, anhängare av samma fotbollsklubb eller en filmsaga...)? Gör vi det genom att imitera i en flock, genom att "människor går dit Vicente går", som någon krönikör hävdar?
Alla dessa frågor (och några till) behandlas av Pablo Cerezo (Sevilla, 1998) i en uppsats med en suggestiv titel: "The enunciated body". Utgångspunkten är lika enkel som ambitiös. Cerezo, en examen i internationella relationer och sociologi och bokhandlare på den symboliska bokhandeln Pergamon i Madrid, tror att tatuering kan hjälpa oss att "förklara vår tid".
Inspirerad av Berlins filosof Walter Benjamin ville han utgå från till synes små detaljer för att analysera världen. Så här lade han märke till tatueringen, "ett fenomen som en gång var marginellt och nu är hegemoniskt." "Jag ville se hur det kunde förklara saker om vår värld, vår relation till tiden, med minnet, med oss själva och med andra... Även relationen med en förmodad narcissism och med arbetet.
Det föreföll mig som om tatuering kunde kapsla in många av spänningarna och motsättningarna i vår värld." I Xataka "Det har inget att göra med mig": fler och fler ungdomar i Spanien tillgriper lasermaskiner för att radera tatueringar "För mig är tatueringen intressant till stor del eftersom den korsas av många motsägelser. Det är en mycket intim aspekt av vår personlighet som vi ständigt visar för varandra, eller hur? Det finns människor som använder tatueringar nästan dagligen för att berätta för sig själva vilka de är, vad som har varit viktigt för dem... en slags karta som vägleder dem.
Samtidigt visar vi hela tiden för resten vad som är väldigt intimt ”, reflekterar han. ”Det finns en annan mycket djup motsägelse. Och så här, mycket. "En annan (tydlig) är varför vi blir tatuerade. Gör vi det för att se bra ut i spegeln?
Eller tänker vi på utseendet på resten? Blandar vi båda tillvägagångssätten, som när vi väljer klänning för att gå ut? "Tatueringen är ett utrymme för att reflektera över vem du är, vad du gillar, vad som skiljer dig och framför allt vem du knyter an till och vad som förenar dig. Det är en av de saker jag utforskar i början av boken.
Det sägs ofta att tatuering är en övning i narcissism, som om det vore ett självupptaget ämne som bara tänker på sig själv, dess unikhet, dess specialitet. Innerst inne, när du börjar prata med människor, inser du att tatueringar förenar oss." Foto: Sebastián Sánchez. Enligt Cerezo kommer det med att chatta med människor som nyligen har fått en tatuering för att se att "till en början väljer nästan alla" mönster som tilltalar i större eller mindre utsträckning till den andra: en person du älskar, någon med vilken du har ett speciellt band, en grupp vänner, en partner, en familjemedlem eller ett husdjur, ett fotbollslag... "Jag tror att tatuering har en mycket kollektiv komponent.
Och när vi tittar på historien ser vi att komponenten alltid har funnits där. I boken undrar jag om vi blir tatuerade för att titta på, för att bli sedda eller för att se varandra; men innerst inne är allt väldigt likt, eller hur? Det är mycket svårt att skilja på var man bestämmer och var den andres blick börjar. ” Naturligtvis är det kompletta "fotot" mer komplext och andra faktorer smyger sig in i det, till exempel den roll vi har gett bilden och kulten av det fysiska, förstorat av den stora uppvisningen av nätverk. "Om något sprider sig i städerna är det gym, nagelbutiker och säkert tatueringsstudior.
Jag tror att det har att göra med det faktum att det finns ett mycket viktigt utrymme för kroppsdyrkan.” Det finns en tredje avgörande fråga, utöver hur mycket och varför vi blir tatuerade: Hur gör vi det? Och inte bara när det gäller tekniker eller stilar. Finns det etablerade koder?
Vill vi uttrycka samma sak med alla tatueringar eller finns det skillnader? Efter årtionden av stigmatisering, är alla typer av tatueringar helt accepterade eller finns det fortfarande skuggor, mönster eller kroppsdelar som fortfarande präglas av tabu och kan irritera en jobbintervju? I Xataka Tatueringsindustrin, i kris: mer omvändelse, fler raderingskliniker och yrkesverksamma som lever sämre än tidigare Cerezo förklarar att vårt sätt att se tatus år 2026 är resultatet av en process som går tillbaka lång tid, till djupgående förändringar på sociokulturell nivå och sökandet efter nya referenser som öppnade dörren till kroppskonst. ”Det finns till stor del ett anslag från medelklassen, som förstår att det är ett mycket intressant utrymme att utvecklas på det sätt som den nyliberala kulturen började kräva, där individen fick ha sin egen historia”, förklarar han.
Ett intressant exempel är "Carmy" Berzatto, karaktären av Björnen spelad av Jeremy Allen White, en kock täckt av tatueringar som (bland annat) ansluter till hans besatthet av spisen. "Det som har förändrats är gränsen för vad vi menar med tolerabelt. Till exempel är en tatuering i ansiktet fortfarande full av många fördomar. Vem får en ansiktstatuering?
Den personen som i stor utsträckning inte behöver gå igenom en anställningsintervju. Det är en avsiktsförklaring och principer. Det finns också fortfarande skillnader kring typerna av tatueringar.
Vad de säger om en tatuering spelar inte längre någon roll i en jobbintervju... Ja, det spelar roll." "Frågan är vad som har förändrats", förklarar Cerezo innan han skiljer mellan stilar och motiv. "Klass och kön genomsyrar absolut allt. Och i den meningen finns det fortfarande erkännande om vilka tatueringar vi förstår som tolerabla och vilka som inte är det.
Men det är sant att det för oss inte längre verkar vara synonymt med brott eller fara för några år sedan, till stor del för att teknikerna också har öppnats upp mycket.” Matheus Ferrero (Unsplash). Är vi en konstig generation för att ha öppnat dörren för tatueringar så mycket och förutsatt att en TV-talkshowvärd, politiker eller VD kan tatueras? Egentligen nej.
Faktum är att Cerezo kommer ihåg att även om betydelser, tekniker och mönster förändras, finns det lite nytt om att introducera bläck under huden. Mänskligheten har gjort detta i årtusenden. Åtminstone sedan Ötzis tid, en neolitisk herde som dog för cirka 5 000 år sedan och vars lik bevarades i en glaciär i de österrikiska Alperna.
Vid undersökningen av hans mamma identifierade forskarna dussintals tatueringar, 61 geometriska märken bildade av linjer mellan 0,7 och 4 cm. Vid den tiden fanns det inga trådlösa pistoler eller färgade bläck. De använde styckningsdelar och bitar av kol.
Sedan Ötzis upptäckt för 35 år sedan har andra mumier hittats med tusenåriga tatueringar, även figurativa, inte bara geometriska mönster. "Om du analyserar det är det mest normala att få en tatuering. Alla mänskliga samhällen i olika delar av världen, även om de inte är relaterade till varandra, tatuerades på ett eller annat sätt. Den historiska eller antropologiska anomalin är att besluta att inte tatuera sig, eftersom tatuering är ett uttryck för den kropp som uppstod i samhällen i Afrika, Amerika, Oceanien, Europa...
Och det slutar plötsligt på grund av en politisk fråga och ett visst mandat i en viss kultur ", säger Cerezo. I Xataka fanns Tatueringar alltid bland oss. Och de europeiska kungarna fick göra en japansk drake på armen "Grekerna förstår plötsligt att barbarer blir tatuerade och är de som börjar använda tatuering på ett omvänt sätt, att disciplinera kroppar, att markera fångar, prostituerade, slavar, flyktingar...
Det finns en första involution som konsolideras med romarna, när kejsar Konstantin säger att det är förbjudet att bli tatuerad eftersom, om kroppen är gjord till Guds avbild och likhet, är det vanhelgande att tatuera den. Vi fortsätter att till stor del ärva denna bild av kroppen som ett slags tempel. "Cerezo erkänner att Konstantins restriktioner, som påverkar vissa delar av kroppen och går tillbaka till det fjärde århundradet, kan tyckas mycket avlägsna. Men i historiska termer går det tillbaka till" bara "1 700 år sedan.
Långt tidigare hade Ötzi och andra människor redan vandrat runt på jorden tatuerade. Kommer berättelsen att ge en ny sving? Med en hel generation som har passerat genom bläck, kommer de yngsta som kommer att välja att inte måla sin hud?
Kommer det en tid när det omstörtande inte är att trampa på en studio? ”Båda sakerna kommer att normaliseras. Att varken tatuera sig eller inte tatuera sig blir lika iögonfallande. Jag tror att estetiken sedan en tid tillbaka är frikopplad från ideologin, i bemärkelsen uppror i ideologiska termer”, förutspår han.
Bilder | Tony Rocket (Unsplash), Sebastián Sánchez och Matheus Ferrero (Unsplash) I Xataka | Tatueringar raderas inte. Det är därför vetenskapen redan använder dem för att kontrollera diabetes Nyheten Pablo Cerezo, sociolog: "Vi brukar koppla tatuering till narcissism, jag tror att det har en mycket kollektiv komponent" publicerades ursprungligen i Xataka av Carlos Prego .
Originalkälla
Publicerad av Xataka
12 oktober 2026, 18:00
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Pablo Cerezo, sociólogo: "Solemos vincular el tatuaje al narcisismo, yo creo que tiene un componente muy colectivo"
Beskrivning
En el gimnasio, en la playa, en la piscina de la comunidad de vecinos, en el parque o el centro comercial. Seguro que hasta en tu oficina. No importa dónde estés, si observas con atención y el tiempo suficiente es (muy) difícil que no te encuentres con alguien tatuado. Quizás lleve una discreta rosa en el antebrazo, como Ayuso, o un diseño que le cubre el cuello a lo Sergio Ramos. No importa. En general y según un estudio de Lutronic PBS, el 42% de los españoles lucen al menos un tatto, lo que nos convierte en el sexto país más marcado por la tinta. Una cosa sin embargo es saber cuánto nos tatuamos y otra muy distinta entender por qué lo hacemos. ¿Qué queremos decir al cubrirnos la piel con una tinta indeleble? ¿Es puro narcisismo, una forma de definir nuestra identidad o establecer vínculos con otras personas (familia, amigos, seguidores de un mismo club de fútbol o una saga cinematográfica…)? ¿Lo hacemos por imitación en rebaño, por aquello de 'la gente va donde va Vicente', como sostiene algún columnista? El mundo a través de los tatusTodas esas cuestiones (y algunas más) las aborda Pablo Cerezo (Sevilla, 1998) en un ensayo de título sugerente: 'El cuerpo enunciado'. Su punto de partida es tan simple como ambicioso. Cerezo, graduado en Relaciones Internacionales y Sociología y librero en la emblemática librería Pérgamo de Madrid, cree que el tatuaje puede ayudarnos a "explicar nuestro tiempo". Inspirándose en el filósofo berlinés Walter Benjamin, quiso partir de detalles aparentemente menores para analizar el mundo. Así se fijó en el tatuaje, "un fenómeno que antes era marginal y ahora es hegemónico". "Quería ver de qué modo eso podía explicar cosas sobre nuestro mundo, nuestra relación con el tiempo, con la memoria, entre nosotros mismos y con los demás… También la relación con un supuesto narcisismo y con el trabajo. Me pareció que el tatuaje podía encapsular muchas de las tensiones y contradicciones de nuestro mundo". En Xataka "No tiene nada que ver conmigo": cada vez más jóvenes en España recurren a máquinas láser para borrarse tatuajes "Para mí el tatuaje es interesante en buena medida porque está atravesado de un montón de contradicciones. Es un aspecto muy íntimo de nuestra personalidad que mostramos constantemente a un otro, ¿no? Hay personas que usan los tatuajes a modo casi de diario para narrarse quiénes son, qué ha sido importante para ellas… una especie de mapa que las oriente. Al mismo tiempo, eso que es muy íntimo se lo enseñamos constantemente al resto", reflexiona. "Ahí hay otra contradicción muy profunda. Y como esta, un montón". Otra (clara) es por qué nos tatuamos. ¿Lo hacemos para vernos bien en el espejo? ¿O lo hacemos pensando en la mirada del resto? ¿Mezclamos ambos enfoques, como cuando escogemos vestido para salir a la calle? "El tatuaje es un espacio para reflexionar sobre quién eres, qué te gusta, qué te diferencia y, sobre todo, a quién te vinculas y qué te une. Es una de las cosas que yo exploro al principio del libro. Se suele decir mucho que el tatuaje es un ejercicio de narcisismo, como si fuese un sujeto ensimismado que solo piensa en sí mismo, en su unicidad, en su especialidad. En el fondo, cuando te pones a hablar con la gente te das cuenta de que los tatuajes nos vinculan". Foto: Sebastián Sánchez. En opinión de Cerezo, llega con charlar con gente que se ha tatuado hace poco para comprobar que "al principio, casi todo el mundo" opta por diseños que apelan en mayor o menor medida al otro: una persona a la que quieres, alguien con quien tienes un vínculo especial, un grupo de amigos, una pareja, un familiar o una mascota, un equipo de fútbol… "Creo que el tatuaje tiene un componente muy colectivo. Y cuando analizamos la historia vemos que ese componente ha estado ahí siempre. En el libro me pregunto si nos tatuamos para mirar, para ser vistos o para vernos; pero en el fondo es todo muy parecido, ¿no? Resulta muy difícil diferenciar dónde determinas tú y dónde empieza la mirada del otro". Por supuesto, la 'foto' completa es más compleja y en ella se cuelan otros factores, como el rol que hemos dado a la imagen y el culto al físico, magnificado por el gran escaparate de las redes. "Si algo está proliferando en las ciudades son los gimnasios, las tiendas de uñas y seguramente los estudios de tatuaje. Creo que tiene que ver efectivamente con que hay un espacio de culto al cuerpo muy importante". Hay una tercera cuestión crucial, más allá de cuánto y por qué nos tatuamos: ¿Cómo lo hacemos? Y no solo en lo que se refiere a técnicas o estilos. ¿Hay códigos establecidos? ¿Queremos expresar lo mismo con todos los tatuajes o hay diferencias? Tras décadas estigmatizados, ¿están totalmente aceptados todos los tipos de tatuaje o sigue habiendo sombras, diseños o partes del cuerpo que permanecen marcadas por el tabú y pueden fastidiarte una entrevista de trabajo? En Xataka La industria del tatuaje, en crisis: más arrepentimiento, más clínicas de borrado y profesionales que viven peor que antes Cerezo explica que nuestra forma de ver los tatus en 2026 es fruto de un proceso que se remonta tiempo atrás, a cambios profundos a nivel sociocultural y de búsqueda de nuevas referencias que abrieron la puerta al arte corporal. "En buena medida hay una apropiación por parte de las clases medias, que entienden que es un espacio muy interesante para desarrollarse del modo que lo empezaba a demandar la cultura neoliberal, donde el individuo tenía que tener un relato propio", explica. Un ejemplo interesante lo deja 'Carmy' Berzatto, el personaje de The Bear interpretado por Jeremy Allen White, un chef cubierto de tatuajes que (entre otras cosas) conectan con su obsesión por los fogones. "Lo que ha cambiado es la frontera de lo que entendemos por tolerable. Por ejemplo, un tatuaje en la cara sigue cargado de muchísimos prejuicios. ¿Quién se tatúa la cara? Aquella persona que en buena medida no tiene por qué pasar por una entrevista de trabajo. Es una declaración de intenciones y principios. También sigue habiendo diferencias en torno a los tipos de tatuajes. Lo que se dice de que un tatuaje ya no importa en una entrevista de trabajo… Sí, sí importa". "La cuestión es lo que ha cambiado", explica Cerezo antes de distinguir entre estilos y motivos. "La clase y el género lo permean absolutamente todo. Y en ese sentido sigue habiendo reconocimientos sobre qué tatuajes entendemos tolerables y cuáles no. Pero es verdad que ya no nos parece el sinónimo de delincuencia o peligro de hace unos años, en buena medida porque se han abierto también un montón las técnicas". Matheus Ferrero (Unsplash). ¿Somos una generación extraña por haber abierto tanto la puerta a los tatuajes y asumir que un tertuliano de la tele, un político o un CEO pueden ir tatuados? En realidad, no. De hecho, Cerezo recuerda que, aunque cambien los significados, las técnicas y los diseños, lo de introducirse tinta bajo la piel tiene poco de novedoso. La humanidad lleva milenios haciéndolo. Como mínimo desde los tiempos de Ötzi, un pastor neolítico fallecido hace unos 5.000 años y cuyo cadáver quedó preservado en un glaciar de los Alpes austriacos. Al examinar su momia, los investigadores identificaron decenas de tatuajes, 61 marcas geométricas formados por líneas de entre 0,7 y 4 cm. Por entonces no había pistolas inalámbricas ni tintas de colores. Usaban cortes y trozos de carbón. Desde el descubrimiento de Ötzi, hace 35 años, se han localizado otras momias con tatuajes milenarios, incluso figurativos, no solo patrones geométricos. "Si lo analizas, lo más normal es tatuarse. Todas las comunidades humanas de distintas partes del mundo, aun sin tener relación entre sí, se tatuaban de algún u otro modo. La anomalía histórica o antropológica es decidir no tatuarse, porque tatuarse es una expresión del cuerpo que se daba en comunidades en África, América, Oceanía, Europa… Y que de pronto se para por una cuestión política y un mandato determinado en una cultura determinada", señala Cerezo. En Xataka Los tatuajes siempre estuvieron entre nosotros. Y a los reyes europeos les dio por hacerse un dragón japonés en el brazo "Los griegos de repente entienden que los bárbaros se tatúan y son los que empiezan a usar el tatuaje de un modo inverso, para disciplinar a los cuerpos, para marcar a los presos, a las prostitutas, a los esclavos, a los fugitivos… Se produce una primera involución que se consolida con los romanos, cuando el emperador Constantino dice que está prohibido tatuarse porque, si el cuerpo está hecho a imagen y semejanza de Dios, tatuarlo es profanarlo. Seguimos heredando en buena medida esta imagen del cuerpo como una especie de templo". Cerezo reconoce que las restricciones de Constantino, que afectan a ciertas partes del cuerpo y datan del siglo IV, pueden parecernos muy lejanas. Pero en términos históricos nos remonta a hace 'solo' 1.700 años. Mucho antes, Ötzi y otros humanos ya se paseaban por la tierra tatuados. ¿Dará un nuevo pendulazo la historia? ¿Con una generación entera pasada por tinta, optarán los más jóvenes que vengan por no pintarse la piel? ¿Llegará el momento en el que lo subversivo sea no pisar un estudio? "Se normalizarán las dos cosas. Ni tatuarse ni no tatuarse será tan llamativo. Yo creo que de un tiempo a esta parte la estética se ha desacoplado de la ideología, en sentido de rebeldía en términos ideológicos", pronostica. Imágenes | Tony Rocket (Unsplash), Sebastián Sánchez y Matheus Ferrero (Unsplash) En Xataka | Los tatuajes no se borran. Por eso mismo la ciencia ya los está utilizando para controlar la diabetes - La noticia Pablo Cerezo, sociólogo: "Solemos vincular el tatuaje al narcisismo, yo creo que tiene un componente muy colectivo" fue publicada originalmente en Xataka por Carlos Prego .
