OT25 lyser och speglar den inkludering som 2000-talet så behöver

Operación Triunfo-organisationen vet väl vad den gillar. Med avsikten att kapsla in en så stor konsert projicerade de hemmavideor av de tävlandes barndom och rollbesättning, och försökte på så sätt vädja till den förtrogenhet som det stora formatet förmedlar. Och pojken förmedlar det det eftersom Movistar Arena var full, det var ingen som missade evenemanget.

Den stora negativa poängen är dock att på sätt och vis känslan av liveframträdandet förråds genom att man redan känner till setlistan i förväg. Var var den där turnékonserten där det inbitna fansen inte vet vad som kommer att spelas härnäst? Var var de där tårarna när din favoritlåt kommer som du inte hade väntat dig (istället för att spela in hela konserten)?

Är allt då enbart en följd av den stora repertoar som följer med att ha så många artister på samma scen eller en följd av katastrof, ett resultat av den mörka tid som kulturdemokratiseringen upplever? Startsignalen var '1: El Sueño' med gruppen 'I want to dance', en dosmilero-ikon, speciellt för de av oss som hade Caribe Mix 2001-cd:n, för om det finns en sak som OT måste förstå så är det att nostalgi är vad de behöver för att uppdatera sig till de nya berättelserna som dessa pojkar förkroppsligar. Detta följdes av 'Jag ska ha det bra' och det stora 'Det är en synd', den första reflektionen av att vi firar Pride inte bara på grund av texternas protesterande budskap, utan på grund av kyrkans visuella utseende med den mångfärgade vikningen av flaggan.

När 90-talets pojkbandsögonblick kom med 'Bye bye bye' såg vi Guillo Rist igen i sitt esse och Carlos mycket lösare och ta på sig rollen. Detta var i samklang med kostymernas karaktärisering, men det är fortfarande latent att Max inte matchar låten. Den kvinnliga trion som bildades av Laura, Olivia och Salma led inte samma öde och sprudlande från allmänheten, eftersom deras 'If you could read my mind' inte väckte någon stor sensation, inte som släppet av Olivias 'Superestrella', den första som talade till allmänheten i hennes översvämning av uttrycksfullhet och tacksamhet.

I hans "I like the way you kiss me" med Iván såg vi en av de många scenografiska visuella klichéerna, det verkade som att man tittade på "Blade runner" istället för Artemas mörka våg-tema. Samma sak hände senare med 'The Only' av Crespo och Tinho och vårt besök på Reina Sofía eller avsnittet av Gossip Girl som verkade vara bilden av 'Don't leave me this way' av Guille Toledano och Judith, det verkade som att Serena Van der Woodsen skulle dyka upp på den där NY-stationen efter hennes vistelse som en dålig, rik tjej på internatskolan; Ja, en 10:a för våra tävlande. Efter dessa kommentarer om vad vi såg på skärmarna måste vi lyfta fram "träningssäsongen" för Cristina, Lucía och María Cruz med några oväntade pin up-tjejer som lyfter vikter i bakgrunden, Lucías Askungensklänning för att gå till gymmet och en María som överglänste sina kamrater med sitt självförtroende inför hur lilla Cristina kände sig.

Lucía fortsatte och satte pricken över i:et genom att framföra "I believe in myself" med sin Bubble-aura (den blå supertjejen). Att vara den som har utvecklats mest av allt, den där osäkra Lucía är väldigt långt från akademin. Andra akten '2: The Effort' började med ett förbättrat 'Papaotai' av Téyou, upplagans moder, och det stora ögonblicket då Wizinken lyste upp och Manu ackompanjerade María Cruz på piano i 'Envidia'.

Sedan såg vi supervännerna Judith med 'Ciudad de papel', Carlos med 'Volar' och OT25:s högljudda sopran, Laura, som släppte loss sin Barbie Faitytopia-klänning samtidigt som hon hyllade Mónica Naranjos låt från 1997. '3: Sin hate' kom med duon Téyou och Tinho, 'El sitio de mi recreo' med Claudia på pianot och publiken som skriker. Salma sjöng 'My Shoes Know It', den där utvisade låten som allmänheten insåg att de borde ha röstat bättre med, eftersom en sådan karisma inte förtjänade att lämna så snart, och Max följde efter henne och gjorde det klart att hon är själen i denna generation. Sedan kom '4: Teamwork', halvvägs i konserten, med duetter som Guillo Rist och Cristina ('APT'), den senare men med Claudia i 'End of the world' och den där låten som hämtar så mycket från andan i dessa romanser från OT 2000 (Chenoa och Bisbal), 'Always es de noche' framförd av Gu Lucía Casani.

De överflödiga Guille och Guillo gav festen i 'Nuevayol' ('5: Iconic'). Även om det inte syntes på skärmarna för de som befann sig på de avlägsna läktarna, utstrålade den stora mansrösten, Tinho, rock i 'Beautiful things', och gick vidare till en toppövergång till Crespos urban rap med 'Can't hold us', vilket visade att de kommer överens mycket bättre än vad som sades på nätverken när de tvekade i akademin. Claudia Arenas kom klädd som Cruella för sin "Latin girl", en låt hon gjorde till sin egen genom att sjunga a cappella med publiken.

Med tanke på fenomenet det orsakar ville denna tidning veta de olika åsikterna, eftersom den var full av tonåringar som hävdar att det är deras favorit "på grund av hur nära hon är och tonen i hennes röst." Bland den lilla vuxna publiken hittar vi Ana, som berättar varför hon kom till konserten: "Sedan Rosa vann OT1 har jag följt alla utgåvor och lyft fram denna som en referens för dess mångfald och för att spegla det nya uppdaterade samhället." Avslutningen av konserten innehöll tre sånger av Cristina ('6: Triunfo') som i 'Punto de departure' symboliserade med den svarta färgen på hennes tågklänning, liksom låten, före och efter den unga vinnaren. Sedan, vid avskedsceremonin, stack upplagans hymn, 'That Place', ut, förutom den sista 'It will be because I love you' där Pride-flaggor visades upp, vilket visar varför format som 'Operación Triunfo' är så socialt relevanta, eftersom de är en kraftfull referens och exempel att följa för de yngsta.