Olyckan som tillflyktsort för Olafur Eliasson och A Kassen
Det är förvånande att två vanliga konstnärer i Madrids gallerier och specialiserade sig på komplexa och till och med spektakulära installationer väljer att måla samtidigt; och att de dessutom fokuserar på frågor som vi kan överväga liknande... Det finns en ursäkt för olyckan som uppriktigt sagt en terminal paranoisk kritiker inte kan låta bli att relatera till utmattning, redan total, av allt som vi kunde betrakta som "en order" (modernitetens "stora berättelsers" död certifierades av Lyotard för fyrtio år sedan, vi behövde begrunda hur den "internationella ordningens", "sociala", "politiska", "estetiska", "sexuella"... mirages försvinner). Det är en fråga som redan har behandlats ad nauseam - jag tänker på Rodrigo Savazonis "The New Barbarians" - och som det är lämpligt att närma sig med gott humör ("more was lost in Rome", det har sagts sedan dess) och naturligtvis med fantasi och konstruktiv anda, liksom Olafur Eliasson (Köpenhamn, 1967) och A Kassen (ett kollektiv grundat i Köpenhamn 2004).
Ursäkt för olyckan, då, som märkligt nog hänvisar - naturligtvis godtyckligt - till ett arbete som Hal Foster anser vara grundläggande, Warhols "Disaster with an Ambulance" (1963), men som i denna - förmodligen illusoriska - postdystopiska gryning leder till en enda slutsats: om ordning inte fungerar, kommer oordning att fungera. Olafur Eliasson är en produktiv författare (i förhållande till verken i denna utställning rekommenderas "Några idéer om färg", i "Olafur Eliasson: Ditt färgminne", 2006), en aktivist (i Studio Olafur Eliasson i Berlin arbetar hundra personer och bland annat tillverkar de solcellslampor för befolkningar utan tillgång till elnätet) och en konstnär som kan beskrivas som "relationell" (Bourriaud). Hans makroinstallationer, som insisterar på observation av naturfenomen eller brådskande frågor som klimatkrisen, är inte artefakter avsedda att passivt övervägas, utan (åter)presenterar ett fenomen – Merleau Ponty ligger till grund för hans uppfattning om konst - som betraktaren aktivt upplever.
Berömda är "The Weather Project" (2003), en gigantisk konstgjord sol och dimma som han ställde ut i Tate Modern Turbine Room, "The New York City Waterfalls" (2008), enorma vattenfall som låg längs East River i New York, eller "Riverbed" (2014), ett stenigt landskap med en ström som ingår i Louisiana Museum of Modern Art. Det handlar i alla fall om att bjuda in handling och självmedvetenhet (”se sig själv titta på”) genom strategier som gör betraktaren till en väsentlig del av själva verket och framförallt om att tänka konst som ett sätt att ifrågasätta betraktarens/skådespelarens egen uppfattning och inokulera relativitet, osäkerhet och risk i sitt liv. Flera av målningarna i 'Your omätliga expansion of flares', hans sista solo i Madrid, handlar om bläckens slumpmässiga beteende på papper: "Dessa verk möter saker som vi inte kan se eller som vi ibland har lärt oss att ignorera eller sluta uppfatta.
Element som tyngdkraft, värme, ljus och vind kan förbises; som om de vore bakgrundsljud, men när de betraktas isolerat får de sin egen mening, säger han. Det här är mycket lysande cirklar gjorda med mycket utspätt bläck med isopropylalkohol på oförberedda cirkulära dukar, som expanderar och bildar oregelbundna halor: "Cirkulära målningar, som hänger någonstans mellan avsikt och olycka, försöker att inte förlora kontrollen i dagens värld, samtidigt som de lämnar skapandet i händerna på naturkrafterna. Levande tonade färger är som tvärsnitt av en solljusstråle som ses under ett mikroskop eller inuti en stor cirkulär petriskål.
Andra är som skymning, en idés dimmiga utseende. " I serien "Flares" inspireras han av det optiska fenomenet reflektion, räddning, isolering och analys av vad som är oavsiktligt och till och med oönskat i ett fotografi: de ringar och cirklar av ljus som visas när man riktar en kamera mot en intensiv ljuskälla. "Mystiska olyckor", säger Eliasson, "som genererar böljande mörka fält som avslöjar den lysande kontrasten av ellipser och kromatiska cirklar som framkallar illusionen av ljus i rymden" och "kan förstås som tomrum [som] lyckas öppna ett till synes obestämt djup." När det gäller Collective A Kassen, att för fyra år sedan gjorde en minnesvärd utställning i MaisterraValbuenas gamla utrymme - omöjligt att glömma den lampan som dök upp från en vägg och som i det intilliggande rummet avslöjade att det viktiga med verket var dess interiör - har utgått från analoga och samtidigt motsatta principer: det handlar om att upptäcka den oavsiktliga färgfläcken och reproducera den fotografiskt eller, i vissa fall, att ta en form ur en pöl och förvandla den till en skulptur. "Tjugo minuter över två" är titeln på ett skulpturalt verk som består av en stor hörnformad väggklocka. Det handlar, som den inledande texten förklarar, om att utgå från "system av ordning vars värde ligger i deras tillförlitlighet" och uppnå att "deras mening blir instabil": "i det mellanliggande utrymmet händer avsiktliga eller antagna olyckor som ett slags färdiga mades: en absurd vändning, ett misslyckande upphöjt att bilda, ett spill som förvandlar ord till omedelbara akvareller". Låt röran leva.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
8 april 2026, 13:38
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
El accidente como refugio de Olafur Eliasson y A Kassen
Beskrivning
Resulta sorprendente que dos artistas habituales de las galerías madrileñas y especializados en instalaciones complejas y aun espectaculares se decanten, simultáneamente, por la pintura; y que, además, se centren en asuntos que podríamos considerar semejantes… Hay una apología del accidente que, francamente, un paranoico-crítico terminal no puede dejar de relacionar con el agotamiento, ya total, de todo lo que podíamos considerar como «un orden» (certificada por Lyotard la defunción de los «grandes relatos» de la modernidad hace cuarenta años, nos faltaba contemplar en directo cómo se desvanecen los espejismos del «orden internacional», «social», «político», «estético», «sexual»....). Es un asunto que ya se ha tratado hasta la saciedad –pienso en 'Los nuevos bárbaros' de Rodrigo Savazoni– y que resulta recomendable abordar con buen humor («más se perdió en Roma», dícese desde entonces) y, desde luego, con imaginación y ánimo constructivo, como lo hacen Olafur Eliasson (Copenhague, 1967) y A Kassen (colectivo fundado en Copenhague en 2004). Apología del accidente pues, que, curiosamente, remite –por supuesto, arbitrariamente– a una obra que Hal Foster considera fundacional, 'Desastre con ambulancia' (1963), de Warhol, pero que, en este amanecer –probablemente ilusorio él también– postdistópico, aboca a una única conclusión: si el orden no funciona, funcionará el desorden. Olafur Eliasson es un escritor prolífico (en relación con las obras de esta exposición, me recomiendan 'Some Ideas about Colour', en 'Olafur Eliasson: Your Colour Memory', 2006), un activista (en el Studio Olafur Eliasson de Berlín trabaja un centenar de personas y entre otras cosas fabrican lámparas solares para poblaciones sin acceso a la red eléctrica) y un artista al que cabe calificar de «relacional» (Bourriaud). Sus macroinstalaciones, que insisten en la observación de fenómenos naturales o asuntos urgentes como la crisis climática, no son artefactos destinados a ser contemplados pasivamente, sino que (re)presentan un fenómeno – Merleau Ponty está en la base de su concepción del arte– que el espectador experimenta activamente. Son famosas 'The Weather Project' (2003), un sol gigante artificial y niebla que expuso en la Sala de Turbinas de la Tate Modern, 'The New York City Waterfalls' (2008), unas cascadas inmensas que se situaron a lo largo del East River en Nueva York, o 'Riverbed' (2014), un paisaje rocoso con arroyo incluido en el Louisiana Museum of Modern Art. Se trata, en todos los casos, de invitar a la acción y la autoconciencia («verte a ti mismo viendo») mediante estrategias que convierten al espectador en un elemento esencial de la propia obra y, sobre todo, de concebir el arte como un medio para poner en cuestión la propia percepción del espectador/actor e inocular en su vida la relatividad, la incertidumbre y el riesgo. Varias de las pinturas de 'Tu inconmensurable expansión de llamaradas', su última individual en Madrid, tratan del comportamiento azaroso de las tintas sobre el papel: «Estas obras se enfrentan a cosas que no podemos ver o que, a veces, hemos aprendido a ignorar o a dejar de percibir. Elementos como la gravedad, el calor, la luz y el viento, pueden pasar por alto; como si se tratase de ruido de fondo, pero cuando se consideran de manera aislada, adquieren significado propio», señala. Se trata de círculos muy luminosos realizados con tintas muy diluidas con alcohol isopropílico sobre lienzos circulares sin preparar, que se expanden y forman aureolas irregulares: «Suspendidas en algún lugar entre la intención y el accidente, las pinturas circulares intentan no perder el control en el mundo actual, dejando al mismo tiempo la creación en manos de las fuerzas naturales. Las pinturas de tonos vibrantes son como secciones transversales de un haz de luz solar visto bajo un microscopio o dentro de una gran placa de Petri circular. Otras son como el crepúsculo, la aparición nebulosa de una idea». En la serie 'Flares' («llamaradas»), se inspira en el fenómeno óptico del reflejo, rescatando, aislando y analizando aquello que es accidental y hasta indeseado en una fotografía: esos anillos y círculos de luz que aparecen al dirigir una cámara hacia una fuente luminosa intensa. «Accidentes misteriosos», dice Eliasson, que «generan campos oscuros ondulantes que revelan el contraste luminoso de elipses y círculos cromáticos evocando la ilusión de luz en el espacio» y «podrían entenderse como vacíos [que] consiguen abrir una profundidad aparentemente indeterminable». En cuanto al Colectivo A Kassen, que hace cuatro años realizó una memorable exposición en el antiguo espacio de MaisterraValbuena –imposible olvidar aquella farola que surgía de una pared y que, en la habitación contigua, revelaba que lo importante de la pieza era su interior-, han partido de principios análogos y a la vez opuestos: se trata de descubrir la mancha accidental de pintura y reproducirla fotográficamente o, en algún caso, de sacar un molde de un charco y convertirlo en una escultura. 'Twenty minutes past two' es el título de una pieza escultórica consistente en un gran reloj de pared con forma de esquina. Se trata, como explica el texto introductorio, de partir de «sistemas de orden cuyo valor reside en su fiabilidad» y lograr que «su sentido se vuelva inestable»: «en ese espacio intermedio, suceden accidentes intencionales o asumidos como una suerte de ready mades: un giro absurdo, un fallo elevado a forma, un derrame que transforma las palabras en acuarelas instantáneas». Dejemos que el desorden viva.
