Narjisse välkomnade den unge Abselam till sitt hem i Ceuta och reste sedan till gränsen för att kontrollera att han återvände säkert.
"Jag kan inte låta bli att sätta mig i alla ungdomars skor som har lämnat Marocko", säger kvinnan, som lyckades ta sig in i Ceuta när hon var 17 år efter flera försök och nu delar ut mat i sitt hem till dussintals unga migranter. En icke-statlig organisation från Ceuta fördömer militärens påtryckningar på migranter att ta dem i lastbilar till gränsen: "De är inte frivilliga återvändanden." På den marockanska sidan av gränsen håller Narjisse sin mobiltelefon medan hon spelar in när ungdomar återvänder till landet från Ceuta. "Jag väntar på pojken", förklarar hon för en vän som skriver till henne från Spanien.
Hon är rastlös. Han närmar sig dörren, kommer tillbaka, tittar på sin mobiltelefon och tittar upp igen. Den unge mannen han väntar på är Abselam.
Han bestämde sig för att ta sig in i Spanien i torsdags kväll tillsammans med tiotusentals andra migranter. "Han har varit i mitt hus i flera dagar: jag har gett honom mat, toalettartiklar och han har kunnat prata med sina släktingar varje dag", förklarar kvinnan till elDiario.es. Abselam, 25 år gammal, lämnade en liten stad Larache, söder om Tanger, för att söka jobb i Ceuta och senare i Europa. "Men han har bestämt sig för att återvända hem", säger Narjisse. Två tjejer går lugnt tillbaka till Marocko.
En av dem bär en väska från en klädaffär och den andra från en stormarknad. De är duschade, kammade och har laddade mobiltelefoner. En scen som står i kontrast till bilderna av barfota, bar överkropp och skadade ungdomar. "De här tjejerna kommer att ha fått hjälp också.
Även om folk kanske inte tror det, i Ceuta hjälper vi dem. Vi matar dem, vi köper dem kläder och allt de behöver. Det är vi som hjälper dem, med våra egna resurser", påpekar kvinnan.
Narjisse är lite nervös och efter mer än tre timmars väntan ger hon upp. "Han sa till mig att han hade lite information, han kanske väntar på att de ska släppa ut honom." I det ögonblicket fortsatte dussintals ungdomar att dyka upp mellan stängslen och passerade dörren som välkomnar dem hem igen, mitt i deras familjers glädje och tårar. "Om Gud vill, han kommer snart att skriva till mig med goda nyheter", säger han när han säger hejdå till elDiario.es. Några timmar senare slås den här journalistens mobiltelefon på. "Abselam är redan hemma med sin mamma och sina bröder. Jag säger till dig så att du kan hålla dig lugn", skriver kvinnan från Ceuta.
Narjisse vet på egen hand hur svårt det är att ta sig över gränsen. Också född i Larache, 1999, och efter fyra försök gick hon oregelbundet över till Ceuta. Han gjorde det tre gånger genom att simma och slutligen, sista gången, landvägen, som han minns.
Han var 17 år gammal. "Jag var en ensamkommande invandrare (MENA) och jag kan inte låta bli att sätta mig i skorna för alla ungdomar som har lämnat Marocko nu för tiden för att komma hit", förklarar hon upprymd. Narjisse levde gömt i tre år, mellan gatan och ungdomsgården, tills hon slutligen träffade Farid, hennes man. "Det finns folk som inte förstår varför vi gör det här." Dagen efter sopar Narjisse gatorna med Jadduya, en vän och granne från stadsdelen Rosales i Ceuta. "Det finns inget bröd kvar, så vi har inget annat val än att förbereda och baka. Vi måste fortsätta så gott vi kan", förklarar Jadduya medan han kör sin bil genom staden.
Hon har, liksom Narjisse, hjälpt hundratals marockaner som vandrar genom Ceuta sedan i onsdags. "De är i utkanten av stadskärnan eller gömda i bergen och skogarna", säger han. Jadduya parkerar bilen nära stadsdelen El Príncipe och går för att fråga en grupp ungdomar vad de behöver. "Vi ska inte sluta hjälpa till, men det här borde lugna ner sig snart", säger han när han sätter sig tillbaka i bilen. Vid dörren till Narjisse och hennes man Farids hus står en rad marockaner och väntar. "Kom igen, killar", säger kvinnan till dem.
När han öppnar den första porten till sitt hus i Los Rosales står ett långbord med dussintals tallrikar och skedar i ordning för att servera dagens måltid: en stor gryta. "Igår gjorde jag makaroner, idag gryta och imorgon ska jag göra linser", förklarar han när han öppnar grytan. På eftermiddagarna går jag ut för att dela ut snacks, men jag försöker leta efter de unga Narjissetjejerna. När jag öppnar dörren igen erbjuder en av de unga männen att dela ut tallrikarna med maten som serveras.
Narjisse sparar honom en tallrik, han ska äta den sista. Kvinnan serverar, medan hennes man lägger en sked i var och en och ger dem till den unga volontären för att dela ut. 15 minuter senare har de förbrukat ca 220 tallrikar och det finns ingen gryta kvar. "95 % av människorna i Ceuta är djupt stödjande", säger Farid när han har serverat alla portionerna. "Det finns människor som inte förstår varför vi gör det här", tillägger han. Frustrerad över att inte ha kunnat mata resten av ungdomarna som trängdes in i hennes hus, tillägger Narjisse: "Hur ska vi sluta göra det?" När du kommer in i husets inre upphör inte närvaron av hjälp.
På trappan står några påsar fulla med chokladcroissanter. "På eftermiddagarna går jag ut för att dela ut snacks, men jag försöker leta efter de unga kvinnorna och tjejerna", förklarar Narjisse. Kvinnan arbetar som tolk i barackerna, medan Farid är samordnare för kommunalgruppen Ceuta Ya!, ett lokalt politiskt parti i Ceuta med en progressiv ideologi. "Vi är en ödmjuk familj som med allt vi kan hjälpa alla som behöver det", förklarar de i sitt hem. Efter en stund får Narjisse ett videosamtal. "Salam, Abselam!" ropar han av känslor.
Den unge mannens ansikte dyker upp på skärmen. Efter några minuters samtal lägger Narjisse på videosamtalet. Dra en oändlig suck av lättnad.
Solidaritet Ceuta Eftermiddagen utspelar sig mellan anekdoter om paret och deras grannar.
De hänvisar alla till solidaritet. De säger att en minderårig bad dem om telefonen för att prata med sin mamma och det slutade med att de grät med honom. Hans mamma visste inte var han var och hade inte kunnat kontakta honom på flera dagar, förklarar de. "Den unge mannen hade kommit in för att hans vänner också skulle göra det, då insåg han att han bara skulle bli kall, hungrig och rädd", tillägger Farid. 95% av människorna i Ceuta är djupt stödjande Farid Paret säger också att de inte är de enda.
En stor del av kvarteret är vält. Farid avvisar publicering av några unga marockanska influencers på sociala nätverk. "Titta, titta, den här säger att vi slår dem," tillägger han. "Det är inte rättvist, vi prioriterar mänskligheten", säger han. Initiativ som det från Ceuta NGO Luna Blanca har spridit sig i den självstyrande staden, som har delat ut mer än 12 000 måltider de senaste dagarna bland migranter som tagit sig in i staden under deras inresa från Marocko.
Elín-föreningen i Ceuta framhåller att "olika grupper och människor från Ceuta-samhället har mobiliserats för att leverera mat" till migranter. Även om den icke-statliga organisationen "uppskattar dessa solidaritetsinitiativ djupt, kommer den ihåg att garantier för tillgång till mat och anständiga levnadsvillkor motsvarar offentliga institutioner och kan inte vara beroende av medborgarna." "Dessutom varnar man för att dessa ansträngningar inte når ut till alla drabbade människor", säger föreningen i ett uttalande där man kräver "omedelbar leverans av mat, tydlig och sanningsenlig information om situationen för de fängslade personerna och upphörande av alla åtgärder som är oförenliga med mänsklig värdighet och rätten att begära internationellt skydd."
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
3 august 2026, 22:21
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Narjisse acogió al joven Abselam en su casa en Ceuta y luego viajó a la frontera a comprobar que volvía a salvo
Beskrivning
“No puedo dejar de evitar ponerme en la piel de todos los jóvenes que han salido de Marruecos”, dice la mujer, que logró entrar a Ceuta cuando tenía 17 años después tras varios intentos y ahora está repartiendo comida en su casa a decenas de jóvenes migrantesUna ONG ceutí denuncia la presión de militares a migrantes para llevarlos en camiones a la frontera: “No son retornos voluntarios” En el lado marroquí de la frontera, Narjisse sujeta su teléfono móvil mientras graba la entrada de los jóvenes que vuelven al país desde Ceuta. “Estoy esperando al muchacho”, le explica a una amiga que le escribe desde España. Está inquieta. Se acerca a la puerta, vuelve, mira el móvil y levanta la vista otra vez. El joven al que espera es Abselam. Decidió cruzar a España en la noche del pasado jueves junto a decenas de miles de personas migrantes más. “Lleva días en mi casa: le he dado comida, aseo y ha podido hablar con sus familiares todos los días”, explica la mujer a elDiario.es. Abselam, de 25 años, se marchó de una pequeña localidad de Larache, al sur de Tánger, para buscar una oportunidad laboral en Ceuta y, más tarde, en Europa. “Pero ha decidido volver a casa”, dice Narjisse. Dos chicas caminan tranquilas de vuelta a Marruecos. Una de ellas carga con una bolsa de una tienda de ropa y, la otra, de un supermercado. Están duchadas, peinadas y llevan los móviles cargados. Una escena que contrasta con las imágenes de jóvenes descalzos, sin camiseta y heridos. “Estas chicas habrán recibido ayuda también. Aunque la gente no lo crea, en Ceuta les estamos ayudando. Les damos de comer, les compramos ropa y todo aquello que necesiten. Somos nosotros quienes estamos ayudándoles, con nuestros propios recursos”, apunta la mujer. Narjisse está algo nerviosa y, después de más de tres horas esperando, se rinde. “Me ha dicho que tenía pocos datos, quizás está esperando a que le dejen salir”. En ese momento, decenas de jóvenes continuaban apareciendo entre las vallas, sobrepasando la puerta que les da, de nuevo, la bienvenida a casa, entre la alegría y las lágrimas de sus familiares. “Si Dios quiere, me escribirá pronto con buenas noticias”, cuenta al despedirse de elDiario.es. Unas horas después, el móvil de esta periodista se enciende. “Abselam ya está en casa con su madre y sus hermanos. Te aviso para que te quedes tranquila”, escribe la ceutí. Narjisse conoce de primera mano lo duro que es atravesar la frontera. Nacida también en Larache, en 1999, y después de cuatro intentos, cruzó a Ceuta irregularmente. Lo hizo tres veces a nado y, finalmente, la última, por tierra, según recuerda. Tenía 17 años. “Yo fui una menor migrante no acompañada (MENA) y no puedo dejar de evitar ponerme en la piel de todos los jóvenes que han salido estos días de Marruecos para venir hasta aquí”, explica, emocionada. Narjisse vivió tres años en la clandestinidad, entre la calle y el centro de menores, hasta que finalmente conoció a Farid, su marido. “Hay gente que no comprende que hagamos esto” Al día siguiente, Narjisse barre las calles junto a Jadduya, amiga y vecina del barrio de los Rosales en Ceuta. “No queda pan, así que no nos queda otra que preparar y hornear. Tenemos que seguir como podamos”, explica Jadduya, mientras conduce su coche por la ciudad. Ella, como Narjisse, lleva desde el miércoles asistiendo a cientos de marroquíes que andan por Ceuta. “Están en los aledaños del centro de la ciudad o escondidos en las montañas y en los bosques”, cuenta. Jadduya aparca el coche cerca de la barriada de El Príncipe y marcha a preguntar a un grupo de jóvenes qué necesitan. “No vamos a parar de ayudar, pero esto debe calmarse pronto”, dice al volver a entrar al coche. En la puerta de casa de Narjisse y su marido Farid hay una fila de marroquíes que esperan. “Ya vamos, chicos”, les dice la mujer. Al abrir el primer portón de su casa en Los Rosales, una mesa larga con decenas de platos y cucharas está preparada para servir la comida de hoy: una olla grande con potaje. “Ayer preparé macarrones, hoy potaje y mañana haré lentejas”, explica mientras abre la olla. Por las tardes salgo a repartir merienda, pero intento buscar a las jóvenes y niñas Narjisse Al abrir de nuevo la puerta, uno de los jóvenes se ofrece para repartir los platos con la comida servida. Narjisse le guarda un plato, él comerá el último. La mujer sirve, mientras que su marido coloca una cuchara en cada uno y se los entrega al joven voluntario para que los reparta. 15 minutos después, han gastado alrededor de 220 platos y no queda más potaje. “El 95% de la gente en Ceuta es profundamente solidaria”, cuenta Farid al terminar de servir todas las raciones. “Hay gente que no comprende que hagamos esto”, añade. Frustrada por no haber podido dar de comer al resto de jóvenes que se agolpaban en su casa, Narjisse añade: “¿Cómo vamos a dejar de hacerlo?”. Al entrar en el interior de la casa, la presencia de ayuda no cesa. En las escaleras hay unas bolsas llenas de cruasanes de chocolate. “Por las tardes salgo a repartir merienda, pero intento buscar a las jóvenes y niñas”, explica Narjisse. La mujer trabaja como intérprete en el cuartel, mientras que Farid es coordinador del Grupo Municipal de Ceuta Ya!, un partido político ceutí de ámbito local y de ideología progresista. “Somos una familia humilde que, con todo lo que podemos, ayudamos a todo el que lo necesite”, explican en el interior de su hogar. Al rato, Narjisse recibe una videollamada. “¡Salam, Abselam!”, grita con emoción. El rostro del joven aparece en la pantalla. Tras unos minutos de conversación, Narjisse cuelga la videollamada. Lanza un suspiro de alivio interminable. La Ceuta solidaria La tarde se desarrolla entre anécdotas de la pareja y sus vecinos. Todas aluden a la solidaridad. Cuentan que un menor les pidió el teléfono para hablar con su madre y acabaron llorando con él. Su madre no sabía dónde estaba y llevaba días sin conseguir contactarle, explican. “El joven había entrado porque sus amigos también lo iban a hacer, después se dio cuenta de que solo iba a pasar frío, hambre y miedo”, añade Farid. El 95% de la gente en Ceuta es profundamente solidaria Farid La pareja también cuenta que ellos no son los únicos. Una gran parte del vecindario está volcada. Farid rechaza las publicaciones de algunos jóvenes influencers marroquíes en redes sociales. “Mira, mira, este dice que les estamos pegando”, añade. “No es justo, nosotros priorizamos la humanidad”, sentencia. En la ciudad autónoma han proliferado iniciativas como la de la ONG ceutí Luna Blanca, que ha repartido en los últimos días más de 12.000 comidas entre las personas migrantes que accedieron a la ciudad durante la entrada desde Marruecos. La Asociación Elín en Ceuta destaca que “diferentes colectivos y personas de la sociedad ceutí se han movilizado para hacer llegar alimentos” a las personas migrantes. Aunque la ONG “agradece profundamente estas iniciativas solidarias, recuerda que garantizar el acceso a alimentos y unas condiciones de vida dignas corresponde a las instituciones públicas y no puede depender de la ciudadanía”. “Además, advierte de que estos esfuerzos no están alcanzando a todas las personas afectadas”, dice la asociación en un comunicado en el que exige “el suministro inmediato de alimentos, información clara y veraz sobre la situación de las personas retenidas y el cese de cualquier medida incompatible con la dignidad humana y con el derecho a solicitar protección internacional”.
