Marocko vill inte vara Europas gendarm och Ceuta-tragedin är inte en krigshandling
Begreppet hybridkrig tillämpat på instrumentalisering av migration är mycket problematiskt eftersom det militariserar migrationsfenomenet och flyttar centrum för uppmärksamheten från människor till logiken kring hot och säkerhet. Dessutom förnekar den migranters byråkrati eftersom den förvandlar dem till bara instrument för konfrontation. Ceuta, Marocko och Europa: konsekvenserna av en kolonial och rasistisk invandringsregim Marocko vill inte längre vara Europas gendarme.
I verkligheten ville han aldrig bli det. Och han har skäl till det. I statsvetenskap förklarar vi att statens komponenter är territoriet, befolkningen och suveräniteten.
Därför är ett av statens ansvar att förvalta dess gränser för att garantera integriteten och säkerheten för det egna territoriet. Å andra sidan är gränsövervakning för att möta tredjeländers säkerhetsproblem inte en av statens klassiska befogenheter. Det är ännu mindre så att tillåta tredjeländer att utöva suveräna funktioner inom ditt territorium.
Vad händer nu med gränser som delas med en annan stat? I det här fallet verkar det rimligt att tala om delat ansvar i förvaltningen av gränserna mellan Ceuta och Melilla. Det grundläggande är under vilka principer och kriterier förhandlingarna äger rum för att ta itu med detta delade ansvar.
Ett horisontellt dialogschema är den bästa formeln för att undvika konflikter. Verkligheten är långt ifrån detta på grund av utläggningen av migrationskontrollen, uppfattad som den process genom vilken Europeiska unionen överför gränskontroll till ursprungs- och transitländerna för att förhindra migration från att nå dess territorium. Det är ett sätt att flytta den europeiska gränsen bortom dess egna territoriella gränser.
När det gäller Europeiska unionen och Marocko uppstår outsourcing av maktasymmetri. Det är den europeiska säkerhetsagendan, som kopplar samman migration med osäkerhet, som råder i hela denna process. Denna agenda var aldrig ett marockanskt initiativ eller prioritet, utan svarar snarare på den europeiska sidans exklusiva intresse.
Att lägga ut immigrationskontrollen på entreprenad är problematiskt av flera skäl. Å ena sidan bygger det på beroendeförhållanden. Klyftan mellan diskurs och praktik är mycket uppenbar: Europeiska unionen talar om partners, dialog mellan jämlikar och delat ansvar, men tvingar fram sin egen agenda för att göra Marocko till en buffertstat för invandring till Europa.
Å andra sidan genererar det avslag från Marocko eftersom de uppfattar outsourcing som ett påtvingande från utlandet. Därför kan en verklig och uppriktig anpassning till denna politik inte förväntas. Dessutom skapar det ett klimat av konfrontation, med händelser som förra veckan, i motsats till retoriken om exemplariskt spanskt-marockanskt samarbete.
Dessutom är outsourcing inte en effektiv modell. Det garanterar faktiskt att EU:s migrationspolitik misslyckas. Istället för att lägga all förklarande vikt på hybridkrigsstrategier eller konspirationer som pekar mot USA:s och Israels hand, vore det lämpligt att se verkligheten underifrån.
En starkare faktor kan vara det faktum att Generation Z i Marocko inte har sett sina förväntningar uppfyllda och har ansett att det sociala kontraktet har brutits. I ett land med fantastisk infrastruktur och evenemang (de bygger den största arenan i världen) ropar ungdomar: "Vi vill inte ha VM, vi vill ha sjukvård." En annan grundläggande konsekvens av outsourcing är att det har gett Rabat en hävstång med enormt inflytande. Paradoxalt nog har Europeiska unionen i migrationskontrollens namn förlorat förmågan att kontrollera sin egen politik.
Årtionden av värdepapperisering och externisering har gett Marocko extraordinär förhandlingsmakt, vilket gör det möjligt för landet att använda migration som ett instrument för politiskt påtryckning när man anser att sina intressen skadas. Marocko har lyckats vända maktrelationen med Europeiska unionen. Även om det bara gör det delvis, eftersom Europa fortfarande har relevanta hävstänger som handel.
Denna omfördelning av makten förklarar förmodligen varför Marocko, trots sin motvilja, har spelat denna gendarmroll. En oroande aspekt är värdepapperiseringen och militariseringen av den offentliga debatten i Europa genom att definiera dessa episoder som krigshandlingar. I synnerhet som hybridkrigshandlingar, med hänvisning till konfrontation som kombinerar militära och icke-militära instrument.
Även många kritiska forskare har tagit upp den militaristiska berättelsen om hybridkrigföring. Vi måste insistera på något grundläggande: människor är inte krigsvapen. Därför är konceptet hybridkrig som tillämpas på instrumentaliseringen av migration mycket problematiskt eftersom det militariserar migrationsfenomenet och flyttar centrum för uppmärksamheten från människor till logiken kring hot och säkerhet.
Dessutom förnekar den migranters medverkan eftersom den förvandlar dem till enbart instrument för mellanstatlig konfrontation. Det är en statscentrerad vision med en top-down syn, så dess användning från den militära hierarkin är förståelig, men inte från civilsamhället, akademin och media. Det är mer korrekt att tala om migrationstvång eller instrumentalisering av migration, eftersom varken Ceuta är en krigsfront eller migranter är vapen.
Ceuta-krisen visar på gränsens sårbarhet orsakad av utläggning och det beroende som Europeiska unionen har av Marocko. Vilken roll spelade Marocko? För närvarande finns det inga bevis för att Marocko organiserade denna rörelse av människor.
En av de mest utbredda teserna är att sitta ner, det vill säga avslappning i gränskontrollen. Faktum är att Mehdi Alioua, en av de mest auktoritativa rösterna inom migrationsområdet i Marocko, i en nyligen inflytelserik intervju i Le Grand Continent, noterade följande: "När flera tusen människor simmade över och en enorm folkmassa samlades på stranden, var det enda alternativet för att undvika det värsta - att hopa sig eller hoppa i havet - att öppna landgränsen en aning." Europa erkänner inte Västsaharas marockanska identitet, men Marocko måste stoppa irreguljär migration från det territoriet. Förutom att erkänna att de tillät människor att ta sig över till Ceuta, bekräftar Alioua att Marocko inte kunde förhindra det på grund av ett säkerhetsfel och översvämningen av säkerhetsstyrkor på grund av samtidigt flera massiva händelser (tronfestivalen, marockanska semestrar på stränderna i norra delen av landet och Operation Crossing the Straits).
Han förnekar dock konspirationsteorier som pekar på Marocko som arrangör av två skäl. För det första för att dessa kriser skadar Marockos rykte mer än något annat lands. För det andra eftersom alliansen med Frankrike, Spanien och Europeiska unionen är mycket viktigare än alliansen med USA och Israel, på grund av handeln och den marockanska diasporan.
Hade Marocko operativ kapacitet för att förhindra massivt inträde av människor? I Europa pekar vissa analyser på Marockos enorma kapacitet att övervaka sina gränser tack vare europeiskt ekonomiskt stöd. År av outsourcingpolicy har resulterat i leverans av gränsövervakningsutrustning och överföring av kunskap till de marockanska säkerhetsstyrkorna och kåren.
Andra argument erbjuds dock från Marocko. Å ena sidan har Marocko 3 000 kilometer kustlinje, ett mycket omfattande territorium som är omöjligt att kontrollera i sin helhet tjugofyra timmar om dygnet. I verkligheten skulle det vara 4 000 kilometer, eftersom ett paradoxalt faktum inträffar: Europa erkänner inte Västsaharas marockanska identitet, men Marocko måste stoppa irreguljär migration från det territoriet.
Å andra sidan har Marocko alltid hävdat att det ekonomiska stödet är mycket lägre än den verkliga kostnaden för att stoppa irreguljär migration till Europa. Kort sagt, istället för att lägga all förklarande vikt på hybridkrigsstrategier, på en rättegång mot ockupationen av Ceuta eller på konspirationer som pekar mot USA:s och Israels hand, vore det lämpligt att se verkligheten underifrån. En starkare faktor kan vara det faktum att Generation Z i Marocko inte har sett sina förväntningar uppfyllda och har ansett att det sociala kontraktet har brutits.
I ett land med fantastisk infrastruktur och evenemang (de bygger den största arenan i världen) ropar ungdomar: "Vi vill inte ha VM, vi vill ha sjukvård."
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
10 august 2026, 21:25
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Marruecos no quiere ser el gendarme de Europa y la tragedia de Ceuta no es un acto de guerra
Beskrivning
Es muy problemático el concepto de guerra híbrida aplicado a la instrumentalización de la migración porque militariza el fenómeno migratorio y desplaza el centro de atención desde las personas hacia las lógicas de la amenaza y la seguridad. Además, niega la agencia de las personas migrantes porque las convierte en meros instrumentos de confrontaciónCeuta, Marruecos y Europa: las consecuencias de un régimen migratorio colonial y racista Marruecos ya no quiere ser el gendarme de Europa. En realidad, nunca quiso serlo. Y tiene razones para ello. En Ciencia Política explicamos que los componentes del Estado son el territorio, la población y la soberanía. Por tanto, una de las responsabilidades del Estado es la gestión de sus fronteras para garantizar la integridad y la seguridad de su propio territorio. En cambio, la vigilancia de las fronteras para dar respuesta a preocupaciones de seguridad de terceros países no es una las atribuciones clásicas del Estado. Menos aún lo es permitir el ejercicio de funciones soberanas a terceros países dentro de tu territorio. Ahora bien, ¿qué sucede con las fronteras compartidas con otro Estado? En este caso parece razonable hablar de una responsabilidad compartida en la gestión de las fronteras de Ceuta y Melilla. Lo fundamental es bajo qué principios y criterios se producen las negociaciones para abordar esa responsabilidad compartida. Un esquema horizontal de diálogo es la mejor fórmula para evitar conflictos. La realidad dista mucho de esto debido a la externalización del control migratorio, entendida como el proceso por el que la Unión Europea traslada a los países de origen y tránsito el control de fronteras para evitar que la migración llegue a su territorio. Es una forma de desplazar la frontera europea más allá de sus propios límites territoriales. En el caso de la Unión Europea y Marruecos, la externalización nace de una asimetría de poder. Es la agenda de la seguridad europea, que vincula la migración con la inseguridad, la que se impone en todo este proceso. Esta agenda nunca fue ni una iniciativa ni una prioridad marroquí, sino que responde al exclusivo interés de la parte europea. La externalización del control migratorio es problemática por varias razones. Por un lado, se asienta en relaciones de dependencia. La brecha entre el discurso y la práctica es muy obvia: la Unión Europea habla de socios, diálogo entre iguales y responsabilidad compartida, pero fuerza su propia agenda para convertir a Marruecos en un Estado tapón de la inmigración hacia Europa. Por otro, genera el rechazo de Marruecos porque conciben la externalización como una imposición desde el exterior. Por ello, no cabe esperar un alineamiento genuino y sincero con estas políticas. Además, crea un clima de confrontación, con acontecimientos como los de la semana pasada, en contraste con la retórica de una cooperación hispano-marroquí ejemplar. Además, la externalización no es un modelo eficaz. De hecho, garantiza el fracaso de la política migratoria de la Unión Europea. En lugar de poner todo el peso explicativo en las estrategias de guerra híbrida o en conspiraciones que apuntan a la mano de Estados Unidos e Israel, convendría mirar la realidad desde abajo. Podría ser un factor más sólido el hecho de que la Generación Z en Marruecos no haya visto cumplidas sus expectativas y hayan dado por roto el contrato social. En un país de grandes infraestructuras y eventos (están construyendo el estadio más grande del mundo), los jóvenes gritan: “No queremos el mundial, queremos sanidad” Otra consecuencia fundamental de la externalización es que ha otorgado a Rabat una palanca de enorme influencia. Paradójicamente, en nombre del control migratorio, la Unión Europea ha perdido capacidad de control sobre su propia política. Décadas de securitización y externalización han otorgado a Marruecos un extraordinario poder de negociación, permitiéndole utilizar la migración como instrumento de presión política cuando considera lesionados sus intereses. Marruecos ha logrado revertir la relación de poder con la Unión Europea. Aunque solo lo hace parcialmente, ya que a Europa aún le quedan palancas relevantes como el comercio. Probablemente, este reequilibrio de poder explica que, pese a sus reticencias, Marruecos haya acabado desempeñando ese papel de gendarme. Un aspecto preocupante es la securitización y militarización del debate público en Europa al definir estos episodios como actos de guerra. En particular, como actos de guerra híbrida, en referencia a la confrontación que combina instrumentos militares y no militares. Incluso muchos académicos críticos han asumido la narrativa militarista de la guerra híbrida. Hay que insistir en algo elemental: los seres humanos no son armas de guerra. Por ello, es muy problemático el concepto de guerra híbrida aplicado a la instrumentalización de la migración porque militariza el fenómeno migratorio y desplaza el centro de atención desde las personas hacia las lógicas de la amenaza y la seguridad. Además, niega la agencia de las personas migrantes porque las convierte en meros instrumentos de confrontación interestatal. Es una visión estatocéntrica y con una mirada de arriba a abajo, por lo que es comprensible su uso desde la jerarquía militar, pero no desde la sociedad civil, la academia y los medios de comunicación. Es más acertado hablar de coerción migratoria o instrumentalización de la migración, porque ni Ceuta es un frente de guerra ni los migrantes son armas. La crisis de Ceuta muestra la vulnerabilidad de la frontera provocada por la externalización y la dependencia que la Unión Europea tiene respecto de Marruecos. ¿Qué papel jugó Marruecos? Por el momento, no hay pruebas de que Marruecos haya organizado este movimiento de personas. Una de las tesis más extendidas es la de los brazos caídos, es decir, el relajamiento en el control de la frontera. De hecho, Mehdi Alioua, una de las voces más autorizadas en el campo de la migración en Marruecos en una reciente y muy influyente entrevista en Le Grand Continent, señaló lo siguiente: “Cuando varios miles de personas cruzaron a nado y una inmensa multitud se agolpó en la playa, la única alternativa para evitar lo peor —que se amontonaran o que se lanzaran al mar— fue abrir ligeramente la frontera terrestre, en coordinación con los españoles”. Europa no reconoce la marroquinidad del Sahara Occidental, pero sí se le exige a Marruecos que frene la migración irregular proveniente de ese territorio Además de reconocer que dejaron a la gente cruzar a Ceuta, Alioua afirma que Marruecos no pudo evitarlo debido a un fallo de seguridad y al desbordamiento de las fuerzas de seguridad por la simultaneidad de varios acontecimientos masivos (Fiesta del Trono, vacaciones de los marroquíes en las playas del norte del país y la Operación Paso del Estrecho). Sin embargo, niega las teorías conspirativas que señalan a Marruecos como el organizador por dos razones. Primero, porque estas crisis dañan la reputación de Marruecos más que la de ningún otro país. Segundo, porque la alianza con Francia, España y la Unión Europea es mucho más importante que la alianza con Estados Unidos e Israel, por el comercio y la diáspora marroquí. ¿Marruecos tenía capacidades operativas para evitar la entrada masiva de personas? En Europa, algunos análisis apuntan a las enormes capacidades de Marruecos en la vigilancia de sus fronteras gracias al apoyo financiero europeo. Años de políticas de externalización se han traducido en la entrega de equipamientos de vigilancia fronteriza y la transferencia de conocimiento a las Fuerzas y Cuerpos de Seguridad marroquíes. Sin embargo, desde Marruecos se ofrecen otros argumentos. Por un lado, Marruecos tiene 3.000 kilómetros de costa, un territorio muy extenso e imposible de controlar en su totalidad las veinticuatro horas del día. En realidad, serían 4.000 kilómetros, ya que se da un hecho paradójico: Europa no reconoce la marroquinidad del Sahara Occidental, pero sí se le exige a Marruecos que frene la migración irregular proveniente de ese territorio. Por otro, Marruecos siempre ha sostenido que el apoyo económico recibido es muy inferior al coste real de frenar la migración irregular hacia Europa. En definitiva, en lugar de poner todo el peso explicativo en las estrategias de guerra híbrida, en un ensayo de ocupación de Ceuta o en conspiraciones que apuntan a la mano de Estados Unidos e Israel, convendría mirar la realidad desde abajo. Podría ser un factor más sólido el hecho de que la Generación Z en Marruecos no haya visto cumplidas sus expectativas y hayan dado por roto el contrato social. En un país de grandes infraestructuras y eventos (están construyendo el estadio más grande del mundo), los jóvenes gritan: “No queremos el mundial, queremos sanidad”.
