Los Caños: "På våra sommarturnéer som tonåring kunde ingen kontrollera oss"

När de bekräftat att titeln på deras återföreningsturné "20 years thinking about you" har varit korrekt och ömsesidig, med en spännande återförening med tusentals fans på scenerna i nio spanska städer, har Los Caños invigt en ny artistisk scen genom att släppa två singlar som fungerar som första förhandstitt på vad som kommer att bli deras nästa album. Nyheter som frammanar de där somrarna i början av seklet där deras låtar överallt gav genklang med den där beroendeframkallande blandningen av flamenco och pop som från och med nu kommer att sjungas som duett: Kiko och Juande fortsätter, men Javi har stigit av båten. —När bestämde du dig för att göra nya låtar, före, under eller efter återföreningsturnén? —(Juande) Avslutar turnén. Först ordnade vi en konsert för att säga hejdå som vi inte gjorde när vi lämnade den, sedan gick vi vidare till en turné och under turnéns gång började låtidéer komma ut.

Det naturliga steget var att komponera och spela in dem. Fortsätta. — Och hur kommer det sig att Juande inte fortsätter? —(Kiko) Många saker har hänt på tjugo år. Var och en har skapat sitt liv, och att träffas var bara en idé för konserter.

Att spela in igen, jobba på en ny dag till dag, är en annan film. För det måste du vara förberedd, du måste ha lust, entusiasm. Och Javi fortsätter inte, inte för att vi inte ville eller att han inte ville, utan för att han på ett personligt plan inte är förberedd, han hade det inte i åtanke, det var inte vad han letade efter.

Och vi tänkte inte parkera projektet eftersom en av de tre hoppade av. Arvet från Los Caños måste fortsätta, eftersom den tillgivenhet som allmänheten har gett oss har varit mycket påtaglig och har uppmuntrat oss att fortsätta. På en visuell nivå är vi en mindre, men på nivån av musik, skapande, har vi inte märkt hans frånvaro eftersom vi gör saker mellan oss två utan att känna att något saknades. — Ni två har dessutom fortsatt inom musiken hela tiden, den ena sjungit och den andra som producent. —(Kiko) Jag har förstås aldrig lämnat scenen, Juande har varit kopplad till produktionen av konserter, och i den meningen stöttar vi varandra. —Har det inte kommit kommentarer från fans som inte gillade att trion gick sönder? —(Kiko) Inte riktigt!

Folk har tagit emot det med öppna armar, det har inte varit någon som blir arg för att vi är en mindre.

Tvärtom. När Juande meddelade att han efter förra konserten inte fortsatte, utan att han önskade oss det bästa i denna nya scen, blev folk glada över att höra att vi fortsatte. — De övervägde inte vid något tillfälle att leta efter en ersättare för att behålla trion, inbillar jag mig. —(Kiko) Nej, för i slutändan är Los Caños röst jag. Det är det viktigaste för att bibehålla ljudtätningen.

Och om det nu istället för två gitarrer finns en så händer ingenting. Det viktiga är att musiken fortsätter. Och som en nyhet kommer jag att berätta att vi snart kommer att börja ge intima akustiska konserter där de nya låtarna presenteras. —Hur har det varit att komponera tillsammans igen tjugo år senare? —(Juande) Vi slutar inte komponera, vi kommer att släppa nya låtar nästan varje månad tills nästa år lägger vi ihop dem alla på ett album. —I sitt första skede komponerade de låtar riktade till en publik som mest var i deras ålder, det vill säga tonåringar.

Komponerar du nu med samma publik i åtanke, men nu vuxna? —(Juande) Texterna är desamma, våra erfarenheter, men ur en mer mogen synvinkel. Och våra fans har ingjutit Los Caños musik i sina barn, så vi har också den nya, yngre publiken. — Faktum är att i de nya låtarna, 'Con todo' och 'Planeta Azul', finns det några detaljer om aktuell musik. —(Juande) Eftersom vi har kopplats till musik har vi aldrig slutat uppdateras. Det är därför låtarna fortsätter att komma till oss naturligt, organiskt, från hjärtat, med sanning, vilket är något svårt att hitta i dagens musik. —Juande, var det lätt för dig att leva utan applåderna när du lämnade gruppen? —(Juande) Ja, eftersom jag inte är som Kiko, gillade jag studioarbete mer än turnéer och intervjuer.

Faktum är att det kostade mig mer att komma tillbaka än att lämna (skratt). —Och du, Kiko, har du tänkt på hur det skulle vara att leva utan applåder? —(Kiko) Efter så många år utan uppehåll, tänker det ofta på dig, vad händer om folk slutar lyssna på dig? Den rädslan finns alltid i konstnären. Rädslan för att detta ska ta slut finns alltid där.

Jag har försökt övervinna saker när de har blivit lite sämre, uppfinna mig själv på nytt för att kunna fortsätta försörja mig på musiken. —Hur var somrarna i Los Caños som tonåringar? —(Kiko) Vi kunde inte sluta, det var galet. Mycket väg. —(Juande) Vi njöt av sommaren, men på ett annat sätt. Hotell, konserter, strand, se staden vi var tvungna att besöka.

Vi hade mycket energi (skratt). Ingen kunde kontrollera oss, kontroll var det minst viktiga. Det var en annan ålder, en annan energi...

Om vi ​​gör det nu, låt oss se vem som väcker oss nästa dag (skratt).