Likgiltighet gentemot La Roja i det "indepe" förläningen: "Rör inte Lamine"
Vissa är glada när Spanien vinner och i sin tur när de förlorar. Det finns independentister som hyllar sina mål och katalaner långt ifrån all nationalism som är oförmögna att stödja De la Fuentes lagCrónica Sekundärerna tar Spanien till kvartsfinal och avvisar Cristiano från VM. En av tre som kallas till landslaget är katalansk, men grejen med Catalunya och La Roja är komplicerad, som det skulle sägas. "Varför stöttar vissa fans deras lags spelare varje helg, men vill sedan att de ska förlora på den viktigaste scenen i sporten?" frågade New York Times nyligen, i en artikel om det märkliga förhållandet mellan Katalonien och landslaget.
Det finns folk som är glada när Spanien vinner och i sin tur när de förlorar. Det finns independentister som hyllar sina mål i tysthet, som motiverar sig själva med att det finns många Barça-spelare, eller som bara tittar på matchen för att se om en katastrof inträffar. Det finns också människor långt ifrån politik eller någon nationalistisk känsla som inte kan stödja La Roja.
Kort sagt, inte alla oberoende är emot La Roja och inte heller alla som vill att den ska förlora är oberoende. Det är en motsägelsefull känsla, jag vet inte om det är majoriteten, men det är säkert tvärgående och samtidigt förenligt med att hitta barer fyllda med fans och kvarter där det verkar som att ingen har märkt att det finns ett spel. För några veckor sedan, när artiklarna som skulle publiceras i det här avsnittet debatterades, verkade det som en bra idé att gå till ett självständighetsläne för att ta temperaturen på landslagsfansen i Katalonien i processens lopp.
Det har inte varit lätt att hitta platsen. I de flesta kommuner i Top10, de där mer än 90 % av invånarna stödde de nationalistiska partierna, är det inte lätt att hitta en bar. I städerna där det finns var lokalen antingen stängd för personalvila på måndagen eller så svarade de att de inte har för avsikt att erbjuda fotboll.
Jag finner en fristad i Els omells de na Gaia, en vacker stad med stenhus i Urgell-regionen (Lleida), som bara har 126 invånare. I det senaste regionala valet valde 87,2 % av invånarna självständighetsalternativ. Jag ringer till den enda baren i stan, som vanligtvis stänger klockan 22:00, och Naiara bekräftar att de nu på måndag kommer att utöka öppettiderna lite så jag kan se fotboll.
Baren, med två minuter kvar till Spanien-Portugal, är öde. Det finns bara en kille med vitt hår i baren, ganska pratglad, med ryggen mot tv:n. Han heter Ramon.
Den spanska hymnen spelas och tv:n stängs av. "Bojkotta!" Ramón utbröt och skrattar. "Skojar bara, man!" tillägger han innan han förklarar att tv:n måste ha varit avstängd eftersom ingen har tryckt på fjärrkontrollen på flera timmar. De sätter på den igen och matchen börjar. Just i det ögonblicket anländer ytterligare tre killar, verkar det med avsikten att se matchen. "Få människor", säger en av dem. "De måste titta på det hemma eller arbeta", tillägger han. "Tja, det är pinsamt att träffas för att se en landslagsmatch, eller hur?" säger Ramón utan att någon har frågat honom.
Ramón kommer att ha ett tortillaspett, en alkoholfri öl och en glass till middag och kommer inte att vända sig om för att titta på tv när som helst under matchen. Gruppen på tre kompisar, den enda termometern inom räckhåll för att kunna förbereda denna krönika, ska visa sig vara prototypen på katalaner som inte vet vad de ska göra när landslaget spelar. Det första de gör är att be om kontroll och ändra sändningen från Dazn, på spanska, till den från 2Cat, den katalanska kanalen för RTVE.
De ropar "Hoppsan!" med Oyarzabals första missade chans och en jublande "look!" när Cristiano Ronaldo är på väg att göra mål Portugals första. "Låt inte Lamine röra mig," kommer att vara ett av få utbrott som kommer att höras under de 90 minuterna. Naiara, servitrisen, lägger ytterligare ett lager till motsägelserna som svävar i atmosfären i baren. "Vanligtvis vill jag att Spanien ska förlora, men idag spelar de mot Portugal", förklarar han. "Mellan Spanien och Cristiano Ronaldo tror jag att jag hatar Cristiano mer." Den 90:e minuten närmar sig och Naiara diskuterar med sin partner om hon ska stänga baren om det äntligen blir extra tid. Vad som skulle låta som helgerån var som helst i landet ligger här på bordet och ingen gör något väsen av sig. "Vi vet inte vad vi ska göra", erkänner han.
Ramón, efter allt detta, har redan lämnat, och bara gruppen av tre vänner finns kvar på hela platsen. Lyckligtvis för Naiara och för denna journalist – staden ligger en och en halv timme med bil från Barcelona och det började bli sent – Mikel Merino gör mål på 90:e och Spanien lyckas ta sig vidare till kvartsfinal.
Du hör ingenting. Inte ett "mål", inte ett "fan". Ingen höjer armarna, ingen slår i bordet i ilska.
Domaren visslar avslutningen och kompisgänget fortsätter att titta på tv obarmhärtigt, utan att veta om de är glada eller inte över det som just hände.
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
6 july 2026, 23:59
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Indiferencia por La Roja en el feudo 'indepe': "A Lamine que no lo toquen"
Beskrivning
Algunos se alegran cuando gana España y a su vez cuando pierde. Hay independentistas que celebran sus goles y catalanes alejados de cualquier nacionalismo que son incapaces de apoyar al equipo de De la FuenteCrónica - Los secundarios llevan a España a cuartos y despiden a Cristiano de los mundiales Uno de cada tres convocados de la selección es catalán, pero lo de Catalunya y La Roja es complicado, que diría Rajoy. “¿Por qué algunos aficionados apoyan a los jugadores de su equipo cada fin de semana, pero luego desean que pierdan en el escenario más importante del deporte?”, se preguntaba hace poco el New York Times, en un artículo sobre la curiosa relación entre Catalunya y la selección. Hay gente que se alegra cuando gana España y a su vez cuando pierde. Hay independentistas que celebran sus goles en silencio, que se justifican diciendo que hay muchos jugadores del Barça, o que solo ven el partido para ver si ocurre el desastre. Hay, también, gente alejadísima de la política o de cualquier sentimiento nacionalista incapaz de apoyar a La Roja. En resumen, ni todos los independentistas van en contra de La Roja ni todos los que quieren que pierda son independentistas. Es un sentimiento contradictorio, no sé si mayoritario, pero desde luego transversal y, a la vez, compatible con encontrar bares copados de forofos y barrios en los que parece que nadie se haya dado cuenta de que hay partido. Hace unas semanas, cuando se debatían los artículos que se publicarían en esta sección, pareció una buena idea desplazarse a un feudo independentista para tomar la temperatura de la afición a la selección en la Catalunya de los estertores del procés. No ha sido fácil encontrar el lugar. La mayoría de los municipios del Top10, esos en los que más del 90% de los vecinos apoyaron a los partidos nacionalistas, no es fácil encontrar un bar. En los pueblos donde sí lo hay el local o estaba cerrado por descanso del personal el lunes o responden que no tienen intención de dar el fútbol. Encuentro refugio en Els omells de na Gaia, un bonito pueblo de casitas de piedra en la comarca del Urgell (Lleida), que cuenta con apenas 126 habitantes. En las últimas autonómicas, el 87,2% de los vecinos optaron por opciones independentistas. Llamo al único bar que hay en el pueblo, que suele cerrar a las 22.00 horas, y Naiara me confirma que este lunes alargarán un poco el horario para poder ver el fútbol. El bar, a falta de dos minutos para el España–Portugal, está desierto. Solo hay un tipo de pelo blanco en la barra, bastante dicharachero, de espaldas a la televisión. Se llama Ramón. Suena el himno de España y la televisión se apaga. “¡Boicot!”, espeta Ramón entre risas. “¡Es broma hombre!”, añade, antes de explicar que la televisión se debe haber apagado porque lleva horas sin que nadie pulse el mando. La vuelven a encender y empieza el encuentro. Justo en ese momento llegan tres tipos más, parece que con intención de ver el partido. “Poca gente”, dice uno de ellos. “Lo deben estar viendo en casa o trabajando”, añade. “Bueno, es que da vergüenza quedar para ver un partido de la selección, ¿no?”, dice Ramón sin que nadie le haya preguntado. Ramón cenará un pincho de tortilla, una cerveza sin alcohol y un helado y no se girará para mirar la televisión en ningún momento del partido. El grupo de tres amigos, el único termómetro al alcance para poder elaborar esta crónica, resultará ser el prototipo de catalán que no sabe qué hacer cuando juega la selección. Lo primero que hacen es pedir el mando y cambiar la retransmisión de Dazn, en castellano, por la de 2Cat, el canal en catalán de RTVE. Gritan “¡Uy!” con la primera ocasión fallada de Oyarzabal, y un jubiloso “¡mira!” cuando Cristiano Ronaldo está a punto de marcar el primero de Portugal. “A Lamine que no me lo toquen”, será una de las pocas salidas de tono que se les escuchará en los 90 minutos. Naiara, la camarera, añade una capa más en las contradicciones que flotan en el ambiente del bar. “Normalmente, quiero que pierda España, pero es que hoy juega contra Portugal”, explica. “Entre España y Cristiano Ronaldo, creo que odio más a Cristiano”. Se acerca el minuto 90 y Naiara debate con su compañera si cierran el bar en caso de que finalmente haya prórroga. Lo que en cualquier local del país sonaría a sacrilegio está aquí encima de la mesa y nadie hace aspavientos. “No sabemos qué hacer”, admite. Ramón, a todo esto, ya se ha largado, y solo queda el grupo de tres amigos en todo el local. Por suerte para Naiara y para este periodista — el pueblo está a una hora y media en coche de Barcelona y se ha hecho tarde—, Mikel Merino marca en el 90 y España logra pasar a cuartos de final. No se escucha nada. Ni un “gol”, ni un “joder”. Nadie alza los brazos, nadie da un golpe de rabia en la mesa. El árbitro pita el final y el grupo de amigos sigue observando el televisor impasible, sin saber si se alegran o no por lo que acaba de ocurrir.
