Kungens posering med Negre: ett knivhugg mot journalistik

Konservativa och progressiva medier som har koder, deontologi och en journalistisk metod ser hur arbetet med att sprida vad som är eller inte är journalistik har gått i sjön på samma tid som det tar att fota ett foto Javier Negre är inte längre den där reportern som anförtrotts jobb som ingen ville eller vågade göra, de som berörde eller korsade journalistikens grundläggande koder. Till exempel att gå till ett offer för könsvåld, utge sig för att vara en vän till föräldrarna och skriva meddelanden "som gränsar till tvång" (som han och El Mundo dömdes för 2019). Som han definierar sig själv är han en "affärsman" i media som till och med har "satt sitt liv på spel" för att försvara högerextrema samhällen och politiker mot "narkopresidenter" och "kommunism".

Några av hans beundrare vinner regeringar i Latinamerika, från Milei till De la Espriella, vid vars invigning Negre tog ett foto med kungen (och vice versa, vilket är det som är oroande). Medan han ägnar sig åt PR och skamlöst främjar specifika politiska alternativ med sina publikationer och webbplatser (en aktivitet inramad i politisk marknadsföring, inte journalistik), underhåller han i Spanien EDATV, en webbplats som skickar Vito Quiles för att kränka politiker och journalister (aldrig från PP eller från konservativa medier) utanför det parlamentariska högkvarteret eller arbetsplatsen. Han bryter mot alla journalistiska regler och skickar ut videor med ideologisk underhållning gjorda med trakasserier som om de vore information.

Många unga tror att detta är journalistik. För dem som tror att han ställer frågor som ingen vågar ställa, är det lämpligt att titta på strömningen av presskonferenserna som bekräftar att journalister från seriösa medier (de som inte jagar honom till taxin, de som inte gör "skämt" med förtal) ställer samma obekväma frågor, varje dag, men inom gränserna för deontologiska koder. Framför allt med syftet att huvudpersonen är svaret, istället för frågeställarens briljans.

Två exempel, frågan till Pedro Sánchez från journalisten Fernando Garea eller från min kollega från elDiario.es José Enrique Monrosi. Vad är modigt och värdefullt i att tvinga, förfölja, störa och trakassera en människa vars ideologi du inte identifierar dig med och ladda upp videon? Journalistik kräver några fler timmar – för research, samtal, data och verifieringar – än de som investerats i att sticka en mikrofon i ansiktet.

Kungens följe stannar inte någonstans eller tar ett foto med vem som helst. Men vid invigningen av den nya colombianska presidenten stod han tillsammans med någon som har anammat det sättet att göra politik med hjälp av namnet journalistik förgäves. Negres närvaro vid evenemanget är logisk, med tanke på att han har uppmuntrat De la Espriella med sina nyheter i den utsträckning han kunde.

Den här webbneoprenören har inte valt informationen utan har valt sida, också under värmen och skyddet av ett Vita huset som är förtjust i att ha antieuropeiska aktivister. Faktum är att Trump och Negre delar visionen om vissa ondska i Europa (kommunism, immigration, kampen mot klimatförändringar) som ingår i USA:s nationella säkerhetsstrategidokument. Den tillfälliga lösningen för båda är att öka närvaron av "patrioter" och extremhögerister i Europa, som kommer att lösa allt (som i Ungern eller Italien?).

Detta ingripande (eller monolog) av Negre vid Trump-regeringens högkvarter, med hans talespersons samtycke, är bevis på denna programmerade harmoni. Kungen, som är informerad och gift med en journalist, var tvungen att veta vem en politisk marknadsföringsaffärsman som väljer alternativ som giftig samexistens ville använda det fotot och varför han ville använda det fotot. Han var tvungen att veta att han är en av dem som anklagar drottningen för att vara vän med "socialisterna" och en manipulator av kungen, en av dem som anser att kungen borde skippa sin konstitutionella roll och ingripa i politiken.

Varför togs det fotot? Om det verkade som förvirring publicerade Negre själv sin version av intrahistorien och gjorde det klart att de känner varandra, att det inte är första gången de pratar och till och med att han har ett "åtagande" till monarken som han kommer att uppfylla. Han missade inte tillfället och attackerade Letizia och hennes "vänner" igen och ville rädda Felipe VI från den ultrabrasa som han själv eldade sedan han anförtrott Sánchez regeringen enligt konstitutionen.

Varför tog då kungen det fotot? Att inte förolämpa? För att försona och få intäkter från en del av den radikala befolkningen som kallar honom Dörrmatta VI?

På grund av ett misstag? Det fotot hade varit otänkbart för fem år sedan och visar hur mycket fönstret för vad som är acceptabelt har öppnat sig. Den där bilden av statschefen med någon som tog vägen att smickra de mäktiga i journalistikens namn är ett slag i magen för tusentals journalister i det här landet – från stora nationella medier till osäkra regionala, konservativa och progressiva medier.

För dig som fortsätter att tro på vikten av ärlig kommunikation, data, intelligenta frågor och maktdelning.

Att de ifrågasätter. De täcker nyheterna oavsett om det påverkar Ayuso eller Zapatero. Att de alltid har människor i åtanke.

Dessa människor som är förvirrade sedan teknomonarkernas ankomst och deras bedragarnätverk som behöver mer och mer säkerhet, eftersom de samtidigt är så bombarderade av sanningar och lögner att de inte längre vet vad de ska tro och inte tror på någonting. Poseringen är ett slag i ansiktet för de tusentals journalister i världen som inte längre bara publicerar det som är sant och verifierbart, utan som nu också måste ägna sig åt att förneka de bluffar som publiceras som en väsentlig del av deras arbete eller att lära ut vad som är eller inte anses vara journalistik och varför. Det är de som har sett det där trista och oändliga verket demonteras med en enda bild.

Allt under den tid det tar att trycka på knappen på en kamera.