José Manuel Casañ: "Jag har blivit ruinerad två gånger med socialförsäkringen"
Det kan inte sägas att José Manuel Casañ (Benetússer, 1963) har varit en bädd av rosor sedan han grundade Social Security 1982. Då var han en av punkarna med ett vapen och en säkerhetsnål, i vars första självpublicerade demo – 'Konsspiracion' – han inkluderade det relevanta "A" som "A bit" för "Luzier" och "en anarki och en sång" 'Min kudde är gravid'. «Eftersom jag var självmordsoptimistisk, trodde jag att låtarna vi publicerade skulle stiga till nummer ett på listorna. Jag var övertygad från 'Comerranas', första singeln från debuten, men sedan ingenting.
Jag tog tårtor i tio år”, minns han. Han fick fortsätta att bo hemma hos sina föräldrar tills han var 30 och varje morgon var han tvungen att gå till jobbet i ugnen på familjens bageri, trots att han hade uppträtt den kvällen. När han återvände till Valencia från sina första turnéer i Europa, packade med mil, så fort han klev ur skåpbilen, gick han direkt till att göra nästa dag med sin pappas bröd, som inte ens vände sig till hans pappas bröd till nästa dag. 15. "Tack och lov, för han skulle ha blivit överraskad över hur punkiga vi var", säger han En dag 1991 dök han upp i replokalen med en låt som han hade komponerat "på femton minuter", och föreslog sina klasskamrater att lämna anglosaxiska influenser bakom sig för att omfamna musiken med latinska rötter, och att alla kallade det för låten som om det inte vore nog, de senaste nio åren utan att släppa nytt material har heller inte varit perfekta: "Många saker har hänt, från en bilolycka till min fars och min chefs död, som var mycket hårda slag, till Covid, som nästan dödade mig, eller det romantiska uppbrottet med den person som jag trodde var kvinnan i mitt liv", som han själv har kallat detta till hans nästa album, 'Voy a Marte', som samlar låtarna som skrivits under den här tiden och som han har strukturerat kring de fem faser han har gått igenom: förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans.
Ett verk som kommer åtföljs av en bok redigerad av Sargantana, med illustrationer, dikter, berättelser och fabler som hans vän Paco-pristagare i 'Nationale Roca'. 2008, kommer att fungera som axeln för att fira gruppens 45-årsjubileum på Roig Arena i Valencia, den 1 maj 2027. -Död du nästan av Covid? var också borta jag skrattar nu, men det var inte roligt, jag improviserade en liten studio med madrasser och jag och Javi Vela började komponera låtar på nätet som är en del av den kollektiva fantasin Det är underbart, men jag har fortfarande ett behov av att leta efter nya vägar, det är mycket svårt att konkurrera med dina klassiker är att fortsätta skapa —Men det har övervunnit många kriser och modeflugor i musikbranschen — Vi är fantastiska rocksurfare och erfarenheten lär dig att se vågorna komma, och i stället för att försöka navigera ner och vänta på att de skulle ha det bra. släppa skivor och spela regelbundet när vi plötsligt fann att det inte längre fanns något utrymme för oss i media eller branschen. Det var som det första slaget när du hamnar i en ring: du tror att de inte kommer att slå dig och plötsligt slutade vi att spela – det var få personer som redan släppte ett album. —Nej, det kostade oss mycket jobb, men jag har alltid varit väldigt envis och mitt mål har aldrig varit annat än att stå på scen. Faktum är att vi fortfarande har en relativt prisvärd cachet jämfört med andra band, eftersom vi föredrar att göra många shower snarare än att tjäna mer pengar med hälften så många. – Och vad har du för cache?
Ifall någon läsare vill anlita gruppen. —Just nu ligger vi runt 20 000 euro. Vi gör i snitt 70 konserter om året och vi vill inte ha fler heller. Det första problemet för en musiker är att försörja sig på musik, men när han uppnår detta behöver han tid för sin familj.
På sommaren, om du har små barn, är det väldigt svårt att njuta av dem. Det är avgiften för det här jobbet. — I Valencia-punkscenen, upplevde du det där vanliga med att bli kallad sellout? -Ja. Först gjorde det lite ont i mig, eftersom jag var ung och tog saker på större allvar, men med tiden förstod jag att kritik, även den hårdaste, kan hjälpa dig.
Det finns människor som lever arga på världen och som kommer att kritisera allt du gör, eftersom de bär på enorm frustration. Jag har fått kritik för alla färger och det påverkar mig inte längre så mycket. Det roliga är att det är svårare för mig att ta emot beröm.
När jag får ett pris eller mycket beröm känner jag mig mer obekväm än när jag får kritik. —Det där är osäkerhet... —Jag vet inte... Det kan vara så, men jag föredrar att inte analysera det, bara i fall [skratt]. — Efter framgången med 'Chiquilla', pratade du igen med bandkamraterna som lämnade på grund av den låten? -Ja. Under pandemin träffades vi faktiskt igen.
Vi hamnade inte i helvetet, vi delade helt enkelt inte samma väg och var och en följde sin egen väg. Med tiden gjorde det mig illamående att tänka på att de, efter att ha kämpat med mig i så många år, hade stått på gränsen till framgång, för innan hade vi gjort viktiga saker. Vi turnerade i Frankrike och uppträdde på stora festivaler, men vi nådde ingen riktig framgång som med 'Chiquilla', så vi satte ihop 'Introglycerina'-serien igen (Dro, 1990) och, då och då, gör vi en konsert.
Dessutom kommer de att vara på Roig Arena. — Och hur går man från 'Luzi är en tik' till 'Chiquilla' eller 'Mi rumba tarumba'? —Det är en fråga om mognad, om att vilja hitta de nya vägarna. Jag blev punkare för att jag kände mig utanför allt. Jag var en social missanpassad, väldigt blyg, jag hade svårt att relatera till människor och jag kände mig marginaliserad, även om det i verkligheten var självmarginalisering, eftersom min barndom var lycklig.
Det komplicerade var tonåren. När jag fick självförtroende upptäckte jag att det fanns andra sätt att uttrycka saker på. Jag har aldrig gillat frasen: "Förändra aldrig." Jag skulle säga precis tvärtom: sluta aldrig förändras. — Efter att ha lyssnat på den så mycket, kom du någonsin att hata 'Chiquilla'? —Det är fult av mig att säga det, men det är en av få riktiga spanska rocklåtar.
Rock använder ett universellt språk, men "Chiquilla" har den där rumba-punkten som gör den till något väldigt vår. Det är inte en enkel imitation av anglosaxisk rock. Det gör att den får kontakt med många människor och fortsätter att spela på populära festivaler efter så många år.
Jag kan bara känna tacksamhet. Det har gett mig mycket och jag fortsätter att njuta av det varje gång vi spelar det. — Var det med 'Chiquilla' när pengarna började komma in? —Faktiskt hände det två månader innan det kom ut, när vi såg att det började fungera. Jag kunde äntligen bli självständig och hyra mitt första hus.
Mer än att börja tjäna riktiga pengar, det var ögonblicket då vi såg att vi definitivt kunde satsa på musik utan att våra föräldrar trodde att vi var galna. —Och vet du hur mycket pengar du har tjänat på den låten sedan 1991? —Jag har ingen aning och, ärligt talat, jag bryr mig inte heller. Jag har aldrig mätt min karriär efter pengar eller berömmelse. Självklart skulle jag vilja bli miljonär för att jag skulle leva mer fridfullt... eller kanske inte ens det, vem vet.
Vad jag vet är att de aldrig har varit mina prioriteringar. Det har funnits tillfällen då jag har kämpat för att betala hyran, jag menar allvar. Sedan gick jag i konkurs två gånger.
Först med krisen 2008, när jag fick ett bolån och turer slutade.
Jag tappade nästan bort huset. Sedan, i pandemin, när vi inte arbetade på två år. Trots det har jag aldrig trott att att ha mer pengar skulle göra mig lyckligare.
Samma sak händer mig med berömmelse. Jag skulle älska att folk skulle kunna mina låtar, men inte känna mig... Tja, det händer mer och mer [skratt]. —Men har du kommit för att uppleva berömmelse till den grad att du inte kan gå lugnt nerför gatan? – Det fanns en tid då det var komplicerat.
Som tur är har jag alltid bott i Valencia och allt är lite mer bekant där. Min karriär hade säkert varit annorlunda om jag hade åkt till Madrid, men jag ville aldrig. Valencia lockar mig mycket: Medelhavet, mina rötter, mitt folk...
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
20 august 2026, 01:35
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
José Manuel Casañ: «Me he arruinado dos veces con Seguridad Social»
Beskrivning
No se puede decir que el de José Manuel Casañ (Benetússer, 1963) haya sido un camino de rosas desde que fundó Seguridad Social en 1982. En aquel momento era un punki de los de cresta e imperdible, en cuya primera maqueta autoeditada – 'Konsspiracion' –, incluía la pertinente «A» de anarquía y temas como 'Luzi es una zorra', 'Mata a un jubilado' y 'Mi almohada está preñada'. «Como era suicidamente optimista, pensaba que los temas que publicábamos se alzarían al número uno de las listas. Estuve convencido desde 'Comerranas', el primer sencillo del debut, pero luego nada. Me estuve llevando tortas durante diez años», recuerda. Tuvo que seguir viviendo en casa de sus padres hasta los 30 años y cada madrugada debía ir a trabajar al horno de la panadería familiar, aunque esa noche hubiera actuado. Cuando regresaba a Valencia de sus primeras giras por Europa reventado de kilómetros, en cuanto se bajaba de la furgoneta, se marchaba directo a hacer el pan del día siguiente con su padre, quien no le vio en concierto ni una sola vez hasta que Seguridad Social cumplió 15 años. «Menos mal, porque se habría sorprendido de lo punkarras que éramos», asegura. Un día de 1991 se presentó en el local de ensayo con una canción que había compuesto «en quince minutos», proponiendo a sus compañeros dejar atrás las influencias anglosajonas para abrazar la música de raíces latinas. Al escucharla, todos abandonaron la banda. Aquel tema se llamaba 'Chiquilla', y cambió para siempre la historia de Seguridad Social. Por si fuera poco, los últimos nueve años sin sacar material nuevo tampoco han sido perfectos: «Han ocurrido muchas cosas, desde un accidente de coche hasta la muerte de mi padre y mi mánager, que fueron golpes muy duros, pasando por el Covid, que casi me mató, o la ruptura sentimental con la que pensaba que era la mujer de mi vida», reconoce. Es lo que Casañ llama sus «duelos», en los que se ha volcado para dar forma a su próximo álbum, 'Voy a Marte', que reúne las canciones escritas durante este tiempo y que ha estructurado en torno a las cinco fases que ha atravesado: negación, ira, negociación, depresión y aceptación. Un trabajo que llegará acompañado de un libro editado por Sargantana, con ilustraciones, poemas, relatos y fábulas, en el que participa su amigo Paco Roca, premio Nacional del Cómic por 'Arrugas' en 2008. Servirá de eje para el concierto de celebración del 45 aniversario del grupo en el Roig Arena de Valencia, el 1 de mayo de 2027. —¿Estuvo a punto de morir por el Covid? —Sí. Lo cogí en un momento complicado. Acababa de separarme y se me juntó todo: el Covid, la separación y verme en un apartamento perdido de la mano de Dios que acababa de alquilar ese mismo mes. Mis hijos, además, estaban fuera. Ahora me río, pero no tuvo gracia. Afortunadamente, improvisé un pequeño estudio en mi trastero con colchones y Javi Vela y yo empezamos a componer canciones por internet. La música me salvó. —¿Es un superviviente de la música? —Estoy vivo, evidentemente, pero nunca lo vi como una cuestión de supervivencia, sino de seguir avanzando con curiosidad. He tenido la suerte de escribir una decena de canciones que forman parte del imaginario colectivo. Eso es maravilloso, pero sigo teniendo la necesidad de buscar caminos nuevos. Tras 45 años, es muy difícil competir con tus clásicos. También le pasa a los Rolling Stones. Estoy convencido de que si ahora compusiera una obra maestra comparable al 'Himno a la alegría' de Beethoven, jamás podría competir con 'Chiquilla', pero no me preocupa. Lo importante es seguir creando. —Pero ha superado muchas crisis y modas de la industria musical. ¿Cuál ha sido la peor? —Somos grandes surferos del rock y la experiencia te enseña a ver venir las olas. Algunas no eran favorables para nosotros y, en vez de empeñarnos en navegarlas, preferimos agazaparnos y esperar a que pasaran. La primera que nos cogió desprevenidos fue Operación Triunfo. Fue la peor. Estábamos en un gran momento, sacando discos y sonando con regularidad cuando, de repente, nos encontramos con que ya no había espacio para nosotros en los medios de comunicación ni en la industria. Fue como el primer puñetazo cuando te subes a un ring: piensas que no te van a dar y, de pronto, llega. A pesar de todo, nunca dejamos de tocar. —Poca gente sabe que antes de 'Chiquilla', Seguridad Social ya había sacado cinco discos. No fue precisamente un pelotazo. —No, nos costó muchísimo trabajo, pero siempre he sido muy cabezón y mi objetivo nunca ha sido otro que subirme a un escenario. De hecho, seguimos teniendo un caché relativamente asequible comparado con otras bandas, porque preferimos hacer muchos conciertos antes que ganar más dinero con la mitad. —¿Y cuál es su caché? Por si algún lector quiere contratar al grupo. —Ahora mismo estamos en torno a los 20.000 euros. Hacemos una media de 70 conciertos al año y tampoco queremos más. El primer problema de un músico es conseguir vivir de la música, pero cuando lo consigue, necesita tiempo para la familia. En verano, si tienes hijos pequeños, es muy complicado disfrutar de ellos. Ese es el peaje de este oficio. —En la escena punk de Valencia, ¿vivió eso tan común de que le llamaran vendido? —Sí. Al principio me dolía un poco, porque era joven y me tomaba las cosas más en serio, pero con el tiempo entendí que las críticas, incluso las más duras, pueden servirte. Hay gente que vive enfadada con el mundo y que va a criticar cualquier cosa que hagas, porque arrastra una frustración enorme. He recibido críticas de todos los colores y ya no me afectan demasiado. Lo curioso es que me cuesta más aceptar los halagos. Cuando me dan un premio o me elogian mucho, me siento más incómodo que cuando me critican. —Eso es inseguridad… —No lo sé… Podría ser, pero prefiero no analizarlo, por si acaso [risas]. —Tras el éxito de 'Chiquilla', ¿volvió a hablar con los compañeros de la banda que se fueron por esa canción? —Sí. De hecho, durante la pandemia volvimos a reunirnos. No acabamos a hostias, simplemente no compartíamos el mismo camino y cada uno siguió el suyo. Con el tiempo me supo mal pensar que, después de haber luchado conmigo durante tantos años, se hubieran quedado a las puertas del éxito, porque antes habíamos hecho cosas importantes. Giramos por Francia y actuamos en grandes festivales, pero no alcanzamos el éxito de verdad como con 'Chiquilla', así que volvimos a juntar la formación de 'Introglicerina' (Dro, 1990) y, de vez en cuando, hacemos algún concierto. Además, estarán en el Roig Arena. —¿Y cómo se pasa de 'Luzi es una zorra' a 'Chiquilla' o 'Mi rumba tarumba'? —Es una cuestión de madurez, de querer encontrar esos caminos nuevos. Me hice punk porque me sentía fuera de todo. Era un inadaptado social, muy tímido, me costaba mucho relacionarme con la gente y me sentía marginado, aunque en realidad era automarginación, porque mi infancia fue feliz. Lo complicado fue la adolescencia. A medida que fui ganando seguridad, descubrí que había otras formas de expresar las cosas. Nunca me ha gustado la frase: «No cambies nunca». Yo diría justo lo contrario: no dejes de cambiar jamás. —De tanto escucharla, ¿nunca llegó a aborrecer 'Chiquilla'? —Está feo que lo diga yo, pero es una de las pocas canciones de rock español de verdad. El rock utiliza un lenguaje universal, pero 'Chiquilla' tiene ese punto de rumba que la convierte en algo muy nuestro. No es una simple imitación del rock anglosajón. Eso hace que conecte con mucha gente y que siga sonando en las fiestas populares después de tantos años. Solo puedo sentir agradecimiento. Me ha dado muchísimo y sigo disfrutando cada vez que la tocamos. —¿Fue con 'Chiquilla' cuando empezó a entrar la pasta? —En realidad ocurrió dos meses antes de que saliera, cuando vimos que aquello empezaba a funcionar. Por fin pude independizarme y alquilar mi primera casa. Más que empezar a ganar dinero de verdad, fue el momento en que vimos que podíamos apostar definitivamente por la música sin que nuestros padres pensaran que estábamos locos. —¿Y sabe cuánto dinero ha ganado con esa canción desde 1991? —No tengo ni idea y, sinceramente, tampoco me preocupa. Nunca he medido mi carrera por el dinero ni por la fama. Evidentemente, me gustaría ser millonario porque viviría con más tranquilidad… o quizá ni eso, quién sabe. Lo que sí sé es que nunca han sido mis prioridades. Ha habido momentos en los que me ha costado pagar el alquiler, lo digo en serio. Después me arruiné dos veces. Primero con la crisis de 2008, cuando me metí en una hipoteca y dejaron de salir giras. Casi pierdo la casa. Luego, en la pandemia, cuando estuvimos dos años sin trabajar. Aun así, jamás he pensado que tener más dinero me fuera a hacer más feliz. Lo mismo me ocurre con la fama. Me encantaría que la gente supiera mis canciones, pero que no me conociera a mí… Bueno, eso cada vez pasa más [risas]. —¿Pero ha llegado a vivir la fama hasta el punto de no poder caminar tranquilo por la calle? —Hubo una época en la que fue complicado. Afortunadamente, siempre he vivido en Valencia y allí todo resulta un poco más familiar. Seguramente mi carrera habría sido distinta si me hubiera marchado a Madrid, pero nunca quise. Valencia me tira mucho: el Mediterráneo, mis raíces, mi gente...