José Luis García Pérez: "Arthur Miller sätter en spegel på scenen så att vi alla reflekterar"

Arthur Miller hade premiär för "A View From the Bridge" på Broadway i september 1955 som ett enakts- och versdrama. Pjäsen fungerade inte och dramatikern gjorde om den i en tvåaktersversion som släpptes i oktober 1956 i London under ledning av Peter Brook. Denna version är redan en klassiker från 1900-talet och är bland författarens stora mästerverk, tillsammans med 'Death of a Salesman' eller 'The Witches of Salem'. 'Panorama från bron' återvänder nu till den spanska scenen och efter premiären i Valladolid för några veckor sedan presenteras den nu på Teatro Fernán-Gómez i Madrid (till 16 maj). Versionen är av Eduardo Galán och regisserad av Javier Molina, av Puerto Rican ursprung och nuvarande medkonstnärlig ledare för den legendariska Actors Studio i New York. I rollerna finns José Luis García-Pérez, María Adánez, Ana Garcés, Pablo Béjar, Francesc Galcerán, Rodrigo Poisón, Manuel de Andrés och Pedro Orenes. Emilio Sosa, en känd dominikansk kostymdesigner baserad i New York, skapade kostymerna. Pjäsen utspelar sig under 1950-talet, i huset till Eddie Carbone, en longshoreman av italienskt ursprung, i Brooklyn. Hans tolk i denna iscensättning är José Luis García Pérez, som blev berörd av erbjudandet om denna roll. «När jag studerade på Andalusian Theatre Center i Sevilla använde vi 'Panorama från bron' mycket för att förbereda scener; På grund av ålder spelade han förstås aldrig Eddie. Denna pjäs, och denna karaktär, är ett toppmöte av teater; Den är också regisserad av regissören för Actors Studio... Jag kunde inte säga nej. Den sevillianska tolken är glad. «Jag gillar verkligen Eddie Carbone. Först tvivlade jag på karaktären, eftersom han alltid representeras som "the bad guy" i programmet, men han är en person som lider från början, och när jag pratade för första gången med Javier Molina såg jag att vi delade samma vision om honom, och att vi skulle försöka få publiken att känna den smärtan. I pjäsen bor Carbone med sin fru Beatrice och sin frus systerdotter, Catherine. Ankomsten av två illegala invandrare, Marco och Rodolfo, utlöser konflikten. Eddie, som till en början skyddar Catherine, utvecklar en besatthet av henne som får honom att ifrågasätta Rodolfos avsikter, som den unga kvinnan har en affär med. Eddie börjar fatta beslut som sätter honom i konflikt med hans samhälle och hans egen moral, och pjäsen kulminerar i tragedi. «Eddie Carbone är en god man som älskar sin familj -säger García Pérez-; Han kanske inte älskar henne väl, men han söker djupt det bästa för sin familj, sin fru och sin systerdotter. Men hans ego låter honom inte se att han inte alltid har rätt, han är helt övertygad om anledningarna till varför han gör som han gör. Den bristen på ödmjukhet i hans sätt att tänka är det som leder honom till den slutliga tragedin. Man behöver inte tänka på New York på 1950-talet för att förstå verket. "I början av repetitionerna hade jag det där tvivelet, men en hand placerad på fel ställe är en väldigt stark signal även i vår tid", säger artisten. Funktionen fortsätter dessutom, talar om eviga angelägenheter; "Det har att göra med lojalitet, med svek, med att bryta beteendekoder, med familj... Och det når allmänheten." "De har förolämpat mig under föreställningen, och jag är gladare än något annat", skrattar García Pérez, som berättar att Javier Molina har föreslagit en iscensättning som står publiken väldigt nära. «Det finns karaktärer i teatersalen innan föreställningen så att åskådarna kommer in i Brooklyn-atmosfären, vi går genom stånden vid vissa ögonblick av pjäsen, och jag pratar till och med med dem; Publiken är människorna i mitt kvarter. Och i det här samtalet med dem har de berättat allt för mig. «Också – tillägger han – och detta har förvånat mig mycket, de skrattar mycket. Det finns en första del av föreställningen där publiken har en fantastisk tid." Immigration är en av kärnfrågorna i "A View from the Bridge". "Historiska deadlines blir kortare, allt upprepas. Sjuttio år har inte gått, och vi är redan i samma röra, och det händer här, där, i Sebastopol och i Zimbabwe. Våra karaktärer utgör en regelbunden del av en olaglig kärna i Zimbabwe. familj som är oreglerad olaglig invandring, utan papper och som ger makt till den som har papper. Om han vill kan han skada dem, och den skadan är utvisning. Det är Eddie Carbones andra misstag. «Den första är att inte förstå vad som händer med din systerdotter och den andra är att ta den värsta möjliga vägen; vägen som förstör allt: sig själv, sin familj, sin krets. Och allt detta med Arthur Millers skalpell. «Han skriver underbart och är radikalt mänsklig - och humanistisk - i sitt sätt att skriva. Den har förmågan att sätta en gigantisk spegel på scenen och så att både artisterna och åskådarna ser oss själva reflekterade på något sätt. Javier Molina presenterar dessutom arbete som ett spel; Den föreslår för oss skådespelare att leka med sanningen, att det som händer här och nu är den absoluta verkligheten här och nu. Morgondagen blir annorlunda... Det finns regissörer som är mer intresserade av det formella, det estetiska, det visuella... Javier är intresserad av att formulera sanningen. Javier Molinas iscensättning försöker få publiken in i 1950-talets Brooklyn och även in i livet för karaktärerna som bebor pjäsen; Han gör det genom projektioner. «De är närbilder av karaktärerna som inte talar i det ögonblicket; De visar sitt lyssnande, sin synvinkel. Och därav sökandet efter sanningen i hela rollistan. Javier vill att betraktaren ska se vad som händer med andra, inte bara för talaren, som är dit vår blick brukar gå. "Det särskiljer den övergripande visionen av rollen och gör den väldigt annorlunda."