Joana Marcús: ”Ungdomar läser och skriver mycket, även om vissa anser att dessa böcker inte är värda så mycket”

"Jag började när jag var 11 år gammal skriva Jonas Brothers fanfics." En presentation i stil av Joana Marcús, för vem skulle berätta för den tjejen att hon idag, vid 26 års ålder, skulle vara en referens i ung vuxenromantisk litteratur? Den unga mallorkanen tar fram sin första opublicerade roman i fysiskt format, "The Echoes of Jude", en berättelse som gräver i rädsla och osäkerhet om framtiden, men också om ungdomlig kärlek. Med sitt regnbågsskydd och låta sig ryckas med av ekot av ett nytt äventyr som den här gången inte har några virtuella prejudikat. "Det här är inte din första fysiska bok, men när det gäller att skriva på internet, hur känns det att ha många års ansträngning på händerna?" ”Det är min tionde bok, men av någon anledning känns den som den första.” Jag tror att det beror på att det är första gången jag utsätts för en roman som jag ännu inte har publicerat på internet.

Jag vet inte vad som kommer att hända, jag har ingen referens och det är därför det gör mig lite nervös, men för gott, nervös över illusionen av osäkerhet. —Hur är det att arbeta med förlaget utan föregående steg på internet? ”Jag blev lite skrämd av att inte ha så många åsikter att hålla fast vid, men det har varit mer positivt än jag hade förväntat mig. Jag har två förläggare och de skiljer sig mycket från varandra, den ena är mycket mer känslomässig och den andra mer teknisk. De ger mig mycket sinnesro och har alltid lämnat mig mycket frihet.

De förstod mycket väl var allt kom ifrån och framförallt att det fanns saker som vi inte kunde ändra på. Även om vi i den här boken kunde ändra vad vi ville, total frihet. ”Hur kändes det att avsluta 'Echoes of Jude'?” "I mina böcker representerar jag den vitala fas jag lever i. När det gäller "Ethereal" och "Sempiterno", som var de sista jag tog ut, var det det ögonblicket mellan gymnasiet och universitetet då jag undrade vad jag gör med mitt liv och vad min väg är nu.

Nu är jag 25, det kommer att låta väldigt dramatiskt [skrattar], men tiden håller på att rinna ut, har jag några andra alternativ nu eller måste jag stanna här och vara nöjd med det? Så Jude börjar berättelsen med 17 år, yngre, lite överväldigad av antalet alternativ och slutar med 22, som också verkar väldigt ung, men mer i stil med "Jag har inte längre möjlighet att välja, nu måste jag nöja mig med detta". Efter 13 års skrivande av berättelser har du en mycket konsoliderad publik, men har du någonsin funderat på att flytta in i andra litterära genrer? "En mycket trevlig sak som Wattpad har gett mig är att det finns många människor som har vuxit upp med mig och du känner att de känner dig, du har en något parasocial relation, men också mycket intressant.

Men nej, jag har fortfarande mycket att berätta, jag tror att hur många år jag än vänder kommer jag att fortsätta att ha historier från när jag var tonåring, för det är lättare att skriva i efterhand, än om vad du lever nu. Jag skulle inte vilja ändra mig förrän mina bekymmer förändras, och jag har också en bra tid i ungdomen. Jag känner att publiken är mycket vänlig, jag känner mitt team mycket väl och jag är där jag borde vara. —Vad är ditt mål som ungdomsförfattare? -Min avsikt är inte att föreläsa eller säga: "Livet fungerar så här, så här är det, det här är bra, det här är dåligt"...

Jag känner att min publik - som vanligtvis är mellan 15 och 25 år - är ganska trött på att få höra hur saker och ting är. Vi bör ge dem möjlighet att upptäcka det själva och jag vill att du ska ha en bra tid att läsa, men samtidigt bör det finnas någon ytlig undervisning om vad min åsikt om världen är. Jag försöker att inte göra allt till ett drama, livet är redan dramatiskt nog. "Dark Fantasy och Dark Romance har blivit på modet de senaste åren, men den här romanen är tystare.

Vad tycker du om dessa genrer?” Jag är helgonet helt plötsligt [skrattar]. Det påverkade mig mycket att när jag var 13 eller 14 blev jag trött på den typen av romantik, eftersom det var det enda alternativet som fanns. När jag började skriva gjorde jag det i syfte att skriva det jag skulle läsa.

Jag ville ha något alternativ där livet är trevligt, där killar inte kan vara giftiga och tjejer kan vara mer än den passiva delen av ett förhållande och jag har förblivit i den linjen. Relationer kan vara komplicerade, men vi behöver inte acceptera allt; vi har rätt att sätta gränser, att vara outhärdliga, att vara goda, oskyldiga och naiva och ingenting händer på grund av det. Du kan ha en dyrbar relation bara sådär. ”Och vad tycker du om de människor som säger att ungdomar inte läser?” -Hur många ungdomsböcker måste säljas i det här landet för att det ska synas att de läser?

De läser mycket. Den åsikten bygger mer på lite kommunikation med ungdomar och framför allt på fördomarna att dessa böcker inte är värda lika mycket som andra mer litterära, mer vuxna böcker. Om du tar bort värde från detta känner du att oavsett hur mycket de läser det inte är värt någonting, då läser de inte, för det är inte användbart.

Om de pratade med ungdomarna skulle de inse att de läser mycket och att förmodligen många av dem också skriver. "Även med så många människor som skriver verkar marknaden lite mättad. Ju fler läsare det finns, desto mer efterfrågan, desto mer produktion, det är ett hjul. Men ja, jag tror att många böcker är ute nu, å ena sidan älskar jag det, eftersom det betyder att det finns många läsare, men å andra sidan överväldigar det mig lite eftersom tempot är för högt.

Även om det också innebär att litteraturen är helt integrerad i människors liv har den placerats på samma nivå som serier och filmer, och den är väldigt vacker. — Något väldigt slående med dina romaner är att karaktärerna har namn på engelska, varför skriver du dem så där? ”Det kommer att låta väldigt absurt, men det hjälper mig att ta avstånd från berättelsen.” Med min familj och mina vänner talade jag under många år av mitt liv bara katalanska och att skriva på spanska fick det att kännas mindre personligt. De var två helt skilda världar och med namnen händer det mig samma sak, om jag sätter ett spanskt namn känner jag att jag kommer att träffa någon med det namnet, om jag sätter ett anglosaxiskt namn är de helt okända och opersonliga människor som sedan skapar en personlighet för dem. Jag måste göra den separationen, skapa en fiktiv värld, en stad som kan vara i USA eller i Cuenca, men ha de två världarna tydligt åtskilda.