"Inhabiting the world: en inbjudan till vardagens estetik"
'Att befolka världen, en inbjudan till vardagslivets estetik' föreslår att vi ska återläsa våra egna föreställningar om skönhet, estetik och i allmänhet vårt sätt att befolka och betrakta de utrymmen som omger oss. Utgångspunkten är mycket igenkännbar: vi lever i en era besatt av estetik. Men Cascales tar inte lång tid på sig att ta bort misstaget.
Det vi idag kallar estetik (det där universum av det 'estetiska', det fotogeniska och förbrukningsbara) är inget annat än en utarmande reduktion av den ursprungliga idén. "Vi måste vara noga med att inte blanda ihop skönhet med skönhet", varnar han på de första sidorna. Denna fras förtätar troget bokens anda. Estetiken, när den finns kvar på ytan, bagatelliserar inte bara upplevelsen: den tömmer den också.
Inför denna drift föreslår författaren att återställa en bortglömd intuition: att estetiken inte bara tillhör konsten eller dess kanoniskt helgade rum, utan korsar hela livet. Det handlar inte om att vidga konstbegreppet, utan om att lämna det. I denna gest (som har mycket att tacka för trenden "Vardagsestetik") framträder den japanska filosofen Yuriko Saitos väsentliga gestalt, vars inflytande går igenom boken från början till slut.
Cascales hämtar en avgörande idé från det: att vardagen inte är en rest av det estetiska, utan snarare dess mest rätta plats. Boken sticker ut för att vara byggd som ett hus. Men det verkar inte vara en enkel prydnadsmetafor, utan snarare en tankeform.
Du kommer in genom trädgården, korsar hallen, går till köket, vardagsrummet, badrummet, sovrummet. Varje utrymme är ett kapitel och, naturligtvis, en upplevelse. Och längs denna resa utspelar sig en tes som i sin kärna är enkel men krävande: "Estetik finns i allt och i sin tur formar vi alla världen genom våra estetiska beslut och handlingar." En annan slående poäng är att Cascales inte idealiserar det vardagliga, det förskönar det inte eller gör det till en sentimental tillflyktsort.
Tvärtom insisterar han på att det anodyna, det obekväma eller till och med det obehagliga också är en del av den estetiska upplevelsen. Här tar han avstånd från en viss samtida frestelse att estetisera livet för att göra det mer uthärdligt. Förslaget är mer radikalt: acceptera det verkliga i dess konkreta form och lär dig att se på det.
Det finns sidor som är särskilt framgångsrika i denna mening, till exempel de som är dedikerade till matlagning. I dem är en av kärnorna i uppsatsen tydligt uppfattad: tanken att vi inte bara är åskådare, utan agenter som formar världen. Det finns ingen anledning att åberopa stora kreativa gester.
Det räcker med att vara uppmärksam på vad vi gör varje dag. "Det finns inget konstnärligt med att vispa ägg eller skära grönsaker", skriver han, men i dessa akter finns redan en form av relation till verkligheten på spel. Estetik upphör då att vara en kontemplativ kategori och blir en praktik. Därför insisterar boken på behovet av en viss "estetisk läskunnighet".
Inte för att förfina smak i elitistisk mening, utan för att bli medveten om i vilken utsträckning estetik påverkar våra beslut. Vi väljer en gata och inte en annan, vi litar på en okänd person, vi känner oss mer eller mindre bekväma i ett utrymme: allt detta förmedlas av former, färger, dispositioner. Estetiken, menar författaren, är inte oskyldig.
Det kanske mest värdefulla med uppsatsen är just den förändringen: att gå från att tänka på estetik som något accessoriskt till att förstå det som något konstitutivt. Inte som dekoration, utan som en upplevelsestruktur. I denna mening förar boken – om än inte alltid explicit – i dialog med en bredare tradition som författaren använder i en omfattande bibliografi.
Ambitionen med "Inhabiting the World" är diskret och svår: att lära oss att se på ett annat sätt, att hjälpa oss att märka att vi faktiskt redan tittar, och att vi i den blicken sätter den avgörande faktorn på spel. För i slutändan handlar det inte om att göra livet vackrare, utan om att lära sig att leva i det. BLAD 'Befolka världen.
En inbjudan till vardagens estetik' Raquel Cascales EUNSA, 2026 Tillgänglig på EUNSA
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
22 april 2026, 07:48
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'Habitar el mundo: una invitación a la estética de lo cotidiano'
Beskrivning
'Habitar el mundo, una invitación a la estética de lo cotidiano' nos propone ejercer una relectura de nuestras propias concepciones sobre la belleza, la estética y, en general, nuestra forma de habitar y contemplar los espacios que nos rodean . El punto de partida es muy reconocible: vivimos en una época obsesionada con la estética . Pero Cascales no tarda en desmontar el equívoco. Lo que hoy llamamos estética (ese universo de lo 'aesthetic', de lo fotogénico y consumible) no es más que una reducción empobrecedora de la idea original. «Hay que tener cuidado de no confundir la belleza con lo bonito», advierte en las primeras páginas. Esta frase condensa fielmente el espíritu del libro. La estética, cuando se queda en la superficie, no solo banaliza la experiencia: también la vacía. Frente a esta deriva, la autora propone recuperar una intuición olvidada: que la estética no pertenece únicamente al arte ni a sus espacios canónicamente consagrados, sino que atraviesa la vida entera . No se trata de ampliar el concepto de arte, sino de salir de él. En este gesto (que debe mucho a la corriente de la 'Everyday Aesthetics') aparece la figura esencial de la filósofa japonesa Yuriko Saito, cuya influencia recorre el libro de principio a fin. De ella toma Cascales una idea decisiva: que lo cotidiano no es un residuo de lo estético, sino su lugar más propio. El libro llama la atención por estar construido como una casa. Pero no parece tratarse de una simple metáfora ornamental, sino de una forma de pensamiento. Se entra por el jardín, se atraviesa el vestíbulo, se pasa a la cocina, al salón, al baño, al dormitorio. Cada espacio es un capítulo y, por supuesto, una experiencia. Y en ese recorrido se va desplegando una tesis que, en el fondo, es sencilla pero exigente: «La estética se encuentra en todo y, a su vez, todos configuramos el mundo a través de nuestras decisiones y acciones estéticas». Otro punto llamativo es que Cascales no idealiza lo cotidiano, no lo embellece ni lo convierte en un refugio sentimental. Al contrario, insiste en que también lo anodino, lo incómodo o incluso lo desagradable forman parte de la experiencia estética. Aquí se distancia de cierta tentación contemporánea de estetizar la vida para hacerla más soportable. La propuesta es más radical: aceptar lo real en su forma concreta y aprender a mirarlo. Hay páginas particularmente logradas en este sentido, como las dedicadas a la cocina. En ellas se percibe con claridad uno de los núcleos del ensayo: la idea de que no somos meros espectadores, sino agentes que configuran el mundo . No hace falta invocar grandes gestos creativos. Basta con atender a lo que hacemos cada día. «No hay nada artístico en batir huevos o cortar verduras», escribe, pero en esos actos se juega ya una forma de relación con la realidad. La estética deja de ser entonces una categoría contemplativa para convertirse en una práctica. De ahí que el libro insista en la necesidad de una cierta «alfabetización estética» . No para refinar el gusto en un sentido elitista, sino para tomar conciencia de hasta qué punto lo estético influye en nuestras decisiones. Elegimos una calle y no otra, confiamos en una persona desconocida, nos sentimos más o menos cómodos en un espacio: todo ello está mediado por formas, colores, disposiciones. La estética, sugiere la autora, no es inocente. Quizá lo más valioso del ensayo sea precisamente ese desplazamiento: pasar de pensar la estética como algo accesorio a entenderla como algo constitutivo. No como adorno, sino como estructura de la experiencia . En este sentido, el libro dialoga —aunque no siempre explícitamente— con una tradición más amplia y que la autora despliega en una amplia bibliografía. La ambición de «Habitar el mundo» es discreta y difícil: enseñarnos a mirar de otra manera , ayudarnos a reparar en que, de hecho, ya estamos mirando, y que en esa mirada nos jugamos lo decisivo . Porque, en última instancia, no se trata de hacer la vida más bella, sino de aprender a habitarla. FICHA 'Habitar el mundo. Una invitación a la estética de lo cotidiano' Raquel Cascales EUNSA, 2026 Disponible en EUNSA