Infektionssjukdomar
Det finns så många sätt att leva att jag varje dag väljer ett. Och de tar inte slut, det är fantastiskt, men de tar inte slut. Som om tillvaron var en oändlig garderob där jag varje morgon lade min hand blint och tog fram ett annat plagg, en annan identitet.
Igår prövade jag till exempel livet för mannen som väntar. Jag förväntade mig inte något särskilt, men jag väntade med övertygelsen om att något, vad det än var, skulle hända. De skulle knacka på dörren, telefonen skulle ringa, jag skulle få ett brev...
Inte heller knackade de på dörren, inte heller ringde telefonen, inte heller fick jag brevet, så jag övergav kostymen för mannen som väntar och satte på kostymen för mannen som förtvivlar. Jag var desperat fram till läggdags. Men redan i sängen föreställde jag mig att han var en kille som var sen överallt.
Jag lämnade med tillräckligt med tid, men sedan roade jag mig genom att observera aktiviteten på gatan som en som observerade en myrstack och när jag kom till teatern var pjäsen över. Men jag brydde mig inte, för jag hade plötsligt blivit en individ som inte brydde sig. Varken fysiska eller känslomässiga katastrofer, varken framgång eller misslyckande, varken hälsa eller sjukdom.
Faktum är att jag hade en gin och tonic med chips på terrassen på en bar, som om världen omkring mig inte föll sönder. Medan jag njöt av det unika ögonblicket började jag planera nästa dags personlighet: dagens. Han skulle vara någon som gör misstag, inte genom att göra allvarliga felaktiga beslut, utan baserat på små avvikelser som förändrade saker och ting utan att någon märkte det.
Förvirra ett ord, slå fel nummer, hälsa på någon som inte gjorde det. Jag attraheras av den existensen eftersom jag misstänker att det är den som är närmast mitt verkliga liv. Jag har inte rånat en bank eller begått ett brott, men jag har minutiöst felat i det till synes lilla. ”Jag älskade dem som jag inte hade och jag gav upp vem jag ville”, sa Vicente Aleixandre i en minnesvärd dikt
Originalkälla
Publicerad av La Opinión de Málaga
2 april 2026, 09:16
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Enfermedades contagiosas
Beskrivning
Hay tantas maneras de vivir que cada día escojo una. Y no se agotan, resulta increíble, pero no se agotan. Como si la existencia fuera un armario infinito en el que cada mañana metiera la mano a ciegas y sacara una prenda distinta, una identidad diferente. Ayer, por ejemplo, me probé la vida del hombre que espera. No esperaba nada en concreto, pero aguardaba con la convicción de que algo, lo que fuera, acabaría sucediendo. Llamarían a la puerta, sonaría el teléfono, recibiría una carta… Ni llamaron a la puerta, ni sonó el teléfono, ni recibí la carta, de modo que abandoné el traje del hombre que espera y me puse el del hombre que desespera. Estuve desesperado hasta la hora de acostarme. Pero, ya en la cama, imaginé que era un tipo que llegaba tarde a todas partes. Salía con tiempo suficiente, pero luego me entretenía observando la actividad de la calle como el que observa un hormiguero y, cuando llegaba al teatro, la obra había terminado. Pero no me importaba, porque me había convertido de súbito en un individuo al que no le importaba nada. Ni las catástrofes físicas ni las emocionales, ni el éxito ni el fracaso, ni la salud ni la enfermedad. De hecho, me tomé un gin tonic con patatas fritas en la terraza de un bar, como si el mundo, a mi alrededor, no se estuviera cayendo a pedazos. Mientras disfrutaba de aquel instante único, empecé a planificar la personalidad del día siguiente: la de hoy. Sería alguien que se equivoca, no por tomar decisiones erróneas graves, sino a base de pequeñas desviaciones que iban cambiando el curso de las cosas sin que nadie lo percibiera. Confundir una palabra, marcar un número equivocado, saludar a quien no era. Me atrae esa existencia porque sospecho que es la que se encuentra más cerca de mi vida real. No he atracado un banco ni he cometido un crimen, pero he errado minuciosamente en lo aparentemente pequeño. “Amé a quienes no tuve y desamé a quien quise”, que decía Vicente Aleixandre en un poema memorable
