I händerna på Jonathan Nott förblir 'Turangalîla' oändlig musik
Framförandet av "Turangalîla"-symfonin är en ovanlig händelse i alla musikprogram. Ibermúsica-serien vet detta väl eftersom nästan trettio år har gått sedan Olivier Messiaens verk ingick i sin säsong. Det var då i händerna på dirigenten Riccardo Chailly i spetsen för Philharmonic della Scala, med Jean-Yves Thibaudet på pianot och Takashi Harada på Martenotvågorna.
Vid detta tillfälle var det den brittiske dirigenten Jonathan Nott som ledde Barcelona och Kataloniens nationella symfoniorkester, med deltagande av pianisten Pierre-Laurent Aimard, under sin vistelse i Madrid som bosatt i National Centre for Musical Diffusion (CNDM), och "marteonisten" och specialisten på sällsynta instrument Thomas Bloch. Det stora avståndet mellan båda tolkningarna är lätt att förklara ur ett logistiskt och ekonomiskt perspektiv på grund av de krav som ett verk ställer på de 103 instrumentalister som Messiaen efterfrågat. Svårigheten att integreras i den symfoniska kanon som (enligt flera experter insisterar) efterfrågas av åskådaren som regelbundet besöker konserthus är inte mindre svår. "Turangalîla" är, oavsett sina egna meriter, en utmaning som kan förvandla tillkännagivandet av dess tolkning till något utöver det vanliga och, om man så vill, en källa till prestige för dem som bestämmer sig för att möta den.
I denna mening är det intressant att observera hur 'Turangalîla' hjälper till att definiera musikens sociala position under dessa år, oavsett assimileringen av ett partitur byggt på strikt personliga principer. Messiaen bekräftade sig själv i den katolska tron och hans kreativa preferenser sammanfattas i en 'smekande, raffinerad, vällustig, men inte sensuell musik': en 'teologisk regnbåge', i fallet med 'Turangalîla', som kompositören själv förklarade 1974 när verket hade premiär i Spanien. Den oförskämda dirigenten Odón Alonso ledde RTVEs symfoniorkester med Ivonne Loriod på piano och Jeanne Loriod ansvarig för Martenot-vågorna, kompositörens fru och svägerska, som också kom till Madrid.
Den mediala hajpen som omgav föreställningen förklarar vikten av den musikaliska utvecklingen. Idag är sammanhanget mer begränsat men tappar inte känslomässig intensitet. Myllret i Riksauditoriet inför konserten och den allmänna tillfredsställelsen efter nästan en och en halv timmes krävande musik visar förslagets äkthet och det genomslag som Messiaens verk kan få efter en kraftfull och instrumentellt imponerande version.
Det kan ha funnits utrymme för förfining vid specifika ögonblick då rytmen når en extraordinär komplexitet, där den harmoniska utvecklingen erbjuder en överväldigande täthet och orkestreringen blir överväldigande, men framför allt rådde auktoriteten hos en oupphörlig och ständigt växande tolkning. Arbetet av Jonathan Nott, musikalisk ledare för Gran Teatro del Liceo som börjar nästa säsong, har varit lysande och han är ansvarig för möjligheten att verket förstods ur ett strikt arkitektoniskt, gediget och rungande perspektiv. Den formidabla 'inledningen' som dominerades av ljudkraft hade sin motsvarighet i den vältaliga charmen i 'Cant d'amour II', i den kompakta tätheten av 'Joie du sang des étoiles', i övertalningen av 'Turangalîla II' och i den högtidliga upplösningen av 'Finalen'.
Att upprätthålla spänningen i en så uppenbar grad är en merit som involverar Barcelona och Kataloniens nationella symfoniorkester vars arbete måste ses ur det globala perspektivet av en läsning full av energi. I detalj är Thomas Blochs deltagande som hanterar de elektroniska ljuden från de komplicerade Martenotvågorna, vars färgsättning är ett utmärkande drag för verket. Han lyfte fram precisionen i stämningen, kontrollen av vibraton och den mycket förnuftiga användningen av diffusorerna som ett avgörande element i klangen.
Den engagerade koordinationen med solopianot, en mycket svår del med särskilt riskabla ögonblick, tillägger Pierre-Laurent Aimard, som hanterar ett partitur som är en väsentlig del av hans bakgrund som artist och som han gör en sann skapelse av. 'Turangalîla'-symfonin är ett obegripligt och till stor del gåtfullt verk. Därifrån upprepas klichéerna om dess existentiella karaktär för varje ny tolkning: för att de fortfarande är giltiga och för att de hjälper till att definiera märket efter de stora versionerna. Detta är fallet med den som nu har erbjudits på Ibermúsica.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
24 april 2026, 17:41
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
En manos de Jonathan Nott, 'Turangalîla' sigue siendo una música infinita
Beskrivning
La interpretación de la sinfonía ' Turangalîla ' es un hecho insólito en cualquier programación musical. El ciclo Ibermúsica lo sabe bien porque han transcurrido casi treinta años desde que la obra de Olivier Messiaen se incluyó en su temporada. Entonces estuvo en manos del director Riccardo Chailly al frente de la Filarmónica della Scala, con Jean-Yves Thibaudet al piano y Takashi Harada en las ondas Martenot. En esta ocasión ha sido el director británico Jonathan Nott quien ha dirigido a la Orquestra Simfònica de Barcelona i Nacional de Catalunya, con la participación del pianista Pierre-Laurent Aimard, durante su estancia madrileña como residente del Centro Nacional de Difusión Musical (CNDM), y del 'marteonista' y especialista en instrumentos poco comunes Thomas Bloch . La gran distancia entre ambas interpretaciones tiene fácil explicación desde la perspectiva logística y económica debido a las exigencias que plantea una obra para los 103 instrumentistas que pedía Messiaen. No es menor la dificultad de integración en el canon sinfónico que (según insisten varios expertos) demanda el espectador que acude con regularidad a las salas de concierto. 'Turangalîla' es, con independencia de sus propios méritos, un reto capaz de convertir el anuncio de su interpretación en algo fuera de lo común y, si se quiere, en un baño de prestigio para quienes deciden afrontarla. En este sentido, es interesante observar cómo 'Turangalîla' ayuda a definir la posición social de la música a lo largo de estos años, con independencia de la asimilación que se haga de una partitura construida sobre principios estrictamente personales. Messiaen se afirmó en la fe católica y sus preferencias creadoras se resumen en una 'música acariciadora, refinada, voluptuosa, pero no sensual': un 'arcoiris teológico', en el caso de 'Turangalîla', según explicó el propio compositor en 1974 cuando la obra se estrenó en España. El intrépido director Odón Alonso dirigió a la Orquesta Sinfónica de RTVE con Ivonne Loriod al piano y Jeanne Loriod encargada de las ondas Martenot, la esposa y la cuñada del compositor, quien también vino a Madrid. El alarde mediático que rodeó la interpretación explica la importancia que se le daba a las novedades musicales. Hoy, el contexto es más restringido pero no por ello pierde intensidad emotiva. El bullir en el Auditorio Nacional antes del concierto y la satisfacción general tras casi hora y media de música exigente demuestra la autenticidad de la propuesta y el impacto que la obra de Messiaen puede causar tras una versión potente e instrumentalmente impactante. Pudo haber margen para la depuración en momentos concretos en los que el ritmo alcanza una complejidad extraordinaria, en los que el desarrollo armónico ofrece una densidad apabullante y la orquestación se vuelve abrumadora, pero por encima de todo se impuso la autoridad de una interpretación incesante y en constante crecimiento. El trabajo de Jonathan Nott, director musical del Gran Teatro del Liceo a partir de la próxima temporada, ha sido brillante y a él se debe la posibilidad de que la obra se entendiera bajo una perspectiva estrictamente arquitectónica, sólida y rotunda. La formidable 'introducción' dominada por la potencia sonora tuvo su contrapartida en el elocuente encanto del 'Cant d'amour II', en la compacta densidad de ' Joie du sang des étoiles ', en la persuasión del 'Turangalîla II', y en la resolución solemne del 'Final'. Mantener la tensión en un grado tan evidente es un mérito que implica a la Orquestra Simfònica de Barcelona i Nacional de Catalunya cuya labor ha de ser vista desde la globalidad de una lectura llena de energía. En el detalle está la participación de Thomas Bloch manejando los sonidos electrónicos de las complicadas ondas Martenot, cuya coloración es un rasgo distintivo de la obra. Destacó la precisión en la afinación, el control del vibrato y la muy sensata utilización de los difusores como elemento determinante del timbre. La comprometida coordinación con el piano solista, una parte muy difícil y con momentos especialmente arriesgados, suma a Pierre-Laurent Aimard, manejando una partitura que forma parte esencial de su bagaje como intérprete y de la que hace una verdadera creación. La sinfonía 'Turangalîla' es una obra inabarcable y, en buena medida, enigmática. A partir de ahí, los clichés sobre su naturaleza existencial se repiten ante cada nueva interpretación: porque siguen vigentes y porque ayudan a definir la impronta que dejan las grandes versiones. Es el caso de la que ahora se ha ofrecido en Ibermúsica.
