'Humo', förslaget om flamenco
Cigarrmakarnas skrå - bara i Sevilla fanns det 6 000 i början av 1800-talet - var avgörande i arbetar- och feministrörelsens historia: deras kamp var grundläggande för att uppnå bättre löner, bättre villkor och för förlikning (de var pionjärer i att skaffa spjälsängar på fabriker för att kunna ta hand om sina barn och samtidigt arbeta för sina barn). Prosper Mérimées roman 'Carmen' och Georges Bizets efterföljande opera utgjorde en romantisk aura på dessa karaktärer, men väldigt långt ifrån verkligheten. Att visa verkligheten i cigarrmakarnas historia - på ett lika poetiskt sätt, dans är det - är vad Rafaela Carrasco vill med sin show 'Humo', där hon återigen har tagit med Álvaro Tatos dramaturgi, som från början garanterar en poetisk och litterärt vacker behandling av verket. Och så är det. 'Humo' är en vacker, suggestiv föreställning, med en subtil iscensättning och full av skönhet, omsorg och förslag; Ett exempel är de svaga men igenkännliga referenserna till 'Carmen' - den berömda 'Habaneran' blir en guajira. På scenen minns nio kvinnor med sina rörelser de cigarrmakare om vilka Mérimée skrev att "det är de som rullar cigarrerna i ett stort rum, dit män inte går in utan tillstånd från de tjugofyra, för när det är varmt lättar de på sina kläder, särskilt de unga kvinnorna." Det finns både erotik och elegans i föreställningen, både eld och sötma. Rafaela Carrasco går genom det taggiga territoriet (det är för närvarande det mest befolkade inom flamencodans) som vill, utan att fördriva de äldsta och mest urminnes rötterna, fly mot andra språk. Det verkar lätt, men det är det inte; Den sevillianska dansaren uppnår det med visdom, samma sak som hon färgar, blandat med kvalitet, talang och intelligens, sina ingripanden i showen. Han ackompanjeras av en corps de ballet som också sjunger och två röster (en flamenco och den andra lyrisk, perfekt klistrad) som också rör sig. Resultatet är ett suggestivt, fridfullt, omslutande verk, med ett slut - alla artister sjunger i kör - av fridfull skönhet.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
18 april 2026, 13:31
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'Humo', la sugerencia del flamenco
Beskrivning
El gremio de las cigarreras -solo en Sevilla llegó a haber 6.000 a principios del siglo XIX- fue decisivo en la historia del movimiento obrero y feminista: su lucha resultó fundamental para lograr mejoras salariales, mejores condiciones y para la conciliación (fueron pioneras en conseguir cunas en las fábricas para poder amamantar y cuidar a sus bebés mientras trabajaban). La novela de Prosper Mérimée ' Carmen ' y la posterior ópera de Georges Bizet posaron un aura romántico sobre estos personajes, pero muy alejado de la realidad. Mostrar la realidad de la historia de las cigarreras -de manera igualmente poetizada, la danza es eso- es lo que quiere Rafaela Carrasco con su espectáculo 'Humo', en el que ha contado de nuevo con la dramaturgia de Álvaro Tato, lo que garantiza de inicio un tratamiento poético y literariamente bello del trabajo. Y así es. 'Humo' es un espectáculo hermoso, evocador, con una puesta en escena sutil y llena de belleza, de cuidado y de sugerencias; un ejemplo son las tenues pero reconocibles referencias a 'Carmen' -la célebre 'Habanera' se convierte en una guajira-. En escena, nueve mujeres recuerdan con sus movimientos a aquellas cigarreras de las que Mérimée escribió que «son las que lían los cigarros en una gran sala, donde los hombres no entran sin un permiso del Veinticuatro, porque cuando hace calor, se aligeran de ropa, sobre todo las jóvenes». Hay en el espectáculo tanto erotismo como elegancia , tanto fuego como dulzura. Rafaela Carrasco camina por ese espinoso territorio (es el más poblado actualmente en el baile flamenco) que quiere, sin desterrar la raíz más añeja e inmemorial, se escape hacia otros lenguajes. Parece fácil, pero no lo es; la bailaora sevillana lo consigue con sabiduría, la misma con la que tiñe, mezclado con calidad, talento e inteligencia, sus intervenciones en el espectáculo. Le acompaña un cuerpo de baile que también canta y dos voces (una flamenca y otra lírica, perfectamente empastadas) que también se mueven. El resultado es una obra sugerente, serena, envolvente , con un final -todas las intérpretes cantando a coro- de una apacible belleza.
