'Haptic': poetisk dödlighet av bilden i Fontcuberta

Utställningen som utspelar sig i Unicaja-stiftelsens huvudkontor i Sevilla visar en uppsättning serier gjorda under det senaste och ett halvt decenniet av Joan Fontcuberta (Barcelona, 1955). Under hela sin långa karriär har han fokuserat på att studera de konflikter som är inneboende i den fotografiska bilden, liksom dess förmåga/oförmåga att upprätthålla den bräckliga balansen mellan det tekniska och det analoga, mellan uppfinning och dokumentation... Utställningen är relevant för att försöka få oss att se fotot inte som en mellanliggande enhet utan som ett stycke med ett fysikaliskt värde, som vi upptäcker taktilt och plastiskt, inte bara optiskt.

Därav titeln, "The haptic", som ett tecken som ska räddas från bilden, och de texturmässiga kvaliteter som framträder nu när innehållet har försvunnit, är obetydliga eller har fallit i minnesförlust. Fotografi som en bildproducerande teknisk process kanske inte hade passerat, efter födseln, från ren anekdotisk nyfikenhet om det inte hade varit för dess förmåga att omvandla sig till en kunskapsfaktor. Antingen som en sanningsenlig representation av nära vardagsliv eller avlägsna världar; eller som en prisvärd mekanism tillgänglig för alla att bekräfta sin identitet eller föreviga den över tid.

Denna sista natur är vad Fontcuberta i den intressanta dialog han har med curatorn försvarar som "tröst för vår ändlighet: vår kropp är dömd att försvinna, men vår bild kommer att göra oss odödliga". Men den fotografiska bilden, en gång trogen sanningen eller åtminstone ett stöd för vissheter, har förlorat all sin otvivelaktiga kapacitet, eftersom det idag är omöjligt att urskilja den direkta fångsten av en verklighet från dess intresserade manipulation. Vi visste redan om dess surrogatstatus, en dimension som har muterat tills den har blivit ett verktyg för att fördöma inkonsekvensen i ett samhälle som återskapar sig självt i det flyktiga, meningslösa och oseriösa.

Fontcuberta har undersökt fotot som ett fysiskt objekt med minne om sin egen förekomst och transitering och inte som en eterisk enhet, ett oundvikligt, okritiskt och ahistoriskt stöd för en bild, oftare än inte, absolut dispenserbart. Och det har gjort det kanske motiverat av det nuvarande missbruket och överexponeringen av bilden som sekvenseras på skärmen, ett okuvligt galleri av bagateller i vars svindlande karusell det är omöjligt att urskilja betydelsen av kontingenten. Det kuratoriska projektet visar tre serier för första gången i Spanien. "Élevage de Poussière" (2022-24), fånga genom ett elektronmikroskop av de mikroorganismer som har förstört italienska statliga dokument; "Acheronta Movebo" (2016), hänvisning till versen av Virgil som återhämtats av Freud som presenterar bilder räddade från asturiska gruvarkiv, men sårade av silikos som äter bort vid ytor i form av kolstoft; och "Dermis" (2018), där han porträtterar ytan på de bilder som togs av Laurent av Pradomuseet i slutet av 1800-talet för att vara synliga på ett grafoskop.

Till dessa måste läggas "Trauma" (2015-2022), försämrade analoga fotografier som har förlorat sitt värde som dokument, eller "Gastropoda" (2009-2016), en mycket nyfiken och kontextuell forskning om effekten på inbjudningar till konstnärliga utställningar, ackumulerade i månader i sin brevlåda, när de slukades av sniglar.