Haifaa Al-Mansour, Saudiarabiens första kvinnliga filmskapare: "Jag gillar att berätta historier om kvinnor som inte ser sig själva som offer"

Efter sex år utan att filma i sitt hemland, återvänder den saudiska regissören Haifaa Al-Mansour till den sjunde konsten med hungern att visa hur det patriarkala systemet fungerar i hennes hem. Eftersom den är känd över hela världen för "The Green Bicycle" (2012), den första filmen helt och hållet inspelad i Saudiarabien, berättar den nu händelserna som inträffar när den inerta kroppen av en ung kvinna dyker upp i öknen och endast en amatörutredare visar intresse för att göra rättvisa. Med denna utgångspunkt speglar det ambitiöst indignationen över myndigheternas likgiltighet: "Om ingen anmäler sig inom två veckor går det i en gemensam grav." Med de ledande föreställningarna av Mila Al Zahrani och Shafi Al Harthi sublimerar Haifaa illustrationen av det arabiska samhället och behandlingen av rymden som en symbolisk enhet, allt kommunicerat på sitt modersmål. -Hur skiljer sig den här filmen från dina andra verk som "Mary Shelley" (2017), som är gotisk, ren romantik, eller "The Witches of Mayfair" (2023), som är närmare fantastisk skräck? -När det gäller kön, ja, den här filmen är helt olik 'Mary Shelley' men innerst inne har båda väldigt starka kvinnliga huvudpersoner.

De är olika resor, olika världar, men de två kämpar för att få tillbaka sin beslutsförmåga. Ingen av dem beviljades autonomi eller respekt av samhället (djupt dominerad av män och fokuserad på den manliga rösten, inte den kvinnliga rösten). De ville båda att deras röster skulle höras och kämpade för att uppnå det.

Det är något som finns i allt mitt arbete. Jag gillar att berätta historier om kvinnor som inte ser sig själva som offer. Jag tror att det är väldigt viktigt, särskilt när de kommer från Mellanöstern, att visa inspirerande kvinnor som gör uppror mot sin situation och som alltid letar efter en plats där de kan vara lyckliga eller uttrycka sig fritt. -Utifrån det visar den här filmen samtida problem som drabbar kvinnor i arabländerna.

Varför valde du att närma dig dem just från thrillern? -För att det är en genre som jag tycker väldigt mycket om. Jag älskar 'The Usual Suspects' (1995), det är filmer som jag växte upp med och som alltid har fascinerat mig. Jag ville ta med något av den stilen från Mellanöstern, för vi har inte sett många thrillers från den regionen heller.

Samtidigt ville jag behålla en annan av mina influenser: italiensk neorealism. Jag tycker att hans autenticitet och hans känsla av brådska passar väldigt bra med var jag kommer ifrån, med sättet att skildra den världen och föra den till skärmen. Min avsikt var att kombinera den realismen med inslag av thriller och film noir, blanda två väldigt olika visuella universum för att skapa sin egen identitet för den här filmen. -Och angående den konstnärliga riktningen, hur var dess utveckling? -Vi har alltid velat att byggnaderna skulle vara enorma, nästan överväldigande, medan hon verkar liten gå mellan dem.

Det är ett sätt att visa hur förtryckande världen kan vara för henne, hur mycket vikt hon känner på sina axlar. Vi använder också många bilder ur väldigt kreativa perspektiv. Jag tror att de hjälper till att förmedla känslan av att vara instängd i små utrymmen, som när hon tar upp sina skor eller när vi ser henne genom kopiatorn.

De återspeglar monotonin i världen omkring henne och hur hon nästan tycks sudda ut sig själv, försvinna. Han försöker dock hela tiden bekräfta sin identitet, att förbli närvarande framför kameran, framför ljuset. Sedan finns det ökenscenerna, som jag tycker är vackra.

För oss har öknen en väldigt romantisk komponent, men den är också en brännande, fientlig och livlös plats. Den motsättningen är väldigt intressant för mig. -Öknen är en annan protagonist... Ja, helt och hållet.

Även om jag inte skulle säga bara öknen, är hela världen runt henne en annan karaktär. Hon försöker fungera i en miljö som är mycket större än henne, mycket komplex, mycket konsoliderad, mycket djupt rotad. Så ja, den världen kan förstås som en annan karaktär: en enorm och allestädes närvarande karaktär som utövar konstant press på henne. -Skulle du säga att 'flashbacks' av diskussionerna med din exman fungerar som en sorts förväntan om utgången? -Ja, men de tjänar också till att visa att hon är en mycket komplex kvinna, full av inre konflikter och känslor.

Hon är en kvinna som samhället har hållit på med. I Mellanöstern (även om det inte bara är där, utan på många platser i världen) brukar en kvinnas framgång mätas genom att vara en bra hustru, ha ett framgångsrikt äktenskap, vara mamma, vara en bra dotter... Allt detta definierar det värde som tillskrivs henne som person.

När alla dessa saker försvinner, när de tas bort, försvinner också en viktig del av identiteten. Det kan vara djupt skadligt för en persons psykologi och hur de uppfattar sig själva. -Apropå den psykologin, på vilket sätt är Nawals nedstigning i mörkret sammanflätad med artonhundratalets koncept om 'kvinnlig hysteri', med tanke på att allt uppstår efter hennes abort och hennes förhållande till sin man? -Jag tror inte att det finns ett direkt samband. Ja, det är sant att hon förmodligen lider av depression och går igenom många hormonella och känslomässiga förändringar, samtidigt som hennes man inte kan förstå hennes mentala tillstånd.

Vi vet att många kvinnor kan drabbas av depression efter förlossningen, och ännu mer efter att ha förlorat ett barn vid födseln. Men när jag födde den här karaktären var min avsikt en annan. I Mellanöstern representerar vi ofta kvinnor som perfekta, nästan änglalika, rena figurer, när vi inte behöver sträva efter det idealet.

Vi är ofullkomliga, komplexa och motsägelsefulla människor, och vi behöver se kvinnliga karaktärer som speglar den komplexiteten på ett underhållande sätt.