Gospodinov: "Alla författare står på förlorarens sida, som är den som berättar historier"
"Vi klämde ihop som minotaurier i källare, skruvade på dem...". Frasen sägs i det kommunistiska Bulgarien på sjuttiotalet av en pappa som klagar på bostadsproblemet. Det enda upproret mot partiet kan uttalas så här, tyst och i köket.
Men pojken frågar: "Vad är en Minotaurus?" Fadern ger honom en mytologibok. Vi är mitt uppe i det kalla kriget och barnets nästa fråga är: "Är Minotauren en av oss?" Den lille pojken som tillbringade dagen ensam i källaren medan hans föräldrar arbetade lärde sig drömma, sedan dess identifierade han sig med labyrintens monster och slutade aldrig läsa. Idag är det den bulgariske romanförfattaren Georgi Gospodinov, som just har publicerat "Sorgens fysik" (Impedimenta), en mirakulös bok, full av korsande berättelser, som börjar med ett barn som kan komma in i andras minnen.
En mytisk resa genom personligt och familjeminne. En bok som också blir vår berättelse. – Vad representerar myten för dig? —Myten berättar historier och sorg, även personlig. Med den injicerar vi det sublima och de börjar få andra betydelser.
En berättelse är inte något som följer händelsen. På ett sätt är narrativet det som skapar händelsen. Utan det är allt oavslutat eller har inte ens hänt. —Är myten något gammalt eller händer den fortfarande? —Mina morföräldrar, utan utbildning, berättade om sina liv som myter.
Och det viktigaste för mig är den där blandningen av det vardagliga och det sublima. Ulysses hund är som min fars hund, som fortsatte att vänta på honom efter hans död. —Men pojken frågar om Minotauren är en av oss, i en väldigt polariserad värld. Vem går myterna med, vem måste författaren gå med? — Utan tvekan är han en av våra, han är en av de bra.
I moderna termer har han en missbildning i huvudet på grund av sin mors, Parsiphaes synd. Den historien var det som gjorde honom till ett monster. Ser man på det så ser man att det är en väldigt politisk handling. —I vilken utsträckning är litteratur ett spel?
I boken dyker till och med en tjur upp i en tjurfäktning och du ger den en röst, rösten av en Minotaurus. Har du mer empati för tjuren eller tjurfäktaren? —När det finns död i ett spel är det inte längre bara ett spel.
Postmodernismen slutar där döden kommer. Och specifikt, låt oss se: min empati går med tjuren, eftersom jag inte ser jämlika krafter. Han bekämpar inte naturen mot naturen.
En av de två är beväpnad. Jag är mer på tjurens sida. Om du tänker efter är alla författare alltid på den förlorande sidan.
Bara förlorare berättar historier. De segrande skriver "Historien", med stor bokstav. Och jag står på sidan av berättelserna. —I många kapitel handlar det om döden.
Det för Hector i Troja, det för Kennedy i Dallas och även djurens död i slakteriet. Det finns intimitet med döden i hans berättelse. – Döden är en lärare. De första orden jag lärde mig att läsa var de som ristades in i gravstenar på kyrkogårdar.
Barn är odödliga, men de vet om döden. Min mormor, som jag bodde hos, visade mig ofta de svarta kläderna hon ville att vi skulle klä henne i när hon dog. Jag menar, döden bodde i min mormors garderob.
Men döden bekräftar också livet. Det är dess väsentliga, fysiska kvalitet. Värdefullt är bara det som kommer att dö.
Och det är därför jag skulle vilja prata om det: det är bara värt att tala om det som ska dö. Den kunskapen är väldigt trevlig och jag tror att det till viss del är räddande. Detta hjälpte mig senare i "The Gardener and Death".
Det där sättet att sluta fred, att domesticera tanken på döden. Tills vi kommer till min fars favoritfras: "Inget att frukta." —Det andra som går igenom boken är humor. Är det det definitiva vapnet för folket som förtrycks av ett parti, av en diktatur eller av ett förbud? —Humor är styrkan hos de svaga.
I Bulgarien har vi självironi. Titeln "Fysik av sorg" kommer från en undersökning som sa att Bulgarien var världsmästare i sorg. Jag sa till mig själv, ja, det är bra, vi är först i något.
Det har sällan hänt. Och när vi under de följande åren slutade vara först i världen i sorg, blev jag något besviken. —Han säger att när han var tonåring, varje gång han kysste en flicka, dog en president i Sovjetunionen. De kunde ha arresterat honom som spion... —En gång sa en läsare i publiken: 'Ursäkta, kan du inte fortsätta kyssas?', för vi har här en och annan ledare i behov av akut död... —Vad behöver inte författaren göra för att undvika att bli något annat? – Fortsätt känna empati för det de säger.
När jag skriver tycker jag om att ge tröst, eller söka det. Det finns stora författare, jag ska inte nämna namn, som direkt tar tag i dig i håret och knuffar dig in i mörkret. Titta nu på flugan på fönstret.
Hur löjliga, hur komiska, hur absurda vi måste verka för dig med våra ständiga klagomål! Flugan dör på tre dagar. —Och vem har varit din empatilärare för att skriva så här, någon författare? —Min mormor var läraren i empati. Och Tjechov.
Och Borges.
Och många poeter. Jag läser och skriver poesi. Salvatore Quasimodo säger: "Alla är ensamma ovanför jordens hjärta/ genomborrade av en solstråle:/ och plötsligt faller den." Efter dessa tre rader kan du inte hata mänskligheten på samma sätt.
Dylan Thomas säger att varje dikt är ett bidrag till verkligheten.
Jag skulle säga varje historia. Och jag tror att inte ens minnen kan delas upp i falska och sanna, det spelar ingen roll. —Är minnen berättelser? —De gör något på riktigt som har hänt i fantasin eller i världen. De konverterar det, de validerar det, de legitimerar det. —Vi måste prata om buffelbullen... den där katedralen, som det står i romanen. — Är det bekvämt för dina läsare att prata om det? – Vi ska göra det bekvämt.
Användningen av dynga för öronvärk, för vaxkakor... Det är förfäders kunskap som vår generation har brutit. Vi har studerat i städer och jag vet inte om vi kommer att få betala dyrt för att ha brutit några av de trådar som förenade oss med vem vi var. – Det är en väldigt allvarlig fråga.
Ja, vår generation är väldigt tragisk, men vi inser åtminstone att brottet, vi är länken som bryts av spänningen mellan ett förflutet som inte längre existerar och en framtid som vi inte förstår. Vi var tvungna att lära oss att göra en bikupa med buffeldynga... Tack vare min far har jag några anteckningar, instruktionerna.
De kommer att bli ett minne, en historia. Det är bra att jag berättar för min dotter. För henne blir det ren fiktion. —Förhoppningsvis skickar vi det till dig som om det vore myter. -Verkligen.
Och vi kan tro att de myter som vi då känner till för en annan ännu mer avlägsen generation var riktiga historier. De var en gång verklig kunskap. – Världen har blivit väldigt seriös.
För mycket. I USA har den store komikern Steven Colbert ställts in efter ett tunt beslöjat hot från Trump. Vad tycker du är lyckligare: titta in i andras humor eller andras sorg? – För mig är det ingen skillnad.
Men om det är något som populister och nationalister inte tål så är det ironi. Det måste också tilläggas att enbart ironi tyvärr inte räcker för att ta bort en populist från makten. — Till slut: empatins berättare, hur arbetar han med läsaren, föreställer han sig det? —Det är ett kontinuerligt, oupphörligt samtal. Alla mina böcker är öppna för läsaren.
Mitt i berättandet gillar jag att plötsligt öppna en liten dörr mot läsaren och säga, låt oss se, jag berättar, lider också, är du fortfarande här? Hör du mig, förstår du mig? Och när boken är färdig kommer läsarna och börjar berätta sina egna historier för mig.
Och den där vackra känslan uppstår av att vi känner varandra för att det finns en bok mellan oss...
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
28 maj 2026, 19:29
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Gospodínov: «Todos los escritores estamos del lado del perdedor, que es el que cuenta historias»
Beskrivning
«Nos apretujamos como minotauros en sótanos, que les den...». La frase la dice en la Bulgaria comunista de los años setenta un padre que se queja del problema de la vivienda. La única rebelión contra el partido se puede pronunciar así, por lo bajo y en la cocina. Pero el niño pregunta: «¿Qué es un Minotauro?». El padre le da un libro de mitología. Estamos en plena Guerra Fría y la siguiente pregunta del niño es: «¿El Minotauro es de los nuestros?». Ese pequeño que pasaba el día sólo en el semisótano mientras sus padres trabajaban aprendió a soñar, se identificó desde entonces con el monstruo del laberinto y ya nunca dejó de leer. Hoy es el novelista búlgaro Gueorgui Gospodínov, que acaba de publicar 'Física de la tristeza' (Impedimenta), un libro milagroso, lleno de historias cruzadas, que arranca con un niño capaz de meterse en los recuerdos de los otros. Un viaje mítico por la memoria personal y familiar. Un libro que también se convierte en nuestra historia. —¿Qué representa el mito para usted? —El mito narra historias y tristezas, también personales. Con él inyectamos lo sublime y empiezan a adquirir otros sentidos. Un relato no es algo que sigue al acontecimiento. En cierto modo, la narración es lo que crea el acontecimiento. Sin ella, todo está inacabado o ni siquiera ha sucedido. —¿El mito es algo antiguo o sigue sucediendo? —Mis abuelos, sin una educación, contaban su vida como los mitos. Y para mí lo más importante es esa mezcla de lo cotidiano y de lo sublime. El perro de Ulises es como el perro de mi padre, que lo siguió esperando después de su muerte. —Pero el niño pregunta si el Minotauro es de los nuestros, en un mundo muy polarizado. ¿Los mitos con quién van, el escritor con quién tiene que ir? —Sin duda, es de los nuestros, es de los buenos. En términos actuales tiene una malformación en la cabeza por culpa del pecado de su madre, Parsifae. Ese relato fue lo que le convirtió en monstruo. Si lo mira así, verá que es un acto muy político. —¿Hasta qué punto la literatura es un juego? En el libro incluso sale un toro en una corrida y usted le da voz, voz de Minotauro. ¿Empatiza más con el toro o con el torero? —Cuando en un juego hay muerte, ya no es solo juego. El posmodernismo acaba ahí donde llega la muerte. Y en concreto, a ver: mi empatía va con el toro, porque no veo igualdad de fuerzas. No lidia la naturaleza contra la naturaleza. Uno de los dos va armado. Estoy más del lado del toro. Si lo piensa, todos los escritores están siempre del lado del perdedor. Solo los perdedores narran historias. Los victoriosos escriben 'LA historia', con mayúscula. Y yo me sitúo del lado de las historias. —En muchos capítulos habla de la muerte. La de Héctor en Troya, la de Kennedy en Dallas y también de las muertes de los animales en el matadero. Hay intimidad con la muerte en su narración. —La muerte es un maestro. Las primeras palabras que aprendí a leer fueron aquellas hendidas en las lápidas de los cementerios. Los niños son inmortales, pero saben de la muerte. Mi abuela, con la que viví, a diario, me enseñaba a menudo la ropa negra con la que quería que la vistiéramos una vez muerta. Es decir, la muerte vivía en el armario de mi abuela. Pero la muerte también valida la vida. Esa es su cualidad esencial, física. Valioso es solo aquello que va a morir. Y es por eso que a mí me gustaría hablar de ello: solo merece la pena hablar de aquello que va a morir. Ese conocimiento es muy bonito y creo que hasta cierto punto es salvador. Esto me ayudó luego en 'El jardinero y la muerte'. Esa forma de hacer las paces, de domesticar el pensamiento sobre la muerte. Hasta llegar a la frase favorita de mi padre: «Nada que temer». —La otra cosa que atraviesa el libro es el humor. ¿Es el arma definitiva de los pueblos oprimidos por un partido, por una dictadura o por una prohibición? —El humor es la fuerza de los débiles. En Bulgaria tenemos la autoironía. El título 'Fisica de la tristeza' viene de una encuesta que decía que Bulgaria era el campeón mundial de la tristeza. Me dije, bueno, pues qué bien, somos primeros en algo. Pocas veces ha ocurrido. Y cuando en años siguientes dejamos de ser primeros en tristeza en el mundo, me llevé una cierta decepción. —Cuenta que en la adolescencia, cada vez que besaba a una chica, moría un presidente de la URSS. Podían haberle detenido por espía... —Una vez una lectora en el público dijo: 'disculpe, ¿no podrá seguir besando?', porque tenemos aquí algún que otro líder necesitado de muerte urgente... —¿Qué no tiene que hacer el escritor para no convertirse en otra cosa? —Seguir sintiendo empatía por lo que está contando. Al escribir me gusta dar consuelo, o buscarlo. Hay grandes escritores, no voy a citar nombres, que directamente te cogen del pelo y te empujan a la oscuridad. Mire ahora esa mosca que está en esa ventana. ¡Qué ridículos, qué cómicos, qué absurdos debemos parecerle con nuestras quejas constantes! La mosca se muere en tres días. —Y quién ha sido su maestro de empatía para escribir así, ¿algún autor? —Mi abuela fue la maestra de la empatía. Y Chejov. Y Borges. Y muchos poetas. Leo y escribo poesía. Salvatore Quasimodo dice: «Todos están solos sobre el corazón de la tierra/ traspasados por un rayo de sol:/ y de pronto anochece». Después de esas tres líneas no puedes odiar a la humanidad de la misma manera. Dylan Thomas dice que cada poema es una contribución a la realidad. Yo diría que cada historia. Y creo que ni siquiera los recuerdos se pueden dividir en falsos y verdaderos, da igual. —¿Los recuerdos son historias? —Hacen real algo que ha sucedido en la imaginación o en el mundo. Lo convierten, lo validan, lo legitiman. —Tenemos que hablar de la moñiga de búfalo... esa catedral, como dice en la novela. —¿Es cómodo hablar de ello para sus lectores?. —Lo haremos cómodo. Los usos de la boñiga para el dolor de oídos, para los panales... Es un conocimiento ancestral que nuestra generación ha roto. Hemos estudiado en ciudades y no sé si vamos a pagar muy caro haber roto algunos de esos hilos que nos unían con lo que éramos. —Es una pregunta muy seria. Sí, nuestra generación es muy trágica, pero al menos nos damos cuenta de esa rotura, somos el eslabón que se rompe por la tensión entre un pasado que ya no existe y un futuro que no comprendemos. Teníamos que aprender cómo hacer una colmena de abejas con boñiga de búfalo... Gracias a mi padre, yo tengo unos apuntes, las instrucciones. Se convertirán en recuerdo, en historia. Es bueno que yo se lo cuente a mi hija. Para ella, eso ya será pura ficción. —Con suerte se la haremos llegar como si fueran mitos. —Efectivamente. Y podemos pensar que los mitos que conocemos en su momento para otra generación todavía más alejada eran historias reales. Alguna vez fueron conocimiento real. —El mundo se ha puesto muy serio. Demasiado. En Estados Unidos han cancelado al gran humorista Steven Colbert tras una amenaza poco velada de Trump. ¿Qué le parece que es más feliz: asomarse al humor de los demás o a la tristeza de los demás? —Para mí no hay diferencia. Pero si hay algo que los populistas y nacionalistas no pueden soportar es la ironía. También hay que añadir que la ironía por sí sola, desgraciadamente, no basta para sacar a un populista del poder. —Para terminar: el narrador de la empatía, ¿cómo opera con el lector, lo imagina? —Es una conversación continua, incesante. Todos mis libros están abiertos al lector. En plena narración me gusta de repente abrir una pequeña puerta hacia el lector y decir, a ver, estoy narrando, también sufriendo, ¿seguís aquí?, ¿me oís, me entendéis? Y cuando el libro está acabado los lectores vienen y se ponen a contarme sus propias historias. Y surge esa hermosa sensación de que nos conocemos porque entre nosotros hay un libro...
