Francisco Marhuenda upptäcker sig själv som målare: "Jag värdesätter figurativ konst, men det är inte min grej"
Francisco Marhuenda är känd som journalist - i dag leder han tidningen 'La Razón' - med en lång och lysande karriär bakom sig. Men nu avslöjar han en ny aspekt för oss, en målares. "Jag har ritat, nästan sedan jag var liten", bekänner han, "men precis som jag trodde att om jag skrev en roman skulle jag inte vara Azorín eller Miguel Delibes, till exempel, hände samma sak för mig i måleriet." I två år, stjäl timmar från sömnen, har han ägnat sig åt att måla intensivt: «På dagarna är jag på tidningen och jag kan inte måla. Men, jag målar på natten, från 12 till 3 på morgonen.
Detta arbete var lite hemligt, men han kommenterar: «En dag sa jag till mig själv "Paco, om du gillar att måla och du är gammal nog kan du tillåta dig att bli kritiserad. Go for it." Dessutom har jag inget emot att bli kritiserad, jag gillar till och med kritik eftersom ingen gör allt bra. Som han berättar, «såg galleristen och återförsäljaren Carol Sepúlveda några av mina målningar, jag har mer än hundra, och uppmuntrade mig att göra en serie.
Galleristen, återförsäljaren är väldigt viktig, jag har nu insett att jag har fördjupat mig helt i den här världen, även om jag alltid har interagerat med målare och jag läst många böcker om konst. Konstnären, även om jag är ganska organiserad, är lite kaotisk, han behöver någon han litar på, att stödja sig på och vägleda honom. Resultatet av att lyfta fram hans bildverk är "Centro", som han har presenterat för media, ett urval av trettiofem målningar.
Hans verk kan ses på hans konstnärswebbplats, www.franciscomarhuenda.es, även på hans Instagram-profil, samt i Carol Sepúlvedas galleri på 5 Verónica Street i stadsdelen Las Letras i Madrid, efter överenskommelse, genom www.theglobalartcompany.eu. Marhuendas produktion bygger på geometrisk abstraktion. Han beundrar Kandinsky, Mondrian, Miró och Modigliani, även om han kvalificerar sig: «Sanningen är att nästan alla målare är omtyckta.
Min inspiration är mycket kumulativ, och jag går bortom din ideologi eller ditt personliga beteende. När de till exempel berättar att Picasso hade ett bedrövligt sexliv är det sant, men det har ingenting att göra med hans status som stor målare.
Vi kan inte ställa in. Om vi började ställa in skulle praktiskt taget ingen överleva avbokningen. Leni Riefenstahl, även om hon stödde Hitler, är fortfarande en underbar filmskapare.
Det viktiga är vad du bidrar med. I stora revolutioner tänker vi på politik, men de som djupt förändrar samhället är ekonomiska, industriella och kulturella. Låt oss betrakta den förändring som övergången från hovmålarna, det fanns inget annat alternativ för att överleva, till den fria konstnären medförde.
Han anger att han inte har en fast arbetsmetod: «Jag har ingen förutfattad uppfattning om vad jag ska göra. Jag har en kreativ process mer eller mindre i farten, jag improviserar. Jag har alltid med mig en kompass, en linjal, pennor och markörer [han visar oss sin ryggsäck, där han också har en dator, en anteckningsbok och en bok om japansk konst].
Titta, här i den här anteckningsboken har jag skisser från vilka målningar kan komma eller inte senare. Konstnären i vilken konstdisciplin som helst måste utforska, testa, göra misstag, jag är väldigt envis, väldigt seg, det måste bero på min mammas aragoniska sida. Även om, ja, mitt huvud leder mig till att göra abstrakta figurer.
Eller dekonstruerade. Och leta efter en harmoni av färger. Jag tycker att frågan om färger är fascinerande.
Jag värdesätter verkligen figuration, till exempel, jag uppskattar verkligen Antonio López, som verkar otrolig för mig, men figuration tråkar ut mig, det är inte min grej. Om jag målar eller ritar riktiga saker dekonstruerar jag dem, det är min naturliga tendens. Och, tillägger han: «Jag tycker att målning är mycket glädjande.
När jag väl kom över bedragarsyndromet och scenskräcken, rädslan för den tomma duken, njuter jag verkligen av det, speciellt för att jag gillar det. Jag tror att i alla aktiviteter i livet måste du göra det som attraherar dig. Till stor del är axeln i "Centro"-utställningen cirkeln, även om andra verk introducerar en större kompositionsdynamik.
Marhuenda ger oss några nycklar till sin produktion: «Färgerna är mångfalden hos människan, som alltid är ofullkomlig. Det finns ingen perfekt människa, inte ens den heliga Teresa av Jesus eller den helige Franciskus av Assisi... Och cirkeln är Gud, som ger koherens till allt, till mångfalden av färger.
Jag är troende, men jag föreställer mig inte Gud som en mänsklig gestalt. Jag ser Gud som en varelse av ljus. Den cirkeln, även om den kan verka lite kättersk, är Gud, hans generösa förmåga att förstå mänsklig svaghet.
Marhuenda drar sig inte för att ingripa i några av de aktuella brännande frågorna, som galleriernas kamp mot moms på konst: «Det finns saker som jag inte förstår. Det ska inte vara vänster eller höger. Det verkar oacceptabelt för mig att Urtasun inte löser det, även om jag kommer bra överens med honom.
Det är elak, en av de saker som alla regeringar bör göra oavsett ideologier är att uppmuntra kreativitet. För ett tag sedan bad de mig att hålla en konferens om humaniora och när jag förberedde den upptäckte jag att i USA, i många teknikföretag, har inte ett fåtal högre tjänstemän studerat examen i historia, konst, litteratur... Vi måste gynna den rättsliga ramen så att kreativiteten kan utvecklas. "Jag förespråkar inte så mycket att de ger dig pengar, utan snarare stöd genom skatter eller ökat stöd för att ställa ut." Och Francisco Marhuenda, mycket exalterad över projektet han har i handen, en serie om dekonstruerade Madrid, bryter ett spjut för spansk kultur: «Det finns en hel del kreativ impuls.
Spanien är en enorm kulturell makt. Och det vore bra att ta väl hand om kulturturismen. För sin del lyfter dess återförsäljare, Carol Sepúlveda, fram den säregna karaktären av denna inkorporering i det konstnärliga fältet: «Det är ovanligt att hitta en framväxande konstnär med ett så välkonstruerat verk och på samma gång med en så konsoliderad livsväg utanför konsten.
Den kombinationen ger ett annat utseende. Marhuenda bryter in i kretsen vid 65 år gammal, något som bryter vissa marknadskoder, men han gör det med ett solidt, sammanhängande förslag och med en tydlig kallelse till kontinuitet.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
25 april 2026, 12:17
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Francisco Marhuenda se descubre como pintor: «Valoro el arte figurativo, pero no es lo mío»
Beskrivning
Conocido es Francisco Marhuenda como periodista —hoy dirige el diario 'La Razón'—, con una larga y brillante trayectoria en su haber. Pero ahora nos descubre una nueva faceta, la de pintor. «Yo he dibujado, casi desde pequeño -nos confiesa-, pero igual que pensaba que si escribía una novela no iba a ser Azorín o Miguel Delibes , por ejemplo, en la pintura me pasaba lo mismo». Desde hace dos años, robándole horas al sueño, se ha dedicado a pintar intensamente: «Durante el día, estoy en el periódico y no puedo pintar. Pero, pinto por la noche , desde las 12 hasta las 3 de la madrugada». Esta labor era un tanto secreta, pero comenta: «Un buen día me dije a mí mismo "Paco, si te gusta pintar y tienes ya una edad, te puedes permitir que te critiquen. Lánzate". Además, no me molesta que me critiquen, incluso me gusta la crítica porque nadie lo hace todo bien». Según relata, «la galerista y marchante Carol Sepúlveda, vio algunos de mis cuadros, tengo más de cien, y me animó a que hiciera una serie. El galerista, el marchante es muy importante, me he dado cuenta ahora que me he metido de lleno en este mundo, aunque siempre me he relacionado con pintores, y leo muchos libros sobre arte. El artista, aunque yo soy bastante ordenado, es un poco caótico , necesita alguien de confianza, en quien apoyarse y que le oriente». El resultado de sacar a la luz su obra pictórica es 'Centro', que ha presentado a los medios, una selección de treinta y cinco cuadros. Sus obras pueden verse en su página web de artista, www.franciscomarhuenda.es , también en su perfil de Instagram, así como en la galería de Carol Sepúlveda de la calle Verónica 5 del barrio de Las Letras de Madrid, con cita previa, a través de www.theglobalartcompany.eu . La producción de Marhuenda se basa en la abstracción geométrica. Admira a Kandinsky, Mondrian, Miró o Modigliani, aunque matiza: «Lo cierto es que gustan casi todos los pintores. Mi inspiración es muy acumulativa, y voy más allá de su ideología o sus comportamientos personales. Por ejemplo, cuando me dicen que Picasso tenía una vida sexual deplorable, es verdad, pero no tiene nada que ver con su condición de gran pintor. No podemos estar cancelando. Si empezamos a cancelar, prácticamente nadie sobreviviría a la cancelación. Leni Riefenstahl, aunque apoyase a Hitler, no deja de ser una cineasta maravillosa. Lo importante es lo que tú aportes. En las grandes revoluciones pensamos en la política, pero las que transforman a la sociedad profundamente son las económicas, las industriales, las culturales. Consideremos el cambio que supuso el paso de los pintores de corte, no había más remedio para sobrevivir, al artista libre». Precisa que no tiene un método fijo de trabajo: «No tengo una idea preconcebida de lo que voy a hacer. Tengo un proceso creativo más o menos sobre la marcha, voy improvisando. Siempre llevo encima un compás, una regla, lápices y rotuladores [nos enseña la mochila, donde lleva también un ordenador, una libreta, y un libro sobre arte japonés]. Mire, aquí en este cuaderno tengo bocetos de los que luego pueden salir cuadros o no. El artista en cualquier disciplina del arte tiene que explorar, haciendo pruebas, equivocándose, yo soy muy cabezota, muy tenaz, debe ser por la parte aragonesa de mi madre. Aunque, eso sí, mi cabeza me lleva a hacer figuras abstractas. O deconstruidas. Y buscar una armonía de colores. El asunto de los colores me parece fascinante. Valoro mucho la figuración, por ejemplo, aprecio mucho a Antonio López, que me parece increíble, pero a mí me aburre la figuración, no es lo mío. Si pinto o dibujo cosas reales las deconstruyo, es mi tendencia natural». Y, añade: «Me resulta muy gratificante pintar. Una vez superado el síndrome del impostor y el miedo escénico, el pavor al lienzo en blanco, disfruto mucho, sobre todo porque me gusta. Creo que en cualquier actividad de la vida tienes que hacer aquello que te atraiga» . En buena medida, el eje de la muestra 'Centro' es el círculo, aunque otras obras introducen una mayor dinámica compositiva. Marhuenda nos da algunas claves de su producción: «Los colores son la diversidad del hombre, que es siempre imperfecto. No hay ningún ser humano perfecto, ni siquiera santa Teresa de Jesús o San Francisco de Asís… Y el círculo es Dios, lo que da coherencia a todo, a la variedad de colores. Soy creyente, pero no me imagino a Dios como una figura humana. Yo veo a Dios como un ser de luz. Ese círculo, aunque quizá pueda parecer un poco herético, es Dios, su capacidad generosa para entender la debilidad humana». No rehúye Marhuenda terciar en alguno de los asuntos hoy candentes, como la lucha de las galerías contra el IVA del arte : «Hay cosas que no entiendo. Eso no debía ser ni de izquierdas ni de derechas. Me parece impresentable que Urtasun no lo resuelva, aunque me llevo bien con él. Es mezquino, una de las cosas que debería hacer cualquier gobierno al margen de las ideologías es favorecer la creatividad. Hace un tiempo, me pidieron que hiciera una conferencia sobre las Humanidades y al prepararla descubrí que, en Estados Unidos, en muchas empresas tecnológicas no pocos altos cargos han estudiado Historia, Arte, carreras de Letras... Hay que favorecer el marco jurídico para que se pueda desarrollar la creatividad. No defiendo tanto que te den dinero, sino apoyo por la vía tributaria, o incrementar la ayuda para exponer». Y Francisco Marhuenda, muy ilusionado con el proyecto que tiene entre manos, una serie sobre Madrid deconstruido, rompe una lanza por la cultura española: «Hay mucho impulso creador. España es una enorme potencia cultural . Y sería bueno cuidar mucho el turismo cultural». Por su parte, su marchante, Carol Sepúlveda, subraya el carácter peculiar de esta incorporación al ámbito artístico: «Es poco habitual encontrar a un artista emergente con una obra tan construida y, al mismo tiempo, con una trayectoria vital tan consolidada fuera del arte. Esa combinación aporta una mirada distinta. Marhuenda irrumpe en el circuito con 65 años, algo que rompe ciertos códigos del mercado, pero lo hace con una propuesta sólida, coherente y con una clara vocación de continuidad».
