Förvisningen av de olympiska gudarna tar ut sin rätt på Nolan i "The Odyssey"
Det kommer att vara en slump att, mitt under släppet av "The Odyssey" av Christopher Nolan, har UNESCO beslutat att förklara berget Olympen som en del av världsarvet. Det finns de som ser i den en av de största marknadsföringsoperationerna i filmens historia, för vilken allt går bra: de dåliga recensionerna, kontroverserna om fel hjälm, om den svarta Helen, misstaget i rollbesättningen med Jon Bernthal som Menelaus (mer "bror" till Agamemnon än någonsin) och beslutet att casta Tom Holland som Telemachus, en föreställning som lämnar många spindelnät. Unesco-grejen har varit ett annat slag.
Därför att? Jo, för att filmskaparen har blivit frestad att förvisa gudarna från sin version av Homer. Och världskulturorganisationen fick komma och påpeka sin brist på ett så dunkelt sätt.
Unesco är en nephelibate institution som alltid svävar mitt i dekoloniala stormar och avbokningskontroverser och som lika kan öppna eller stänga vilken vaken tapp som helst med den charm med vilken Bella del Señors lilla fot stängde av varmvattenkranen, naken i badkaret, i Cohens roman. Det vill säga, i Nolans 'Odysséen' finns det 'nästan' gudar. Filmskaparen har försökt flytta ansvaret för mytiska handlingar till mänskliga hjältar.
Vi vet att han har en professur i den här frågan om ansvar, att han har nått höjderna av denna fråga i sin film, som i 'Inception', 'Memento', 'The Final Trick' eller 'The Dark Knight'. Men vid det här tillfället har manussvårigheternas bergsbestigare "avlimmat" sig själv i ansträngningen. Låt oss först prata om Odysseus, expert på tricks, som hade ett nästan olämpligt förhållande till Athena i Homers ursprungliga berättelse.
Ingen annan Achaean var kapabel att säga till gudinnan med denna förtrogenhet, nästan intim: "var mer än någonsin gynnsam mot mig, Athena." Ingen i grekernas led kunde känna den närheten i en åkallan. I Nolans film är Athena dock fortfarande en posttraumatisk projektion som hela tiden påminde mig om hustrun i 'Solaris', Tarkovskijs film, eftersom den framställer henne som en passiv, ogulig figur, ett vittne som begrundar och speglar beteendet hos hjälten som återvände till Ithaca innan han delar ut ljuset. För det andra: Odysseus båge (som karaktär) var svår att spänna eller förklara utan Poseidon, havsguden som leker med hjälten som en mus i en låda, så Nolan förvandlar den jordnära havsguden till en enklare idé: ödet.
Odysseus överlämnar sig medvetet till slumpen bunden till sin flotte (sked din vilja mot mig, liggande med ansiktet uppåt), precis som han tidigare drabbats av slumpmässiga slag på sitt skepp som återvände från Troja. Poseidon verkar inte vara en hänsynslös eller oövervinnerlig gudom. Sedan urminnes tider, snarare sedan urminnes tider, sa Calasso, vet vi att alla gudars gud är ödet.
Men Nolan gör prosa av den atavistiska versen. Och på allvar, kanske är det figuren av Ananke, nödvändigheten, grekernas gamla arkaiska gudom, som ligger närmast detta nolanska begrepp om olympierna. För det tredje, vilken förödelse har han gjort med Circe?
Helios dotter var en trollkvinna och en gudinna, med vackert hår, enligt Homeros, som bodde i ett palats. Hon är den kraftfulla odödliga som lekte med män, deras samveten, deras former, deras öden, och som har förvandlats till en rufsig häxa i en irländsk hydda, som kokar infekterade grytor. Scenen där han porcinerar Ulysses besättning är en av de bästa delarna av filmen, filmiskt påminner den oss om alla varulvar som någonsin har varit, även i B-serien, och det i Nolan är en hyllning.
Skyddsdjuren och Odysseus resa till soptippen han förvandlar palatset till är dock cirkus, mer än Circe, eftersom tigrar, pantrar och leoparder dyker upp, förutom ett lejon som var i Homeros, en galen sak. Och framför allt har han undvikit mötet med Hermes, med snabba sandaler, en annan utdriven gud, som skulle varna hjälten. Odysseus instämmer och rimmar med sitt eget bus.
Och Calypso? Många anser att Nolan borde betala för synden att ha föraktat Charlize Theron som Circe eftersom australiensaren inte är övertygande som nymf. Men Stephen Vizinczeys läsare är förtjusta över besvärjelsen i den mogna kvinnans famn.
Filmskaparen blandar avsnittet av lotusätarna här, och visar i processen en oförklarlig brist på tro på den vackra skådespelerskan för att grumla hjältens minne. Vem behöver lotus om du har kärlek? Lotus som ett beroende förvandlar återhämtningen av Odysseus minne till en posttraumatisk session med minskande doser och syn på den freudianska soffan, något som var onödigt, för att ta på sig hans skuld och hans nederlag.
Om kärlek har viagra, har skulden fentanyler och Ulysses, Ithacas. Det bästa i filmen inträffar när Nolan självsäkert kapitulerar för kraften i den homeriska historien, med monstren Scylla och Charybdis, med inträdet i Hades och kampen med Polyphemus. Vibrationen i originalberättelsen förstorar varje bildruta, och får en monumental dimension trots att Nolan har stulit två detaljer som också skulle ha gett enorm täthet: Varför dyker inte Akilles upp bland de döda, varför ger han honom inte en röst, när hans fras är den viktigaste i verket: "Jag skulle hellre vara en slav bland de levande än en kung bland de döda?
Det är inte en fras långt från filmens tema, handlingarnas tyngd, jordelivet, brutna lagar. Något som liknar en ny maskulinitet som tillkännager Perikles tid. Och den andra detaljen är Odysseus rop i Polyfemos grotta, när kyklopen frågar honom vad han heter: "Jag är ingen", svarar hjälten med en ordlek på grekiska ('Outis', istället för Odysseus).
Det finns inget mer samtida exempel på mänskligt ansvarslöshet än anonymitet, med homeriska rötter, vilket denna episod visar. Olympiernas exil och deras mutation i filmen är ingen mindre synd, det skulle ge mycket mer att prata och skriva om. Om brytandet av Zeus lag om helig gästfrihet (fällan av den trojanska hästen, en gåva som gör massakern möjlig) är den verkliga nerven i Nolans "Odysséen", har frånvaron av det heliga, korrekt förstått, hindrat filmskaparen från att visa det verkliga djupet och utforska konsekvenserna av allt detta i sitt arbete.
Som vi vet från arkeologin och historien slutade civilisationens kollaps som följde på kriget, de fyra 'mörka århundradena' där grekerna till och med övergav skrivandet, först när de samlades runt gudarna igen för att lyssna på Homers dikter på 700-talet. Där föds ett medvetande, en ny värld, där Akilles fras får sin fulla betydelse. Gudarnas skymning (inte skymningen utan gudarna) är grunden för Aten, stadstaten och medborgarnas stad, för logos och allt det bästa som den vackra och blodiga civilisationen har testamenterat till oss.
Inte förgäves bjöd en av dess mest kända agnostiker, Herakleitos från Efesos, in besökare att dela värmen i sitt hem med frasen: "Kom in, det finns gudar här också."
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
28 july 2026, 19:20
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
El destierro de los dioses olímpicos pasa factura a Nolan en 'La Odisea'
Beskrivning
Será casualidad que, en medio del lanzamiento de 'La Odisea' de Christopher Nolan, la Unesco haya decidido declarar el Monte Olimpo parte del Patrimonio Mundial. Hay quien ve en ello una de las mayores operaciones de marketing de la historia del cine, a la que todo le va bien: las malas críticas, las polémicas del casco incorrecto, de la Helena negra, el error garrafal de casting con Jon Bernthal como Menelao (más 'bro' de Agamenón que nunca) y la decisión de poner a Tom Holland como Telémaco, una actuación que deja muchas telarañas. Lo de la Unesco ha sido un golpe diferente. ¿Por qué? Pues porque el cineasta ha tenido la tentación de desterrar a los dioses de su versión de Homero. Y ha tenido que venir el organismo mundial de la cultura a señalar su falta de forma tan vaporosa. La Unesco es una institución nefelibata que siempre flota en medio de las tormentas decoloniales y las polémicas canceladoras y lo mismo puede abrir que cerrar cualquier espita woke con el encanto con el que el piececito de Bella del Señor cerraba el grifo de agua caliente, desnuda en la bañera, en la novela de Cohen. Es decir, en 'La Odisea' de Nolan no hay 'casi' dioses. El cineasta ha tratado de llevar la responsabilidad de los actos míticos a los héroes humanos. Sabemos que tiene cátedra en esto de la responsabilidad, que ha escalado cimas de este tema en su cinematografía, como en 'Origen', 'Memento', 'El truco final' o 'El caballero oscuro'. Pero en esta ocasión el alpinista de las dificultades de guion se ha 'desolimpado' él mismo en el empeño. Hablemos primero de Odiseo, perito en ardides, que tenía casi una relación impropia con Atenea en la historia original de Homero. Ningún otro aqueo era capaz de decirle a la diosa con esa familiaridad, casi íntima: «más que nunca, séme propicia, Atenea». Nadie en las filas de los griegos podría sentir esa cercanía en una invocación. En la película de Nolan, sin embargo, Atenea no deja de ser una proyección postraumática que a mí me recordaba todo el rato a la esposa de 'Solaris', el filme de Tarkovski, porque la presenta como una figura pasiva, poco divina, testigo que contempla y espejea el comportamiento del héroe regresado a Ítaca antes de repartir candela. Segundo: el arco de Odiseo (como personaje) era difícil de tensar o explicar sin Poseidón, el dios del mar que juega con el héroe como con un ratón en una caja, así que Nolan convierte al dios marino, que bate la tierra, en una idea más simple: el destino. Odiseo se entrega conscientemente al azar atado en su balsa (hágase en mí tu voluntad, tumbado boca arriba), igual que antes sufría golpes de azar en su barco de regreso de Troya. Poseidón no parece una deidad implacable o invencible. Desde antiguo, más bien desde la antigüedad, Calasso dixit, sabemos que el dios de todos los dioses es el destino. Pero Nolan hace prosa de ese verso atávico. Y hablando en serio, quizá sea la figura de Ananke, la necesidad, la vieja deidad arcaica de los griegos, la más cercana a este concepto nolaniano de los olímpicos. Tercero, ¿qué estrago ha hecho con Circe ? La hija de Helios era una hechicera y una diosa, de hermosos cabellos, según Homero, que vivía en un palacio. Es la inmortal empoderada que jugaba con los hombres, sus conciencias, sus formas, sus destinos, y ha quedado convertida en una bruja despeinada en una choza irlandesa, cocinando potes infectos. La escena en la que porcinifica a la tripulación de Ulises es de lo mejor de la película, cinematográficamente, nos recuerda todos los hombres-lobo que han sido, también en serie B, y eso en Nolan es un homenaje. Sin embargo, los animales custodios y el recorrido de Odiseo hasta la cochambre en la que convierte el palacio es circense, más que de Circe, porque aparecen tigres, panteras y leopardos, además de un león que sí estaba en Homero, una cosa loca. Y sobre todo ha hurtado el encuentro con Hermes, de sandalias veloces, otro dios expulsado, que debía prevenir al héroe. Odiseo se conforma y rima con su propio mosqueo. ¿Y Calipso? Muchos creen que Nolan debería pagar el pecado de haber despreciado a Charlize Theron como Circe porque la australiana resulta poco convincente como ninfa. Pero los lectores de Stephen Vizinczey estamos encantados con el hechizo en brazos de la mujer madura. El cineasta mezcla aquí el episodio de los lotófagos mostrando de paso una inexplicable falta de fe en la bella actriz para nublar la memoria del héroe. ¿Quién necesita loto si tiene amor? El loto como adicción convierte la recuperación de la memoria de Odiseo en una sesión postraumática con dosis menguantes y vistas al diván freudiano, algo que sobraba, para asumir sus culpas y sus derrotas. Si el amor tiene viagras, la culpa tiene fentanilos y Ulises, Ítacas. Lo mejor de la película ocurre cuando Nolan se entrega confiado a la potencia del relato homérico, con los monstruos Escila y Caribdis, con la entrada en el Hades y la pelea con Polifemo. La vibración del relato original engrandece cada fotograma, y cobra dimensión monumental a pesar de que Nolan haya hurtado dos detalles que habrían dado, además, una enorme densidad: ¿Por qué no sale Aquiles entre los muertos, por qué no le da voz, cuando su frase es la más importante de la obra: «Preferiría ser esclavo entre los vivos que rey entre los muertos»? No es una frase lejana al tema de la película, el peso de los actos, la vida mortal, las leyes quebradas. Algo así como una nueva masculinidad que anuncia la época de Pericles. Y el otro detalle es el grito de Odiseo en la cueva de Polifemo, cuando el cíclope le pregunta su nombre: «Yo soy nadie», responde el héroe con un juego de palabras en griego ('Outis', en vez de Odiseo). No hay muestra más contemporánea de la irresponsabilidad humana que el anonimato, de raíz homérica, como demuestra este episodio. El destierro de los olímpicos y su mutación en la película no es pecata minuta, daría para hablar y escribir mucho más. Si la ruptura de la ley de Zeus sobre la sagrada hospitalidad (la trampa del caballo de Troya, regalo que hace posible la masacre) es el verdadero nervio de 'La Odisea' de Nolan, la ausencia de lo sagrado, bien entendido, ha impedido al cineasta que su obra muestre la verdadera profundidad y explore las consecuencias de todo aquello. Según sabemos por la arqueología y la historia, el colapso de la civilización que siguió a la guerra, los cuatro 'siglos oscuros' en los que los griegos incluso abandonaron la escritura, solo terminaron cuando volvieron a reunirse alrededor de los dioses para escuchar los poemas de Homero en el siglo VIII. Ahí nace una conciencia, un nuevo mundo, en el que cobra todo su sentido la frase de Aquiles. El crepúsculo de los dioses (no el crepúsculo sin los dioses) es el cimiento de Atenas, ciudad Estado y ciudad del ciudadano, del logos y de todo lo mejor que nos ha legado aquella civilización bella y sangrienta. No en vano, uno de sus más célebres agnósticos, Heráclito de Éfeso, invitaba, como es sabido, a los visitantes a compartir el calor de su hogar con la frase: «Pasen, también aquí hay dioses».
