Filmskapare som älskar sig själva galet mycket

Att älska sig själv är en naturlig sak och det är inget fel med det, om inte den självkärleken är storleken på Empire State eller man återspeglas i spegeln av Narcissus . Alla älskar varandra, några mer och några mindre, och det spelar ingen roll om de är dedikerade till konst eller om de är en bödel, en "tandpetare", en smak av husdjursfoder eller en filmkritiker. Att uppskatta, acceptera, värdera sig själv är nödvändigt för att upprätthålla en viss balans, och mer så i de aktiviteter som inte har, låt oss säga, stor social respekt, för när allt kommer omkring, om du är en konstnär och de goda, tar resten av världen redan hand om att älska dig.

Artister, och i det avsnittet kommer vi att sätta filmregissörer , har vanligtvis ett bra koncept av sig själva och de älskar sig själva tillräckligt och ibland mycket mer, och det är de som intresserar oss här, filmregissörer som bokstavligen är förälskade i sig själva, till den grad att många av dessa filmskapare inte kan hitta ett annat "tema" bättre för sitt arbete än att lära sig själva och granska det från topp till botten. I spansk film finns det flera fall, även om inget är så intressant och motsägelsefullt som Albert Serra , en mycket personlig filmskapare som inte gör filmer som talar om honom: Albert Serra själv talar om honom, och bättre än någon annan, som anser sig inte bara vara den bästa utan också den "enda", och det kommer inte att bli hans sista film, "Afternoons of Solitude" , som säger något annat. Ett mästerverk och oförgänglig vem som än tittar på det.

Nästan på samma höjd är Juanma Bajo Ulloa , också mycket personlig och, även om han inte säger det, "unik", som vet hur man fyller sin biograf med ingredienser som är omöjliga för någon annan. Två andra regissörer som älskar varandra galet är Julio Medem och Pedro Almodóvar , som bygger en biograf med behovet av att porträtteras i den, särskilt Almodóvar, som också gör det med det riktigt attraktiva utseendet hos skådespelare som Antonio Banderas eller Leonardo Sbaraglia, som spelar honom på skärmen trots att de förmodligen inte är bättre skådespelare än regissören själv. Julio Medem, det är sant, har ett universum och försöker späda ut sig i det med viss diskretion, men Almodóvar, å andra sidan, om du inte märker att han pratar om honom, hans universum, hans smärtor och hans ära, känner sig inte bekväm.

Vi måste veta att han är centrum för hans filmer. Naturligtvis har ingen av de spanska regissörerna varit den första eller den enda inom dessa områden av filmskaparna som anser sig vara "El Pasmo de Sicilia". Vad skulle Orson Welles tycka om vi sa något sådant; eller, för att sätta lite sås på saken, hur man glömmer Stanley Kubrick, Bergman eller David Lynch ..., med den kärlek som bara de tre av dem har bekänt, kunde han göra sin mest passionerade broschyr Nicholas Sparks.

Det måste sägas att det är en mycket rimlig egenkärlek, eftersom Welles, Kubrick eller Lynch vi älskar dem alla väldigt mycket, ja, men inte lika mycket som de har älskat varandra. Och du kan inte skriva en rad till utan att citera Jean-Luc Godard , som alltid var säker på att den sjunde konsten hade uppfunnits av honom. Ingen har älskat sig själv så mycket och jag är rädd att ingen har älskat hans filmer lika mycket som Godard.

Vilken bra fras som bara kan bli din: "Den som hoppar in i tomrummet är inte skyldig någon förklaring till dem som stirrar." De av oss som inte har för vana att hoppa in i tomrummet, vi förstår det perfekt och vi ber inte om förklaringar, inte ens att "definiera dig hoppa in i tomrummet", för "tomrummet" i en film vet jag inte om det är den bästa attraktionen att gå och köpa en biljett. Och Lars von Trier, Christopher Nolan, Darren Aronofsky... alla utmärkta och med en stor navel att titta på. Och låt oss inte glömma den italienska Paolo Sorrentino , som just har släppt sin senaste film, "La Grazia", i samklang med sina bästa talanger och också, på sitt fridfulla, reflekterande och kontemplativa sätt, skryter som få andra.

Men Sorrentinos förälskelse i sig själv bleknar bredvid en annan italiensk regissör, Nanni Moreti, vars filmer (många av dem utmärkta) alltid spelas hemma och mot spegeln i vardagsrummet. Förutom att vara underhållande, djärv och politiskt hal är Moretis biograf ett eget prospekt, en bruksanvisning. Och vad sägs om Woody Allen ?

Du kanske tror att New York-regissören måste vara den första på listan, men i verkligheten lyckas Woody Allens blick korsa sin egen navel i sina filmer för att titta rakt på världens navel. Även om han säger till sig själv, är det uppenbart, han gör det med avsikt att berätta för alla andra hur vi är, och ofta med stor intuition, mål, ödslighet och nåd. Alla av dem och många andra som ignoreras utan avsikt att förringa dem är stora kreatörer som älskar varandra galet och sprider sig som det bästa smöret i sitt eget arbete.

De kommer att ha, som alla andra, sina depressioner, depressioner och stunder av tvivel, men i sitt arbete verkar de alltid komma ihåg att en dag var de den snabbaste spermien av alla , en fras som å andra sidan vetenskapen nu kan visa sig vara falsk. För de andra ger det oss lite samma sak, men det är bättre att de inte får reda på det.