Nyheter 13 tim sedan

Felipe González och mättnad

Den tidigare presidenten tar ett fotografi med Feijóo och andra PP-ledare för att styrka ledarskapet för María Corina Machado, som har avböjt att träffa regeringen men inte haft några problem med att träffa Abascal på Disenso Foundation, ett laboratorium för ultraidéer. María Corina Machado motiverar sin vägran att träffa Sánchez för det progressiva toppmötet i Barcelona. Den sista boken som Gregorio Morán gav ut var Felipe González.

Biljardspelaren, en biografi som inte godkänts av dess huvudperson och som bara förlaget Roca vågade ge ut. Jämförelsen med en biljardspelare svarar på det faktum att González fick ta itu med de olika bollarna som rullade på bordet. I och med att han inte är så olik Pedro Sánchez, även om ingen av dem förmodligen gillar det sagt.

Morán försvarade också att makt, i politiken, är syftet med att vinna nästa val, det enda element som lyckas förklara det oförklarliga. Du kommer förmodligen inte att gilla att höra det här heller. Morán höll fast vid de 14 år som González var president och delade upp sitt poolspel i två steg: när han spelade tillsammans med Alfonso Guerra och när den dåvarande presidenten fick spela ensam.

Den 3 mars 1996, 14 år efter tillträdet, förlorade han valet. Han är fortfarande den som varit i La Moncloa längst. I maj 2021 erkände han för Pablo Motos att han kände sig befriad dagen han förlorade.

Det var ordet han använde: befriad. "Till och med jag var trött på mig själv. Hur kunde folk inte vara det?" tillade han. Det verkar som om González, trots att han inte är angelägen om att ge intervjuer, gillar att åka till El Hormiguero.

Han återvände 2024 och slipade vid det tillfället kniven mot PSOE, José Luis Rodríguez Zapatero, Pedro Sánchez och alla formationer som positionerar sig till vänster i Spanien. Han räddade bara Salvador Illa (du bör fråga honom om han fortfarande betraktar honom som ett undantag). Som ett resultat av den intervjun publicerade Ignacio Escolar en artikel där han bland annat ställde följande frågor: Hur är det till exempel möjligt att Felipe González låter sig utnyttjas av samma rättighet som förolämpade honom när han var i La Moncloa?

Har han glömt allt som samma konservativa press som smyger över honom i dag sa om honom då? Kommer den tidigare presidenten ihåg "brottssyndikatet", den medieoperation för att störta hans regering till vilket pris som helst som Luis María Ansón erkände år senare? Eller är han kanske naiv som tror att lermaskinen bara användes mot honom?

Högern fortsätter att berömma honom, förmodligen för att han fortsätter att kritisera Sánchez. Han har redan meddelat att om presidenten är en kandidat igen – något han har försäkrat att han kommer att göra – kommer han inte att rösta på PSOE. Din avsikt är att rösta blankt.

González fientlighet mot Sánchez har upplevt ett nytt avsnitt denna vecka. Det kan sägas av en mellanhand. Den venezuelanska motståndaren María Corina Machado är i Madrid.

Han har bara träffat ledare för högern och extremhögern. Faktum är att han tillsammans med Abascal befann sig på Disenso Foundation, ett laboratorium för ultraidéer. Enligt minister Albares erbjöd regeringen henne ett möte, men hon avslog det.

Utrikesministern förklarade också att María Corina då bad om att få ta sin tillflykt till den spanska ambassaden och att han själv sa till henne att det inte var några problem. González, som väljer scenarierna mycket väl, beslutade att även om Sánchez-regeringen också har hjälpt många motståndare att lämna Venezuela, så skulle bilden där han skulle synas vara ett bord omgivet av PP-ledare som är villiga att lyssna på María Corina. Det är en bild som har gått mer obemärkt förbi än den av Puerta del Sol, med rasistiska sånger inkluderade, eller uttalanden från María Corina själv som uttrycker sin önskan att nästa val i Spanien ska vara "oklanderligt".

Men bara för att det har cirkulerat mindre betyder det inte att det inte ska ingå i den tidigare presidentens strategi att ta avstånd från Sánchez. Den tidigare presidenten berömde María Corinas gestalt med entusiasm och tvivel kvarstår om en av hans reflektioner inkluderade ett budskap till Sánchez: "Jag talar om ledarskap som inte är legosoldat eftersom det är det första kännetecknet för ett stort ledarskap: att inte begära någonting i gengäld. Att ta ansvar för medborgarnas sinnestillstånd.

Och, ta ansvar för det sinnestillståndet hos medborgarna, har hon som så många andra, orättfärdigt ställt upp för att ställa upp i valet. Venezuela." Det är förvånande att han som antog det kinesiska ordspråket "svart eller vitt, det viktiga är att katten fångar möss" så högtidligt kräver ledarskap som inte är legosoldat.

Felipe González och mättnad

Originalkälla

Publicerad av elDiario.es

21 april 2026, 21:41

Läs original

Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.

Visa originaltext (spanska)

Rubrik

Felipe González y el hartazgo

Beskrivning

El expresidente se fotografía con Feijóo y otros dirigentes del PP para reivindicar el liderazgo de María Corina Machado, que ha declinado reunirse con el Gobierno pero no ha tenido problema en entrevistarse con Abascal en la Fundación Disenso, laboratorio de ideas ultrasMaría Corina Machado justifica su rechazo a reunirse con Sánchez por la cumbre progresista en Barcelona El último libro que Gregorio Morán publicó fue Felipe González. El jugador de billar, una biografía no autorizada por su protagonista y que solo la editorial Roca se atrevió a publicar. La comparación con un jugador de billar responde al hecho de que González tuvo que apañárselas con las distintas bolas que rodaban sobre el tapete. En eso no es tan distinto de Pedro Sánchez, aunque probablemente a ninguno de los dos les guste que se diga. Morán defendía también que, en política, el poder, el propósito de ganar las siguientes elecciones, es el único elemento que consigue explicar lo inexplicable. Es probable que esto tampoco les guste escucharlo. Morán se ciñó a los 14 años en los que González fue presidente y dividía su partida de billar en dos etapas: cuando hizo tándem con Alfonso Guerra y cuando el entonces presidente tuvo que jugar solo. El 3 de marzo de 1996, 14 años después de haber accedido al cargo, perdió las elecciones. Sigue siendo el que más tiempo ha estado en La Moncloa. En mayo de 2021 le confesó a Pablo Motos que el día que perdió se sintió liberado. Es la palabra que usó: liberado. “Hasta yo estaba harto de mí mismo. ¿Cómo no iba a estarlo la gente?”, añadió. Se diría que, pese a ser poco dado a conceder entrevistas, a González le gusta ir a El Hormiguero. Regresó en 2024 y, en esa ocasión, afiló el cuchillo contra el PSOE, José Luis Rodríguez Zapatero, Pedro Sánchez y todas las formaciones que se autoubican en la izquierda en España. Solo salvó a Salvador Illa (habría que preguntarle si aún lo considera una excepción). A raíz de esa entrevista, Ignacio Escolar publicó un artículo en el que, entre otras preguntas, se formulaba las siguientes: ¿Cómo es posible, por ejemplo, que Felipe González se deje utilizar por la misma derecha que lo insultaba cuando estaba en La Moncloa? ¿Ha olvidado todo lo que esta misma prensa conservadora que hoy lo adula decía entonces sobre él? ¿Recuerda el expresidente el 'sindicato del crimen', esa operación mediática para tumbar a su gobierno a cualquier precio que Luis María Ansón confesó años después? ¿O es acaso un ingenuo que cree que la máquina del fango solo se usó contra él? La derecha sigue elogiándolo, probablemente porque él sigue criticando a Sánchez. Ya ha anunciado que, si el presidente vuelve a ser candidato —algo que ha asegurado que hará—, no votará al PSOE. Su intención es votar en blanco. La inquina de González hacia Sánchez ha vivido esta semana un nuevo episodio. Podría decirse que por persona interpuesta. La opositora venezolana María Corina Machado está en Madrid. Solo se ha reunido con dirigentes de la derecha y la extrema derecha. De hecho, con Abascal se vio en la Fundación Disenso, laboratorio de ideas ultras. Según ha desvelado el ministro Albares, el Gobierno le ofreció una reunión, pero ella la rechazó. El titular de Exteriores también explicó que, en su momento, María Corina pidió refugiarse en la embajada española y que él mismo le dijo que no había ningún problema. González, que escoge muy bien los escenarios, decidió que, pese a que el Gobierno de Sánchez ha ayudado también a que muchos opositores pudieran salir de Venezuela, la foto en la que aparecería sería la de una mesa rodeado de dirigentes del PP dispuestos a escuchar a María Corina. Es una imagen que ha pasado más desapercibida que la de la Puerta de Sol, con cánticos racistas incluidos, o que las declaraciones de la propia María Corina expresando su deseo de que las próximas elecciones en España sean “impecables”. Pero que haya circulado menos no significa que no deba constar en la estrategia del expresidente por marcar distancias con Sánchez. El expresidente elogió la figura de María Corina con entusiasmo y queda la duda de si una de sus reflexiones incluía un mensaje para Sánchez: “Hablo de liderazgo no mercenario porque es la primera característica de un gran liderazgo: no pedir nada a cambio. Hacerse cargo del estado de ánimo de los ciudadanos. Y, haciéndose cargo de ese estado de ánimo, ha sido, injustamente, como tantos otros, inhabilitada para presentarse a las elecciones en Venezuela”. Sorprende que quien hizo suyo el proverbio chino de “blanco o negro, lo importante es que el gato cace ratones” reivindique con tanta solemnidad los liderazgos no mercenarios.

1 visningar
Dela:

Svep för att byta artikel

Vi använder cookies

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse på vår webbplats. Genom att klicka "Acceptera alla" samtycker du till användningen av alla cookies. Läs mer i vår cookiepolicy och integritetspolicy.