Felipe González och mättnad

Den tidigare presidenten tar ett fotografi med Feijóo och andra PP-ledare för att styrka ledarskapet för María Corina Machado, som har avböjt att träffa regeringen men inte haft några problem med att träffa Abascal på Disenso Foundation, ett laboratorium för ultraidéer. María Corina Machado motiverar sin vägran att träffa Sánchez för det progressiva toppmötet i Barcelona. Den sista boken som Gregorio Morán gav ut var Felipe González.

Biljardspelaren, en biografi som inte godkänts av dess huvudperson och som bara förlaget Roca vågade ge ut. Jämförelsen med en biljardspelare svarar på det faktum att González fick ta itu med de olika bollarna som rullade på bordet. I och med att han inte är så olik Pedro Sánchez, även om ingen av dem förmodligen gillar det sagt.

Morán försvarade också att makt, i politiken, är syftet med att vinna nästa val, det enda element som lyckas förklara det oförklarliga. Du kommer förmodligen inte att gilla att höra det här heller. Morán höll fast vid de 14 år som González var president och delade upp sitt poolspel i två steg: när han spelade tillsammans med Alfonso Guerra och när den dåvarande presidenten fick spela ensam.

Den 3 mars 1996, 14 år efter tillträdet, förlorade han valet. Han är fortfarande den som varit i La Moncloa längst. I maj 2021 erkände han för Pablo Motos att han kände sig befriad dagen han förlorade.

Det var ordet han använde: befriad. "Till och med jag var trött på mig själv. Hur kunde folk inte vara det?" tillade han. Det verkar som om González, trots att han inte är angelägen om att ge intervjuer, gillar att åka till El Hormiguero.

Han återvände 2024 och slipade vid det tillfället kniven mot PSOE, José Luis Rodríguez Zapatero, Pedro Sánchez och alla formationer som positionerar sig till vänster i Spanien. Han räddade bara Salvador Illa (du bör fråga honom om han fortfarande betraktar honom som ett undantag). Som ett resultat av den intervjun publicerade Ignacio Escolar en artikel där han bland annat ställde följande frågor: Hur är det till exempel möjligt att Felipe González låter sig utnyttjas av samma rättighet som förolämpade honom när han var i La Moncloa?

Har han glömt allt som samma konservativa press som smyger över honom i dag sa om honom då? Kommer den tidigare presidenten ihåg "brottssyndikatet", den medieoperation för att störta hans regering till vilket pris som helst som Luis María Ansón erkände år senare? Eller är han kanske naiv som tror att lermaskinen bara användes mot honom?

Högern fortsätter att berömma honom, förmodligen för att han fortsätter att kritisera Sánchez. Han har redan meddelat att om presidenten är en kandidat igen – något han har försäkrat att han kommer att göra – kommer han inte att rösta på PSOE. Din avsikt är att rösta blankt.

González fientlighet mot Sánchez har upplevt ett nytt avsnitt denna vecka. Det kan sägas av en mellanhand. Den venezuelanska motståndaren María Corina Machado är i Madrid.

Han har bara träffat ledare för högern och extremhögern. Faktum är att han tillsammans med Abascal befann sig på Disenso Foundation, ett laboratorium för ultraidéer. Enligt minister Albares erbjöd regeringen henne ett möte, men hon avslog det.

Utrikesministern förklarade också att María Corina då bad om att få ta sin tillflykt till den spanska ambassaden och att han själv sa till henne att det inte var några problem. González, som väljer scenarierna mycket väl, beslutade att även om Sánchez-regeringen också har hjälpt många motståndare att lämna Venezuela, så skulle bilden där han skulle synas vara ett bord omgivet av PP-ledare som är villiga att lyssna på María Corina. Det är en bild som har gått mer obemärkt förbi än den av Puerta del Sol, med rasistiska sånger inkluderade, eller uttalanden från María Corina själv som uttrycker sin önskan att nästa val i Spanien ska vara "oklanderligt".

Men bara för att det har cirkulerat mindre betyder det inte att det inte ska ingå i den tidigare presidentens strategi att ta avstånd från Sánchez. Den tidigare presidenten berömde María Corinas gestalt med entusiasm och tvivel kvarstår om en av hans reflektioner inkluderade ett budskap till Sánchez: "Jag talar om ledarskap som inte är legosoldat eftersom det är det första kännetecknet för ett stort ledarskap: att inte begära någonting i gengäld. Att ta ansvar för medborgarnas sinnestillstånd.

Och, ta ansvar för det sinnestillståndet hos medborgarna, har hon som så många andra, orättfärdigt ställt upp för att ställa upp i valet. Venezuela." Det är förvånande att han som antog det kinesiska ordspråket "svart eller vitt, det viktiga är att katten fångar möss" så högtidligt kräver ledarskap som inte är legosoldat.