En vecka i motorn på en buss (och i händerna på Junts)
Hur annorlunda de smarta och söta Maricarmen som jag träffade med den kvinnan som togs från sitt hus på en bår, som talade från sjukhussängen. Hur annorlunda och med knappt tre månaders mellanrum. Maricarmen hennes hyresvärdar, domarna och lagarna har inte bara kastat ut henne ur huset, de har också förstört hennes hälsa.
Och ändå finns det de som tror PP, Junts, Vox - att det inte är värt att lägga sina röster på att skydda människor som herReceive 'A house to live in' in your email Sign up for the newsletter to be up to date on the housing crisis Today I am not going to talk about housing. Jag tror att vi alla har fått nog. Jag ska bara göra en kort kommentar.
Jag kommer att sammanfatta de dekret där den andra, den med obegränsade förlängningar för alltid, kan vara revolutionerande. Och den första var bra men den var ganska tillfällig och lämnade tvivel i luften: Vad sägs om marknadspriserna i de områden som inte stötte på? Rörs inte inköpspriset?
Kommer det fortfarande att finnas vräkningar av utsatta människor? Resten kan du läsa i texter som den här som jag skrev igår och att vi var tvungna att leka med Junts nej i sista minuten, långt in på natten. Idag ska jag berätta hur veckan har varit, en av de galnaste jag har fått bevaka som journalist.
Eller kanske går jag tillbaka några månader. Besöker husen Maricarmen och Paquita, två äldre kvinnor som deras hyresvärdar avsåg att vräka. De två förmedlade styrka och frid på samma gång och gick in i sina hem för att gå in i tidstunnlar av forntida uppslagsverk och foton av bröllop och milis i svartvitt, en känsla av tidstunnel och återvända till barndomen som du säkert har känt när du har gått till dina mormödrars hus.
Hem. Hem. Finns det ett hem?
Hur annorlunda är de kunniga och tunna maricarmen som jag träffade med den kvinnan som togs från sitt hus på en bår, som talade från sjukhussängen i Hyresgästföreningens video. Hur annorlunda och med knappt tre månaders mellanrum. Maricarmen hennes hyresvärdar, domarna och lagarna har inte bara kastat ut henne ur huset, de har också förstört hennes hälsa, de har torterat henne.
Och ändå finns det de som tror, PP, Junts, Vox, att det inte är värt att lägga sina röster på att skydda människor som Maricarmen eller som hans brorson, andra kusiner eller bekanta (vi vet att de nära honom säkert har allt löst) vars hem beror på ett kontrakt som löper ut och med vilket hyresvärden kan göra vad som kommer ut ur näsan. Förlåt, jag sa att jag inte skulle prata om boende. Hur kan jag låta bli att prata om boende?
Saken är den att för mig började det hela förra tisdagen, den 22: a, på väg till The District, där jag skulle försöka upptäcka investeringsfondernas trender, för att lära mig mer om hur spekulation fungerar, och jag hittade saker som erbjudanden om att investera i bostäder med förmåner på upp till 101%. Tanken på dessa mässor för en journalist är att försöka se var investeringarna går och berätta det, i vårt fall med den kritiska anda som kännetecknar elDiario.es. En vidrig bomb av demonstranter som bröt sig in för att skaka Ayuso från att ha varit där en dag innan Maricarmens vräkning började förändra allt.
Hon reagerade med likgiltighet och fortsatte att promenera med investerare, förmodligen spekulanter. Det var en kollega till Somos, Guillermo Hormigos, som tillbringade natten med att campa utanför Maricarmens dörr och det var de som täckte en vräkning som kommer att gå till historien. Inte för att det var den grymmaste eller svåraste vräkningen, vem bestämmer vad det är?
Det finns tusentals år efter år och alla döljer lite drama, sjukdomar, trasiga familjer. Men det var en vräkning på en bår, TV-sänd, och det hade varnats i månader, även FN hade bett staten att avbryta det. Och Madrid krampade.
Med vräkningen av Maricarmen i hela Madrid, och säkert hela Spanien, eller åtminstone mig och många människor, gick vi in i ett slags misstroende delirium, det kunde inte vara så att det vi hade sett hade hänt, sedan den dagen dagarna, timmarna, tankarna, känslorna, morgonens första fresker och värmen blandar sig i minnet som en mossig och tropisk jetlag. Lördagens demonstration överträffade alla förväntningar, Hyresgästföreningen växte som den största sociala rörelsen i Spanien och dess unga talesmän som så ofta varit undervärderade blev avgörande politiska aktörer för framtiden för samhällets största problem.
Och inte bara dem. Så snart de föreslog camping i Sol förvandlades ilskans ansikten till leenden, människor återfick illusionen, de kände sig som huvudperson, de visste omedelbart att de var där och slog läger och gjorde dem till politiska aktörer. En manifestation av ett par timmar, i sanning, förutsätter inte längre ett tryckläge.
Det händer. Men att vara där, i hjärtat av Madrid, innan hela världen svänger, är obekvämt. Och det gjorde det mer obekvämt eftersom saken växte från 90 butiker den första natten till 2 000 den sista.
Viralitetseffekten av Instagram ersatte den av Twitter som fungerade på 15m. Från campingen till kongressen tillbringade jag natten i Sol den första campingen, sedan fokuserade jag igen på dekretet, på ministeriet, på den del av övervakningen av den offentliga politiken. Det är en av de saker som jag gillar mest med mitt arbete, och att inte alla journalister, eftersom det beror på vad du måste täcka, kan leva det.
Passagen från leran, från gatan, till hallarna i ett ministerium på några dagar, ibland minuter. I lägret berättade de historier inte bara om galna uthyrningar, mycket delade lägenheter, fastighetsbolag som ville köpa huset från hyresvärden, utan det fanns också en stor känsla av empati. Det var ordet som användes av Tobias, en ung FP-student och 18-årig servitör som till och med hade en vit skjorta på sig och inte ens visste att det var 15 meter.
Han bodde med sina föräldrar på en hårt betald hyra i Carabanchel, men det var tydligt att han var långt ifrån emanciperad och att han egentligen inte var där eftersom tanken på att inte hitta en lägenhet när han försökte var outhärdlig. Vad som var outhärdligt var att ha sett Maricarmen och känslan av ångest och frustration som växer överallt kring möjligheten av ett hus, skyhöga priser, oreparerade läckor, oavlönade obligationer, inteckningar som aldrig tar slut, vart är de på väg? Någon tar ut en bit. "Om de andra mår bra är det bättre för dig också", berättade en demonstrantägare med en krossande logik och diametralt motsatt barocken "ju sämre desto bättre för alla och sämre för alla desto bättre, desto bättre för mig hans politiska fördel." Hur kan det göras så att den politiska klassen fortsätter att ansluta sig till verkligheten och enkelheten i sin bästa bemärkelse utan att gå vilse i labyrinter av byråkrati och apati som har gjort detta dekret har säkert tagit åtta år längre än det borde?
Det var Sols camping som fick dem alla att springa för ett dekret som kom mycket sent, med de flesta patienter på IVA, några döda, som Olga, som begick självmord en månad efter en vräkning. I måndags var jag på en presskonferens där Hyresgästföreningen lanserade förslagen i sitt Maricarmen-dekret, som de krävde av regeringen. Efteråt gick jag till Paquita, en annan äldre kvinna som hotade med vräkning, som lämnade minister Bustinduys hand för att be om förändringar i huset och "släppa gamarna".
Jag måste säga att även om Bustinduy är en av de politiker jag respekterar mest, tyckte jag inte om att han kom ut till sin sida. Fotot tas när du har lösningen, inte innan. Hyresgästföreningens talesman i Puerta del Sol Regeringen hade redan sagt att de på tisdagen skulle ta ett nytt bostadsdekret till ministerrådet och därifrån gick jag till redaktionen för att skriva hand i hand med Dani Ríos, en medpolitiker, föregående dag för godkännandet av dekretet.
Vi hade väntat hela dagen på att få utkastet till dekretet och det kom till så många på natten, och vi flippade ut att det bara förblev i anti-avvikelseåtgärder fram till 2030 och hyr förlängningar fram till 2028. De gav oss så många genom att skriva, men en av de vackraste sakerna dessa dagar i nyhetsrummet har varit att dela stunder, arbete och även en hel del skratt, för trots dramatiken går livet vidare, med Somos politiska kollegor och podcasten Un tema al día. Det är väldigt lätt att arbeta med dem och samordna, som med min sektion, där Álvaro Celorio alltid har varit lugn och Serafí Del Arco har gett mig det självförtroende och lugn jag behövde i kristider.
Den kvällen såg jag också den spektakulära bilden av Amaia som gav "Maricarmen-dekretet" till Pedro Sánchez. Nästa dag, under timmarna före ministerrådet, påskyndades förhandlingarna med trycket från Sumar, som lyckades införa unionens åtgärder i dekretet och skapa ett andra dekret som skulle göra kontraktsförnyelserna strukturella vart femte år, vilket gjorde dem praktiskt taget obestämda. Min teori (ta det inte på allvar, snälla) är att Sánchez öppnade Amaias dekret och tyckte att det var ganska bra och ringde ministern för att berätta för henne att han var okej med alla åtgärder och att Maricarmen-dekretet och Amaia-dekretet därför kunde ha blivit ett.
Totalt, att jag nästa dag var tvungen att gå till ministerrådet. Några veckor tidigare hade jag intervjuat minister Isabel Rodríguez och även om det var en mycket vänlig intervju i formulären var det svårt för innehållet. Jag tror att jag var hård eftersom ministeriet har en stor del av ansvaret för att vi är så här och beviset är att detta dekret har tagit så lång tid att komma ut.
Med politisk vilja skulle han ha kommit ut tidigare. Att det är väldigt svårt med kongressen som det är, men det är inte mitt jobb att veta hur man får ut det, det är deras. Minister för bostads- och stadsagenda, Isabel Rodríguez, under presskonferensen efter ministerrådets möte.
EFE/ Rodrigo Jiménez Sedan var jag där, satt framför ministerrådet, och ministern kom ihåg mig och log mot mig, hälsade på mig, jag gick fortfarande med den halvvända drömmen om natten i Sol och effekten av campingen. Och plötsligt var jag på andra sidan historien, den som bestämmer, och jag var inte längre ens en främling eller en nykomling, att i slutändan har jag bara varit i Madrid i sex månader och i Dagboken har jag varit tvungen att berätta för dem eftersom jag hade sagt i ungefär fyra månader att jag har kommit för tre månader sedan. Presskonferensen var något bisarr och ministern fick blanda ihop tidningarna, ”vilken kakao jag bär”, för dekretet är helt klart inte att hon var ”modell”, som hon sa, utan direkt att skriva, som José Enrique Monrosi senare förklarade.
Tisdag, onsdag och torsdag har varit dagar med möten med bostadsministern som dissekerar dekretet, samtal till experter, returer och fler returer till en och annan punkt, timmar och timmar av arbete, floder och floder inte av bläck eftersom det inte längre skrivs ut, utan av bitar och bokstäver. Kallas det fortfarande bitar? Allt för att i slutändan Junts kommer och säger att han kommer att rösta emot.
Kan jag ringa ut de experter som har dedikerat sin tid till mig? Vad händer om en läsare hade tid den här veckan att ta reda på om boende och bara från och med imorgon är det komplicerat och dekretet tros vara giltigt? Kan jag få den borttagen?
Eller publicerar jag det igen genom att sätta "DETTA ÄR inte längre VÄRT det" framför det? Att de störtar detta dekret, som man har skrivit så mycket om, att det har fått en att åter tro på gatornas och torgens makt, är som att bli tagen av Christopher Nolan och spolad tillbaka som Tenet, som att bli tagen av Michel Gondry och radera minnet av alla som har följt honom för att ångra det trauma som möjligheten att denna kamp inte har tjänat någonting kan generera. Speciellt eftersom vi redan har ett prejudikat på 15m.
Och eftersom det finns, liksom Paquita, tusentals Maricármenes som väntar på vräkning och tusentals människor som pratar med sin psykolog, om de har råd, om vad som gör dem arga i slutet av månaden och möjligheten att bli ännu värre när deras hyreskontrakt löper ut.
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
2 oktober 2026, 12:36
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Una semana en el motor de un autobús (y en las manos de Junts)
Beskrivning
Qué diferente la Maricarmen avispada y cañera que conocí con esa mujer que sacaron en camilla de su casa, que hablaba desde la cama del hospital. Qué diferente y apenas la separan tres meses. A Maricarmen sus caseros, los jueces y las leyes no solo la han echado de casa, también han destrozado su salud. Y sin embargo hay quien cree -PP, Junts, Vox- que no vale la pena poner sus votos en proteger a gente como ellaRecibe 'Una casa para vivir' en tu correo - Apúntate al boletín para estar al día de la crisis de la vivienda Hoy no os voy a hablar de vivienda. Creo que ya hemos tenido todos suficiente. Solo haré un breve comentario. Resumiré los decretos en que el segundo, el de las prórrogas indefinidas para siempre, podría ser revolucionario. Y el primero estaba bien pero era más bien temporal y dejaba dudas en el aire: ¿Qué pasa con los precios de mercado en las zonas no topadas? ¿El precio de compra no se toca? ¿Seguirá habiendo desahucios a personas vulnerables? Lo demás lo podéis leer en textos como este que escribí ayer y que tuvimos que tocar con el 'no' de Junts a última hora, bien entrada la noche. Hoy os voy a contar cómo ha sido la semana, una de las más locas que me ha tocado cubrir como periodista. O quizás me remonto a unos meses atrás. A las visitas a las casas de Maricarmen y Paquita, dos mujeres ancianas a quienes sus caseros pretendían desahuciar. Las dos transmitían fortaleza y paz a la vez y entrar en sus casas era entrar en túneles del tiempo de enciclopedias antiguas y fotos de bodas y milis en blanco y negro, una sensación de túnel del tiempo y regreso a la infancia que seguro que habéis sentido cuando habéis ido a casa de vuestras abuelas. Casa. Hogar. ¿Existe el hogar? Qué diferente la Maricarmen avispada y cañera que conocí con esa mujer que sacaron en camilla de su casa, que hablaba desde la cama del hospital en el vídeo del Sindicato de Inquilinas. Qué diferente y apenas la separan tres meses. A Maricarmen sus caseros, los jueces y las leyes no solo la han echado de casa, también han destrozado su salud, la han torturado. Y sin embargo hay quien cree, PP, Junts, Vox, que no vale la pena poner sus votos en proteger a gente como Maricarmen o como sus sobrinos, primos segundos o conocidos (sabemos que los cercanos seguramente lo tengan todo resuelto) cuyo hogar depende de un contrato que expira y con el que el casero puede hacer lo que le salga de las narices. Perdón, he dicho que no iba a hablar de vivienda. ¿Cómo no voy a hablar de vivienda? La cuestión es que para mí todo empezó el pasado martes, 22, camino a The District, adónde me dirigía para intentar detectar las tendencias de los fondos de inversión, para conocer mejor cómo funciona la especulación, y me encontré cosas como ofertas para invertir en vivienda con beneficios de hasta el 101%. La idea en estas ferias para un periodista es intentar ver hacia adónde van las inversiones y contarlo, en nuestro caso con el espíritu crítico que caracteriza a elDiario.es. Una bomba fétida de unos manifestantes que irrumpieron para afear a Ayuso que estuviera allí un día antes del desahucio de Maricarmen empezó a cambiarlo todo. Ella reaccionó con indiferencia y siguió paseando con los inversores, presuntamente especuladores. Fue un compañero de Somos, Guillermo Hormigos, quien pasó la noche acampado ante la puerta de Maricarmen y fueron ellos quienes cubrieron un desahucio que pasará a la historia. No porque fuera el desahucio más cruel o más duro, ¿quién determina cuál lo es?, hay miles año a año y todos esconden algún drama, enfermedades, familias rotas. Pero fue un desahucio en camilla, televisado, y que llevaba siendo avisado desde hacía meses, hasta la ONU había pedido al Estado que lo cancelara. Y Madrid convulsionó. Con el desahucio de Maricarmen todo Madrid, y seguramente toda España, o al menos yo y mucha gente, entramos en una especie de estado de delirio incrédulo, no podía ser que aquello que habíamos visto hubiera sucedido, desde aquel día los días, las horas, los pensamientos, los sentimientos, los primeros frescos de la mañana y el calor se entremezclan en la memoria como un jet-lag musgoso y tropical. La manifestación del sábado desbordó todas las expectativas, el Sindicato de Inquilinas se hizo mayor como el mayor movimiento social de España, y sus jóvenes portavoces a quienes tantas veces se ha infravalorado se convirtieron en actores políticos cruciales para el devenir del mayor problema de la sociedad. Y no solo ellos. En cuanto propusieron acampar en Sol, los rostros de ira se tornaron en sonrisas, la gente recuperó la ilusión, se sintió protagonista, enseguida supieron que estar allí acampados les convertía en actores políticos. Una manifestación de un par de horas, en verdad, no supone ya un modo de presión. Pasa. Pero estar allí, en pleno centro de Madrid, ante el vaivén de todo el mundo, incomoda. E incomodó más porque la cosa creció de las 90 tiendas de la primera noche a las 2.000 de las últimas. El efecto viralidad de Instagram sustituyó al de Twitter que operaba en el 15M. De la acampada al Congreso Pasé la noche en Sol la primera acampada, después me volví a centrar en el decreto, en el Ministerio, en la parte de seguimiento de las políticas públicas. Es una de las cosas que más me gusta de mi trabajo, y que no todos los periodistas, porque depende de lo que te toque cubrir, lo pueden vivir. El pasar del barro, de la calle, a los pasillos de un Ministerio en cuestión de días, a veces de minutos. En la acampada te contaban historias no solo de alquileres locos, pisos muy compartidos, inmobiliarias que querían comprar la casa al casero, sino que también había un gran sentimiento de empatía. Fue la palabra que usó Tobías, un joven estudiante de FP y camarero de 18 años que hasta con la camisa blanca venía y que ni sabía que era 15M. Vivía con sus padres de un alquiler pagado con estrecheces en Carabanchel, pero se notaba que a él le quedaba lejos emanciparse y que realmente no estaba allí porque le resultara insoportable la idea de no encontrar piso cuando lo intente. Lo que le resultaba insoportable era haber visto a Maricarmen y la sensación de angustia y frustración que crece por todas partes en torno a la posibilidad de una casa, los precios disparados, las goteras sin reparar, las fianzas sin devolver, las hipotecas que nunca finalizan, ¿adónde van? Alguien saca tajada. “Si los demás están bien, es mejor para ti también”, me decía una manifestante propietaria con una lógica aplastante y diametralmente opuesto al barroco “cuanto peor mejor para todos y cuanto peor para todos mejor, mejor para mí el suyo beneficio político”. ¿Cómo se puede hacer para que la clase política siga conectando con la realidad y la simpleza en su mejor sentido sin perderse en los laberintos de la burocracia y de la apatía que han hecho que este decreto haya tardado seguramente ocho años más de los que debería? Fue la acampada de Sol la que les hizo a todos correr por un decreto que llegaba muy tarde, con la mayoría de pacientes en la UCI, algunos muertos, como Olga, que se suicidó un mes después de un desahucio. El lunes me fui a una rueda de prensa en que el Sindicato de Inquilinas lanzó las propuestas de su decreto Maricarmen, que exigieron al Gobierno. Después, me fui a ver a Paquita, otra anciana amenazada de desahucio, que salió de la mano del ministro Bustinduy a pedir cambios en la vivienda y “que se vayan los buitres”. Tengo que decir que, aunque Bustinduy es uno de los políticos que más respeto, no me gustó que saliera a su lado. La foto te la haces cuando tienes la solución, no antes. La portavoz del Sindicato de Inquilinas, en la Puerta del Sol El Gobierno ya había dicho que el martes llevarían a Consejo de Ministros un nuevo decreto de vivienda y de allí me fui a la redacción para escribir mano a mano con Dani Ríos, compañero de política, la previa del día de la aprobación del decreto. Llevábamos todo el día esperando conseguir el borrador del decreto y nos llegó a las tantas de la noche, y flipamos con que se quedara tan solo en medidas antidesahucios hasta 2030 y prórrogas del alquiler hasta 2028. Nos dieron las tantas escribiendo, pero una de las cosas más bonitas de estos días en la redacción ha sido compartir momentos, trabajo y también muchas risas, porque pese a los dramas la vida sigue, con los compañeros de política, de Somos y del podcast Un tema al día. Es muy fácil trabajar con ellos y coordinarse, como con mi sección, en la que Álvaro Celorio siempre ha estado al quite y Serafí Del Arco me ha dado la confianza y la tranquilidad que necesitaba en los momentos de crisis. Aquella noche vi también la imagen espectacular de Amaia dándole el 'decreto Maricarmen' a Pedro Sánchez. Al día siguiente, en las horas antes del Consejo de Ministros, se aceleró la negociación con la presión de Sumar, que consiguió introducir en el decreto las medidas del Sindicato y crear un segundo decreto que convirtiera en estructurales las renovaciones de contrato cada cinco años convirtiéndolos prácticamente en indefinidos. Mi teoría (no lo toméis en serio, por favor) es que Sánchez abrió el decreto de Amaia y le pareció que estaba bastante bien y llamó a la ministra para decirle que le parecía bien que fueran todas las medidas y que por tanto bien podría haber acabado siendo uno el decreto Maricarmen y otro el decreto Amaia. Total, que al día siguiente me tocaba ir al Consejo de Ministros. Unas semanas antes había entrevistado a la Ministra Isabel Rodríguez y, aunque fue una entrevista muy amable en las formas, fue dura en el contenido. Creo que fui duro porque el Ministerio tiene una gran parte de responsabilidad de que estemos así y la prueba es que este decreto haya tardado tanto en salir. Con voluntad política, habría salido antes. Que es muy difícil con el Congreso como está, pero no es mi trabajo saber cómo sacarlo, es el de ellos. La ministra de Vivienda y Agenda Urbana, Isabel Rodríguez, durante la rueda de prensa tras la reunión del Consejo de Ministros. EFE/ Rodrigo Jiménez Entonces estaba allí, sentado frente al Consejo de Ministros, y la ministra se acordó de mí y me sonrío, me saludó, yo todavía andaba con el sueño medio girado de la noche en Sol y el impacto de la acampada. Y de repente estaba en el otro lado de la historia, el que decide, y ya ni siquiera era un extraño o un recién llegado, que al final solo llevo seis meses en Madrid y en elDiario, los he tenido que contar porque llevaba como cuatro meses diciendo que he llegado hace tres meses. La rueda de prensa fue un tanto estrambótica y la ministra tuvo que revolver los papeles, “vaya cacao llevo”, porque el decreto claramente no es que estuviera “por maquetar”, como dijo ella, sino directamente por escribir, como explicó después José Enrique Monrosi. Martes, miércoles y jueves han sido días de encuentros con la Secretaria de Estado de Vivienda diseccionando el decreto, llamadas a expertos, vueltas y más vueltas a uno y otro punto, horas y horas de trabajo, ríos y ríos no de tinta porque ya no se imprime, pero de bits y letras. ¿Se dice bits aún? Todo para que al final llegue Junts y diga que va a votar en contra. ¿Puedo desllamar a los expertos que me han dedicado su tiempo? ¿Y si un lector tuvo esta semana tiempo para informarse de vivienda y justo a partir de mañana se le complica y se cree que el decreto es válido? ¿Puedo hacer que lo deslean? ¿O lo vuelvo a publicar otra vez poniendo delante “ESTO YA NO VALE”? Que tumben este decreto, del que uno ha escrito tanto, que le ha hecho a uno volver a creer en el poder de las calles y las plazas, es como para que te coja Christopher Nolan y te rebobine a lo Tenet, como para que coja Michel Gondry y borre la memoria a todo el mundo que lo haya seguido para deshacer el trauma que puede generar la posibilidad de que esta lucha no haya servido para nada. Sobre todo porque ya tenemos el precedente del 15M. Y porque hay, como Paquita, miles de Maricármenes pendientes de desahucio y miles de personas hablando a su psicólogo, si es que lo pueden pagar, de lo que les angustia llegar a final de mes y la posibilidad de llegar aún peor cuando se les acabe el contrato del alquiler.
