Dityramb för Gonzalo
Gonzalo Suárez var en mytisk varelse under hela min barndom och ungdom. Mina föräldrar hade blivit vänner med honom och hans fru, Hélène, mina föräldrar var ungefär tjugo år yngre, så det var också mytiskt för dem tidigare för mig. Inte för inte hade Gonzalo regisserat några av de mest originella filmerna från sextio- och sjuttiotalet i Spanien.
Min far har berättat för mig om effekterna av att upptäcka Gonzalos tidiga verk, filmer som "Ditirambo" och "The Strange Case of Doctor Faustus", och kanske ännu fler böcker som "Rocabruno Beats Ditirambo" och "Thirteen Times Thirteen". Jag minns att jag upptäckte det senare i en antologi över hans litterära arbete som publicerades av Alfaguara 1997, en volym på sjuhundra sidor som jag läste med hängivenhet . Det samlades samma titlar som hade passionerat min far vid den ålder jag var då, men också "Gorilla in Hollywood" och andra texter som inte slutade överraska mig och få mig att skratta med sina ordlekar , den rösten och den tonen med en doft av detektivromaner mellan hopp av verisimilitude som drivs av en humor i ett tillstånd av permanent nåd.
På omslaget till den antologin ville Gonzalo porträttera sig själv bredvid en öppen kista, och i sin högra hand håller han en pistol som han pekar på insidan av kistan med. Bakom honom finns ett fönster som verkar emulera en metafysisk bild av Magritte , med dess vita moln och mjuka blå himmel, som om han kunde vända sig och hoppa när som helst. Egentligen var han alltid en mästare på att kombinera humor och högtidlighet .
Att läsa Gonzalo var en fest där man trodde sig upptäcka en genre i sig, även om vi skulle veta att Gonzalo drack från Shakespeare, Stevenson, Borges eller Chandler. Det var verkligen inte en ursprunglig känsla hos mig eller min far; mycket tidigare hade det orsakat en liknande förtrollning hos några läsare och författare som hävdade Gonzalos litteratur, från Julio Cortázar, genom Eduardo Mendoza och Juan José Millás, till Javier Cercas. Nu föreställer jag mig att när Alfaguara bestämmer sig för att samla sin litteratur det året 1997 beror det delvis på att figuren Gonzalo som författare skulle ha blivit något överskuggad av filmskaparens; kanske för att Gonzalo själv skulle ha föredragit att förbättra den andra aspekten av hans: innerst inne kämpade han alltid mot sig själv i sin speciella utveckling som skapare.
Så här minns jag det från och med då, när jag kämpade med hans egen boxningsmatch mellan film och litteratur, en ojämlik kamp som han själv inte tröttnade på att upprepa. Att skriva kunde göras varje dag hemma, men att göra film blev allt mer uppförsbacke. Han kunde inte låta bli att sträva efter en viss storhet i berättelsen, och att biografen får honom att betala dyrt när de blir dåliga.
Under 2000-talet kunde Gonzalo knappt filma en långfilm och två korta animerade filmer med osäkra budgetar. Han dolde inte sin frustration trots att han bar den med sportsmanship: han verkade alltid vänta på en ny möjlighet att hoppa in i ringen och ta en träff. Jag hade börjat göra mina första filmer under krisens år, mitt i en förändring av industriell modell som tog många filmskapare yngre än honom, men Gonzalo ville inte tas för givet.
När vi träffades gratulerade han mig för att jag kunde anpassa mig till nya tider och göra små filmer med mycket låga budgetar. Nu inser jag att jag alltid har varit ganska realistisk, och att Gonzalo alltid sätter fantasin först. Millás skrev att han i sin litteratur visste hur han skulle möta det verkliga som något fantastiskt, och det fantastiska som en vardaglig sak; men jag misstänker att när det gällde att möta filmer, stötte Gonzalo på sin egen skugga som filmskapare smidd i de stora pionjärernas flammor som Ford, Welles eller Peckinpah.
Med den senare fick han en stor vänskap som ledde till att de skrev flera manus tillsammans, alla frustrerade av Peckinpahs galenskap, som Gonzalo presenterade för mina föräldrar innan jag föddes. Faktum är att det var Peckinpah som arbetade som barnmorska, masserade och gnuggade min mammas livmoder tills jag föddes några timmar senare, även om det är en annan historia... Jag växte upp i ett hus som brukade vara fullt av film- och kulturpersonligheter, mina föräldrars vänner och gäster av alla slag, men min favoritkaraktär var alltid Gonzalo Suárez.
Vid en middag där alla pratade samtidigt, trots att jag var ett mycket blygt och reserverat barn, bestämde jag mig för att höja rösten ovanför de äldre för att be om lite tystnad och respekt: ”Gonzalo pratar, avbryt honom inte!” Mina föräldrar blev glatt överraskade av min reaktion och de andra följde med; Gonzalo måste ha varit mitt uppe i några av sina paradoxala disquisitions och jag ville fortsätta lyssna på hans huvud som tänkte högt , efter hans handrörelse som strök sitt vita skägg i någon metafysisk vördnad som redan förutsåg skrattet. Andra gånger såg jag honom spela kort med Hélène och mina föräldrar, alltid på Pocha; jag hade en återkommande kommentar före eller efter att ha släppt ett kort, och att jag aldrig kommer att glömma: "Mitt öga är på kon...". Han kunde mycket väl ha använt det uttrycket igen, i ett av våra senaste samtal.
Jag hade skrivit till honom efter en lång tid utan att veta om honom och Gonzalo svarade mig omedelbart. Han har just återvänt från sin sista sommar i Asturien och bar på en smärta i höften som han tänkte glömma i Madrid, bland annat att ha ett vin med mig i sin älskade Taberna del Alabardero . Han berättade det för mig dag efter dag, eftersom vi började ringa varandra dagligen, alltid med samma plan för vinet och krogen, för att komma ikapp och återuppta samtalen om möjliga framtida filmer...
Men i varje samtal sköt han upp vårt möte för nästa dag, han ville inte gå runt och klaga på den där ihärdiga smärtan. Han måste ha varit sjuk Gonzalo, han var för vitalistisk och det verkar som om hans andliga energi inte föreställde sig våndan. Tydligen svimmade han i soffan i sitt hus; men enligt en av hans döttrar var han ett tag innan han funderade på om han skulle ringa mig igen för att gå och ha det vinet tillsammans...
Jag drack det för dig samma kväll, först ensam, sedan med mina föräldrar. Och vi skålar för dig, kära och beundrade Gonzalo, gång på gång. Eller tretton gånger tretton.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
15 oktober 2026, 13:03
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Ditirambo para Gonzalo
Beskrivning
Gonzalo Suárez fue un ser mítico a lo largo de mi infancia y adolescencia. Mis padres se habían hecho amigos de él y de su mujer, Hélène, siendo mis padres unos veinte años más jóvenes, así que también era mítico para ellos antes que para mí. No en balde, Gonzalo había dirigido algunas de las películas más originales de los años sesenta y setenta en España. Mi padre me ha contado el impacto que le causó descubrir las primeras obras de Gonzalo, películas como 'Ditirambo' y 'El extraño caso del doctor Fausto', y quizá aún más libros como 'Rocabruno bate a Ditirambo' y 'Trece veces trece'. Recuerdo descubrir estos últimos en una antología de su obra literaria publicada por Alfaguara en 1997, un tomazo de setecientas páginas que yo leí con devoción . Allí estaban recogidos los mismos títulos que habían apasionado a mi padre con la edad que tenía yo entonces, pero también 'Gorila en Hollywood' y otros textos que no dejaban de sorprenderme y hacerme reír con sus juegos de palabras , aquella voz y aquel tono con aroma a novelas policiacas entre saltos de verosimilitud propulsados por un humor en estado de gracia permanente. En la cubierta de aquella antología, Gonzalo se quiso retratar junto a un ataúd abierto , y en su mano derecha sujeta una pistola con la que apunta al interior del féretro. A su espalda tiene una ventana que parece emular un cuadro metafísico de Magritte , con sus nubes blanquitas y su amable cielo azul, como si pudiera girarse y saltar en cualquier momento. En realidad siempre fue un maestro combinando el humor y la solemnidad . Leer a Gonzalo era un festín en el que uno creía descubrir un género en sí mismo, aunque fuéramos sabiendo que lo gonzaliano bebía de Shakespeare, Stevenson, Borges o Chandler. Desde luego no era un sentimiento original mío ni de mi padre; mucho antes había causado un embrujo parecido en unos cuantos lectores y escritores que reivindicaron la literatura de Gonzalo, desde Julio Cortázar, pasando por Eduardo Mendoza y Juan José Millás, hasta Javier Cercas. Ahora me figuro que cuando Alfaguara decide reunir su literatura ese año 1997 es en parte porque la figura de Gonzalo como escritor habría sido un poco eclipsada por la del cineasta; quizá porque el propio Gonzalo habría preferido potenciar esa otra faceta suya: en el fondo siempre estuvo luchando contra sí mismo en su particular desdoblamiento como creador. Así lo recuerdo yo de ahí en adelante, librando su propio combate de boxeo entre el cine y la literatura, un combate desigual como él mismo no se cansaba de repetir. Escribir podía hacerlo todos los días en su casa, pero hacer películas se le iba poniendo más cuesta arriba. No podía dejar de aspirar a una cierta grandeza del relato, y eso el cine lo hace pagar caro cuando vienen mal dadas. En este siglo XXI, Gonzalo apenas pudo filmar un largometraje y dos películas de animación cortas con presupuestos precarios. Él no ocultaba su frustración aunque la llevaba con deportividad: siempre parecía estar esperando una nueva ocasión para saltar al ring y dar un golpe de efecto. Yo había empezado a hacer mis primeras películas en los años de la crisis, en medio de un cambio de modelo industrial que se llevó por delante a muchos cineastas más jóvenes que él, pero Gonzalo no quería darse por aludido. Siempre que nos veíamos me felicitaba por ser capaz de adaptarme a los nuevos tiempos y hacer películas pequeñas con presupuestos muy bajos. Ahora me doy cuenta de que yo siempre he sido más bien realista, y que Gonzalo siempre anteponía la fantasía. Millás escribió que, en su literatura, sabía enfrentarse a lo real como a algo fantástico, y lo fantástico como a una cosa cotidiana; pero sospecho que a la hora de encarar las películas, Gonzalo se topaba con su propia sombra de cineasta forjado en las llamas de los grandes pioneros como Ford, Welles o Peckinpah. Con este último trabó una gran amistad que los llevó a escribir juntos varios guiones, todos frustrados por la locura de Peckinpah , a quien Gonzalo presentó a mis padres antes de nacer yo. De hecho, fue Peckinpah quien ejerció de partero, masajeando y sobando el vientre de mi madre hasta provocar mi nacimiento a las pocas horas, aunque esa es otra historia… Crecí en una casa que solía llenarse de personalidades del cine y de la cultura, amigos de mis padres e invitados de todo pelaje, pero mi personaje favorito siempre fue Gonzalo Suárez. En una cena en la que todos hablaban a la vez, aun siendo yo un niño muy tímido y reservado, decidí alzar la voz por encima de los mayores para pedir un poco de silencio y respeto: «¡Gonzalo está hablando, no le interrumpáis!». Mis padres se quedaron gratamente sorprendidos de mi reacción y los demás acataron; Gonzalo debía de estar en medio de alguna de sus disquisiciones paradójicas y yo quería seguir escuchando su cabeza pensando en voz alta , seguir el movimiento de su mano acariciando la barba blanca en alguna ensoñación metafísica que iba ya anticipando la carcajada. Otras veces le observaba jugar a las cartas con Hélène y mis padres, siempre a la Pocha; tenía un comentario recurrente antes o después de soltar un naipe, y que ya nunca olvidaré: «Mal se le pone el ojo a la vaca..». Bien podría haber vuelto a echar mano de ese refrán, en alguna de nuestras últimas conversaciones. Yo le había escrito después de mucho tiempo sin saber de él y Gonzalo me respondió al instante. Acaba de regresar de su último verano Asturias y se traía un dolor en la cadera que pretendía olvidar en Madrid, entre otros quehaceres, tomando un vino conmigo en su querida Taberna del Alabardero . Me lo dijo así un día tras otro, pues empezamos a llamarnos a diario, siempre con el mismo plan del vino y la taberna, de ponernos al día y retomar las conversaciones sobre posibles películas futuras… Pero en cada llamada él posponía nuestra cita para el día siguiente, no quería andar quejándose de ese dolor insistente. Debía ser un mal enfermo Gonzalo, era demasiado vitalista y me parece que su energía espiritual no concebía la agonía. Al parecer se desfalleció en el sofá de su casa; pero según me dijo una de sus hijas, andaba un rato antes sopesando si volver a llamarme para ir a tomar juntos ese vino... Yo me lo tomé por ti esa misma noche, primero solo, luego con mis padres. Y brindamos por ti, querido y admirado Gonzalo, una vez tras otra. O trece veces trece.
