Dialog med tystnad i Chillida-Leku
Det kan tyckas vara en lång resa att nå ett atypiskt museum, Chillida Leku, en plats dit man kan gå utan att förvänta sig att hitta en ny utställning och bara njuta av den miljön och de redan traditionella föremålen från dess enorma trädgård i Hernani. Men den som åker dit fram till den 26 oktober hittar 'Geometric Bodies', utställningen som samlar verk av Chillida själv i dialog med två andra, ett verk av Larry Bell (Chicago, 1939) och ett annat av Nora Aurrekoetxea (Bilbao, 1989). Syftet med evenemanget är att föreslå en rundtur som visar ett fyrtiotal verk av Eduardo Chillida, från de som gjordes på 1940-talet, i gips, till de av arkitektonisk karaktär från 1980-talet och framåt.
Museets dynamik för att hålla sitt arv vid liv går igenom dessa förslag som hjälper till att skapa utbyte med andra centra och konstnärer med vilka den kreativa länken förmodligen kommer från en tydlig konceptuell skuld och stor beundran för en av de mest fascinerande figurerna i den baskiska skolan. 'Geometric Bodies' för två konstnärer med en djup oro för San Sebastiáns mest återkommande teman i dialog. Fokuserad på behandlingen av volymerna av de tre författarna, betonar den Chillidas användning av de geometriska kropparna som den mest formella aspekten av hans verk som i verkligheten hade en andlig koppling till miljön, det osynliga, tomheten som genererades av volymerna och de reflektioner som ligger längst bort från det första omfattande, hårda, fasta avtrycket; den där bräckligheten, lättheten och mjukheten i hålrummen att skydda sig i, vilket revolutionerade ett sätt att förstå skulptur. Och det är därför, nu, verket av en annan konstnär som Larry Bell, med material som inte liknar Eduardo Chillidas ('Triolith D' (2020) är verket som tillhandahålls av Hauser & Wirth för denna utnämning), är en skulptur som tillåter baskernas tomrum att blandas, förvirra, komponera och omvandla till ljuset som bildas i sina åskådare, som fördjupar sig i sina vyer. observation. 'Aulki bat' (2019), utvecklad av Aurrekoetxea, föreslår å sin sida observation av ett föremål, en stol vävd med syntetiskt hår (ett verk gjort i samarbete med stylisten Milena Diekmann och som tillhör CA2M-kollektionen i Móstoles).
Är inte allt en reflektion över individen, de utrymmen han upptar och dimensionerna kring hans egen interna dialog med omgivningen? Vi måste erkänna ansträngningen i detta utrymme för att hålla Chilidas arv vid liv, vilket, som ger en ytterligare twist åt frågan, för hans verk i dialog med de från andra samtida, som i dessa öppningar av museet finner ett annat sätt att bygga osynliga broar som är föremål för betraktarens egna interna dialoger när han möter dem. I det här fallet, som indikerat av Estela Solana och Mikel Chillida, bjuder vi in oss att upptäcka hur geometri, långt ifrån att vara ett slutet eller rent formellt språk, blir ett verktyg för att tänka på rymd, skala, gräns och förhållandet mellan materia och tomhet, och njuta av motpunkterna och mötena i behandlingen av de tre konstnärernas former.
Inom 'Geometric Bodies' kommer Chillida-Leku att samproducera ett nytt verk av Nora Aurrekoetxea för att integreras under de kommande månaderna och utöka dialogen. Vi måste återvända.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
2 july 2026, 17:20
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Dialogar con el silencio en Chillida-Leku
Beskrivning
Puede parecer un largo trayecto llegar a un museo atípico, el Chillida Leku, un lugar donde uno puede ir sin la expectativa de encontrar una nueva exposición y sólo disfrutar de ese entorno y las ya tradicionales piezas de su inmenso jardín en Hernani. Pero quien acuda allí hasta el 26 de octubre se encontrará con 'Cuerpos geométricos', la exposición que reúne piezas del propio Chillida en diálogo con otras dos, una obra de Larry Bell (Chicago, 1939) y otra de Nora Aurrekoetxea (Bilbao, 1989). El objetivo de la cita es proponernos un recorrido que muestra unas cuarenta obras de Eduardo Chillida, desde las elaboradas en los años 40, en yeso, hasta las de carácter arquitectónico a partir de los 80. La dinámica del museo por mantener vivo su legado pasa por estas propuestas que ayudan a generar intercambio con otros centros y artistas con los que, probablemente, el nexo creativo provenga de una clara deuda conceptual y gran admiración por una de las figuras más fascinantes de la escuela vasca. 'Cuerpos geométricos' pone a dialogar a dos artistas con una profunda inquietud por las temáticas más recurrentes del donostiarra. Centrada en el tratamiento de los volúmenes por parte de los tres autores, enfatiza el uso de esos cuerpos geométricos de Chillida como aspecto más formal de su obra que, en realidad, tenía una conexión espiritual con el entorno, lo invisible, el vacío que generaban los volúmenes y las reflexiones más alejadas de esa primera impronta voluminosa, dura, firme; esa fragilidad, levedad y suavidad de las cavidades donde guarecerse, que revolucionaron una forma de entender la escultura. Y es por esto que, ahora, la pieza de otro artista como Larry Bell, con unos materiales nada parecidos a los de Eduardo Chillida ('Triolith D' (2020) es la obra cedida por Hauser & Wirth para esta cita), es una escultura que permite que los vacíos del vasco se mezclen, confundan, se compongan y transformen con la luz formada gracias a sus planos triangulares, que van cambiando a la vez que el espectador se sumerge en su observación. Por su parte, 'Aulki bat' (2019), desarrollada por Aurrekoetxea, propone la observación de un objeto, una silla tejida con pelo sintético (obra realizada en colaboración con la estilista Milena Diekmann y que pertenece a la colección del CA2M de Móstoles ). ¿Acaso no es toda una reflexión sobre el individuo, los espacios que ocupa y las dimensiones en torno a su propio diálogo interno con el entorno? Hay que reconocer el esfuerzo de este espacio por mantener vivo el legado de Chillida, que, dando un mayor giro a la cuestión, hace dialogar sus obras con las de otros contemporáneos, que encuentran en estas aperturas del museo otra forma de construir puentes invisibles sujetos a los propios diálogos internos del espectador cuando se encuentra con ellos. En este caso, como indican Estela Solana y Mikel Chillida, invitándonos a descubrir cómo la geometría, lejos de ser un lenguaje cerrado o puramente formal, se convierte en herramienta para pensar el espacio, la escala, el límite y la relación entre la materia y el vacío, y disfrutando los contrapuntos y los encuentros del tratamiento de las formas de los tres artistas. En el seno de 'Cuerpos geométricos', Chillida-Leku coproducirá una nueva obra de Nora Aurrekoetxea para integrar en los próximos meses y ampliar el diálogo. Habrá que volver.
