Det sublima idag med Jesus Mari Lazkano
Mellan några block av smutsig is skymtar vi en träbit, resten av ett skepp som gör oss medvetna om att hoppets skeppsbrott har inträffat. Den imponerande målningen av Friedrich, gjord 1823, påminner oss om det bittra ödet för den navigeringen som kanske till och med är viktigare än livet. Vinterresan har förlorat sin nostalgiska tonalitet och även om vi fortfarande lever fångade i romantiska dagdrömmar, förhindrar den katastrofala värmen, det vill säga antropocenens kris, bilderna av ett utlovat paradis. Jesús Mari Lazkano (Bergara, 1960) har målat i årtionden, med beundransvärd behärskning, en värld där inte bara det fasta löses upp i luften, utan jorden själv är dödligt sårad. Hans postmetafysiska målning erbjuder landskap som förenar det naturliga med metropolen. Visioner av New York-arkitektur eller Lloid Wrights Waterfall House dialog med visioner av havet, berget eller de moln där vi ritar våra mest älskade drömmar. År 2022 publicerade han en bok på mer än 700 sidor i Abada-förlaget med titeln "Damn painting!" där han reflekterade 1 001 idéer för att älska och förstå den konst som tar tid. Han varnar tydligt för att konst och måleri måste delta i samhällsdebatten och försöker föreslå vart vi är på väg: "Ett samtida, ansvarsfullt måleri, inte självupptagande eller självrefererande (Friedrich sade att vi måste lära av naturen, inte av konsten), en konst som kan söka, fråga, påverka, irritera och hjälpa oss att hitta en ny skönhet räddad från världens drivande rester, från sårad natur". "Natura Fugit", av Lazkano, ett projekt för universitetsmuseet i Navarra, avslöjar en enorm estetisk energi som läggs till tjänst för en ekologisk medvetenhet, vilket visar våra vanföreställningar som har lett till en planetär katastrof som förhoppningsvis inte är oåterkallelig. Under fyra år gjorde konstnären storformatsritningar för att generera en 22-minuters animerad film. Det tillgriper således ett absolut hantverksmässigt förfarande som en form av kreativt motstånd mot AI-imperiet. Han har varit tvungen att göra 3 000 storformatsritningar där han sedimenterar sina visioner av jorden från yttre rymden, berg, snö, is, en fabriksvärld som ärvts från dystopin i "Blade Runner", en slags universell översvämning och livet i ett land utan oss. Utgångspunkten är en förlorad målning av Friedrich, "High Mountain Region" (1824), och några foton av Thompson och Braun av samma landskap av Le Mer de Glace-glaciären i Chamonix, och Grandes Jorasses, i det vackra Mont Blanc-massivet. Lazkano återvände till bergen för att rita och bli inspirerad. I det landskapet kunde han se att glaciären hade sjunkit sedan slutet av 1800-talet nästan 150 meter. Friedrichs vandrare tittar på den alpina glaciären och vänder oss ryggen. Lazkano förklarar att han fortsätter att "tro på att måla med stora bokstäver", upprätthålla illusionen framför konstverken och, viktigast av allt, upprätthålla övertygelsen om att det estetiska kan överskrida verkligheten och tillföra värde till tillvaron. Hans arbete uppmuntrar dig att uppleva det sublima i att undvika katastrofal acceleration: att ta hand om jorden som den enda chansen att överleva.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
1 april 2026, 13:45
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Lo sublime hoy con Jesús Mari Lazkano
Beskrivning
Entre unos bloques de hielo sucio, entrevemos un trozo de madera, resto de un barco que hace que cobremos conciencia de que se ha producido el naufragio de la esperanza. Ese imponente cuadro de Friedrich, realizado en 1823, nos hace recordar el amargo destino de esa navegación que puede incluso ser más importante que la vida. El viaje de invierno ha perdido su tonalidad nostálgica y, aunque vivimos todavía atrapados en las ensoñaciones románticas, el calor catastrófico, esto es, la crisis del Antropoceno, impide las imágenes de un Paraíso prometido. Jesús Mari Lazkano (Bergara, 1960) lleva décadas pintando, con una maestría admirable, un mundo en el que no solamente lo sólido se disuelve en el aire, sino que la propia Tierra está herida de muerte. Su pintura post-metafísica ofrece paisajes que enlazan lo natural con la metrópolis. Las visiones de la arquitectura de Nueva York o de la Casa de la Cascada de Lloid Wright dialogan de forma fluida con visiones del mar, la montaña o esas nubes en las que dibujamos nuestras más amadas ensoñaciones. En 2022 publicó en la editorial Abada un libro de más de 700 páginas titulado '¡Maldita pintura!' en el que plasmaba 1.001 ideas para amar y entender ese arte que requiere tiempo. Advierte con lucidez que el arte y la pintura tienen que participar del debate social, intentando plantear hacia dónde vamos: «Una pintura contemporánea, responsable, no autocomplaciente ni autorreferencial (Friedrich decía que hay que aprender de la Naturaleza, no del arte), un arte que sea capaz de rebuscar, preguntar, incidir, molestar, y ayudarnos a encontrar una nueva belleza rescatada de los restos a la deriva del mundo, de la Naturaleza herida». 'Natura Fugit', de Lazkano, proyecto para el Museo Universidad de Navarra, revela una tremenda energía estética puesta al servicio de una toma de conciencia ecológica, mostrando nuestros delirios que han propiciado un desastre planetario que ojalá no sea irreversible. Durante cuatro años, el artista realizó dibujos de gran formato para generar una película de animación de 22 minutos. Recurre así a un procedimiento absolutamente artesanal como forma de resistencia creativa al imperio de la IA. Ha tenido que realizar 3.000 dibujos de gran formato en los que sedimenta sus visiones de la tierra desde el espacio exterior, las montañas, la nieve, el hielo, un mundo fabril heredero de la distopía de 'Blade Runner', una suerte de Diluvio Universal y la vida de una tierra sin nosotros. El punto de partida es un cuadro perdido de Friedrich, 'Región de alta montaña' (1824), y unas fotos de Thompson y Braun de ese mismo paisaje del glaciar de Le Mer de Glace en Chamonix, y las Grandes Jorasses, en el bellísimo macizo del Mont Blanc. Lazkano regresó a esas montañas para dibujar e inspirarse. En ese paisaje pudo comprobar que el glaciar había descendido desde finales del siglo XIX casi 150 metros. El caminante de Friedrich contempla el glaciar alpino y nos da la espalda. Lazkano declara que sigue «creyendo en la Pintura con mayúsculas», manteniendo la ilusión frente a las obras de arte y, lo más importante, mantiene la convicción de que lo estético puede transcender la realidad y añadir valor a la existencia. Su obra anima a experimentar lo sublime que supone evitar la aceleración catastrófica: cuidar la Tierra como única posibilidad de sobrevivir.
