Det finns astronomer kvar i Astronomers: så här upplevdes förmörkelsen i Vitoria vid observationspunkten 1860
Knappt femtio personer har njutit av det astronomiska fenomenet vid samma tidpunkt som internationella experter ledda av tysken Johann Heinrich von Mädler träffades för 166 år sedan. Den baskiska regeringen klargör att de 30 000 glasen för förmörkelsen som den har gett bort är "perfekt godkända". Det finns astronomer kvar i Astronomerna.
Vid 20 timmar 28 minuter och 16 sekunder den 12 augusti 2026, vid denna tidpunkt i Vitoria, inträffade maximalt en total förmörkelse på exakt en minut, vilket erbjöd fullständigt mörker på fullt dagsljus. Hela processen varade i 103 minuter. Det var inte många som observerade det historiska fenomenet vid denna tidpunkt, inte fler än femtio, men det historiska observatoriet från 1860 – därav namnet på platsen – har återigen använts för att betrakta himlen.
Efter 166 år gör bostadshusen i Santa Lucía, några nära tjugo våningar, och de höga trädtopparna denna kulle till ett oattraktivt alternativ att se västerut vid solnedgången jämfört med Olárizus höjd eller till och med med några avenyer eller parker i närliggande Salburua. Men i en lucka mellan träden, med tillåtelse av ett hus, kunde de närvarande begrunda att månen helt döljde solen för några ögonblick medan staden applåderade, hundarna skällde och en flock storkar flydde. Los Astrónomos är inte en stadsdel som sådan.
Men det är ett historiskt område i Vitoria med sin egen identitet. I huvudsak är det ett stopp i den östra änden av området Santa Lucía. Bakom den offentliga skolan Ángel Ganivet finns en stor park med backar - det finns nu planer på att installera rulltrappor för att rädda dem -, en fronton med det namnet, en fotbollsplan för konstgräs och en gata som kallas Astronomers.
Inte en slump, den korsar sig med Galileo Galiléis fader till modern astronomi, och med Tallinn, Estlands huvudstad. Och vilken relation har Estland med Vitoria? I det landet, i Tartu, har ett astronomiskt observatorium verkat sedan 1810 och ett halvt sekel senare arbetade tysken Johann Heinrich von Mädler där.
Det var han som ledde den internationella vetenskapliga expeditionen 1860 som slog sig ner på den kullen för att observera den stora förmörkelsen den 18 juli samma år. I hans fall bestod resan av 4 000 kilometer med vagn med en subvention på 1 000 ryska rubel, valutan i det imperium som Estland tillhörde. Von Mädler var redan en eminens, eftersom han 1837 hade gjort vad som var den första stora kartan över månens yta, resultatet av år av observationer.
Experten hittade en Vitoria med 20 000 invånare, tolv eller tretton gånger färre än nu. Rådhuset verkade för honom som ett litet "kungligt palats", han sa att det inte fanns lika många "basker" här som i andra städer han hade passerat efter att ha korsat Pyrenéerna och han tillade att människorna i området var "starka och stolta" men inte "vackra", fastän med "finhet" i sin vandring. 1861 antecknade Von Mädler sitt tekniska arbete i Vitoria i en bok. Hans fru, som heter Mina, ritade och beskrev också ljusstyrkan före den "svarta solen", när det över Vitoria fanns ett "vackert gulvitt ljus" mitt i mörkret.
För sitt arbete gjorde Mädler och hans team en cirkel 100 fot i diameter med pålar och utrymmet skyddades av 120 infanteri- och kavallerisoldater. Illustrationer gjorda i Vitoria av 1860 års förmörkelse Mitt i ett cirkulärt utrymme i Astronomers' Park finns en monolit installerad 1891. Den har nyligen städats upp på grund av det förnyade intresset för förmörkelser, men den fortsätter att verka gammal och sliten. "De vetenskapliga uppdrag som skickats av olika nationer för att studera den totala solförmörkelsen som ägde rum den 18 juli 1860 var lokaliserade i denna terräng", kan man läsa på en av sidorna. Álava i allmänhet och inte bara Vitoria, vid den tiden i mitten av 1800-talet, var ett utrymme som valdes av experter från hela planeten för att vara idealiskt för att observera himlen.
I staden Rivabellosa, i södra provinsen, tog en kollega till Mädler, britten Warren de la Rue, historiens första fotografi av en förmörkelse. Och i Laguardia, i Rioja Alavesa, gjorde en kusin till Charles Darwin, Francis Galton, även känd för att vara uppfinnaren av tekniker för att använda fingeravtryck inom kriminalteknisk vetenskap, sina observationer. Tills för några dagar sedan fanns det en panel hos astronomerna som berättade dessa historier.
Den gjordes i samarbete med Álava-arkivet och med material som samlats in av lokalhistorikern Iñaki Armentia. Men den har försvunnit på dagen för förmörkelsen. Den har överförts till länsstyrelsen, i väntan på att fler skulle se den i centrum än i en park i utkanten.
En flamländsk familj gick där, genom Diputación. Det var middag, åtta timmar innan fenomenet. Expeditioner av utlänningar under 2000-talet är mer vardagliga, de använder bilar, tåg eller flyg och har rent turistsyfte.
När det gäller detta par med sin dotter är deras närvaro i Vitoria dessutom en "ren slump". De fick reda på förmörkelsen en gång i Spanien, hävdar de. Varför kom de då?
På semester, helt enkelt. Dottern studerar spanska i Gent, hon har haft en vistelse i Asturien och de ville lära känna den norra delen av halvön. Jag planerade att njuta av förmörkelsen i "bergen i Arrasate", i Gipuzkoa men några minuter med bil från Vitoria, efter att ha sett det rekommenderat.
En pilgrimsfärd till Olárizu Vitoria är en stad som vanligtvis förblir öde varje 10 augusti. Det är dagen då La Blanca-festligheterna slutar och lokalbefolkningen åker på semester.
Många butiker och besöksställen stänger. Men detta 2026 är ett undantag. På turistkontoret, på bottenvåningen i Rådhuset, är strömmen av besökare konstant.
De går in med tvivel och går därifrån med en karta över staden. Det här är fallet med en mor och dotter från Lyon. De har väntat på förmörkelsen i månader.
Det var ett viktigt i Frankrike 1999, men modern var inte "på ett bra ställe" och dottern, nu i trettioårsåldern, var bara några år gammal för att komma ihåg den. I verkligheten är Vitoria "plan B". De bodde i Bilbao, de såg möjligheten att molnen kunde förstöra upplevelsen i sista minuten och de bosatte sig i en annan stad.
Olárizu har varit deras nya plats för att se stjärnornas inriktning, dit de har åkt "med gott om tid", mer än två timmar i förväg. För att inte stå utan plats. Besökare från Lyon, i centrum av Vitoria Lokalbefolkningen och besökare som letar efter Olárizu-parken för att se förmörkelsen Och de första har inte anlänt.
Varje september firar folket i Vitoria en pilgrimsfärd till Olárizu. Det är sommarens sista fest, men i år har det tidigarelagts en månad. Med start klockan 17.00 gick en ström av människor mot fälten och, det mest vågade, till toppen, som reser sig nästan 100 meter över staden.
Termometern i rondellen till den gamla San Ignacio Enamels-fabriken visade 39 grader klockan 17:36. Dagen har varit pinsam i den baskiska huvudstaden. Ett barn bar en fem-liters flaska för att svalka sig; I närheten bar en ung kvinna en tung kamera runt halsen.
På parkeringsplatserna och kringliggande gator fanns det många bilar med registreringsskyltar från olika departement i Frankrike, Belgien, Polen eller tyska Schweiz eller direkt från Tyskland, samt från de spanska provinserna Cáceres (ett par av dem) och Málaga, även om de spanska registreringsskyltarna sedan 2000 har varit homogena och komplicerar dessa identifieringar. Även engelska hördes i samtal. "Det är som Igeldo i Donostia," berättade en mamma för sina barn på baskiska Gipuzkoan om platsen de var på väg in. Runt 18:00 har vinden tilltagit i Olárizu och några moln har till och med börjat dyka upp som bakgrund på fotografiet av den mycket klarblå himlen den 12 augusti.
Men det var ett falskt larm. På några minuter har rädslan försvunnit. Stillheten hos astronomerna Exakt 24 timmar före förmörkelsen ville en fyrtio-någonting från Vitoria, kunnig om platsens historia, bedöma hur det skulle vara att uppleva förmörkelsen hos astronomerna, som man gjorde på 1800-talet.
Med tanke på solens läge i förhållande till höjden på träden och byggnaderna visade han denna tidning att han kunde tänka om sin observationsplan och leta efter en annan plats. Och nej, det har inte äntligen dykt upp av astronomer. Vid 19.00-tiden, bredvid monumentet till minne av Von Mädler och hans familj, var det knappt ett par från kvarteret med sin hund.
De vilade. "Vi kan inte se det, vi har inga glasögon", beklagade de. Några minuter senare blev ett par intresserade av observatoriet. "Men här kommer träden att täcka upp det", sa mannen till kvinnan.
Och de är borta. Rubén Gómez, bredvid monumentet till minne av 1860 års expedition. Först runt 19:15, bara några minuter innan förmörkelsecykeln började, började gästerna anlända.
Den första, en "Colombo-Venezuelansk" familj som bor i staden, Rubén Gómez. Han har uttryckligen valt platsen för dess symbolik. "Astronomerna kom hit!" berättade han stolt för sin son och visade honom också inskriptionen på monumentet. Två tonåringar har också ockuperat en av bänkarna.
Så småningom har det kommit fler människor: en kvinna med sin familj, en pojke med en skoter, en man som går med sin hund, två kvinnor med käpp och en fläkt och framför allt grannar till Astronomerna som är stolta över platsen där de bor. De översteg inte femtio, men observationspunkten 1860 har inte förblivit tom 2026. Invånare i Saint Lucia, observerade förmörkelsen i astronomerna Klockan 20:28, som vetenskapen hade dekreterat, har totalt mörker fallit.
Under de föregående minuterna var färgerna annorlunda än en vanlig kväll. Gatubelysningen har inte tänts vid något tillfälle. I det exakta ögonblicket har amatörastronomer från 2000-talet använt modernare instrument och tagit några fotografier.
Andra har tagit av sig skyddsglasögonen för en stund.
Resten brast ut i applåder. Under stjärnornas långsamma rörelse sa en granne att han hade läst att hundarna skulle skälla för att de kände sig desorienterade. Så här har det gått till.
En flock storkar – mer än tjugo exemplar – har flugit över området på väg österut.
En skåpbil har tänt ljuset. Observatoriet på Santa Lucía Hill, även om staden har växt, fortsätter att utöva sin magi 166 år senare.
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
12 august 2026, 21:13
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Quedan astrónomos en los Astrónomos: así se ha vivido el eclipse en Vitoria en el punto de observación de 1860
Beskrivning
Apenas medio centenar de personas han disfrutado del fenómeno astronómico en el mismo punto en que expertos internacionales encabezados por el alemán Johann Heinrich von Mädler se reunieron hace 166 años El Gobierno vasco aclara que las 30.000 gafas para el eclipse que ha regalado están “perfectamente homologadas” Quedan astrónomos en los Astrónomos. A las 20 horas 28 minutos y 16 segundos de este 12 de agosto de 2026, en este punto de Vitoria, se ha producido el máximo de un eclipse total de exactamente un minuto que ha ofrecido oscuridad plena en pleno día. Todo el proceso ha tenido una duración de 103 minutos. Las personas observando el histórico fenómeno en este punto no eran muchas, no más de medio centenar, pero el observatorio histórico de 1860 —de ahí el nombre del lugar— ha vuelto a servir para contemplar el cielo. Pasados 166 años, los edificios residenciales de Santa Lucía, algunos próximos a la veintena de pisos, y las altas copas de los árboles hacen que esta loma sea una alternativa poco atractiva para mirar al oeste al atardecer en comparación con el alto de Olárizu o incluso con algunas avenidas o parques de la cercana Salburua. Pero en un resquicio entre los árboles, con permiso de una casa, los presentes han podido contemplar a la luna ocultando completamente al sol durante unos instantes mientras la ciudad aplaudía, los perros ladraban y una bandada de cigüeñas tomaba vuelo. Los Astrónomos no es un barrio como tal. Pero es una zona histórica de Vitoria con identidad propia. En puridad, es un alto en el extremo oriental del barrio de Santa Lucía. Detrás del colegio público Ángel Ganivet, hay un gran parque con cuestas —ahora se proyecta instalar escaleras mecánicas para salvarlas—, un frontón con ese nombre, un campo de fútbol de hierba artificial y una calle que sí se llama Astrónomos. Sin que sea casual, se cruza con la de Galileo Galiléi, el padre de la astronomía moderna, y con la de Tallin, la capital de Estonia. ¿Y qué relación tiene Estonia con Vitoria? En ese país, en Tartu, opera desde 1810 un observatorio astronómico y, medio siglo después, allí trabajaba el alemán Johann Heinrich von Mädler. Fue él quien encabezó en 1860 la expedición internacional científica que se asentó en esa loma para observar el gran eclipse del 18 de julio de ese año. En su caso, el desplazamiento consistió en 4.000 kilómetros en carruaje con una subvención de 1.000 rublos rusos, la moneda del imperio al que pertenecía Estonia. Von Mädler era ya una eminencia, porque en 1837 había realizado el que fuera primer gran mapa de la superficie lunar, fruto de años de observaciones. El experto se encontró una Vitoria de 20.000 habitantes, doce o trece veces menos que ahora. El Ayuntamiento le pareció un pequeño “palacio real”, dijo que no había aquí tantos “vascos” como en otras localidades por las que había pasado tras cruzar los Pirineos y añadió de las gentes de la zona que eran “fuertes y orgullosos” pero no “bellos”, aunque con “finura” en los andares. En 1861, Von Mädler plasmó en un libro su trabajo técnico en Vitoria. Su esposa, de nombre Mina, también dibujó y describió la luminosidad previa al 'sol negro', cuando sobre Vitoria hubo una “hermosa luz de color blanco amarillento” en medio de la penumbra. Para sus trabajos, Mädler y su equipo hicieron con estacas un círculo de 100 pies de diámetro y el espacio estuvo protegido por 120 militares de infantería y caballería. Ilustraciones hechas en Vitoria del eclipse de 1860 Justo en el centro de un espacio circular en el parque de los Astrónomos hay un monolito instalado en 1891. Ha sido adecentado últimamente, por aquello del renovado interés por los eclipses, pero sigue mostrándose viejo y desgastado. “En este terreno se situaron las misiones científicas enviadas por diferentes naciones para estudiar el eclipse total de sol que tuvo lugar el día 18 de julio de 1860”, se puede leer en una de las caras. Álava en general y no sólo Vitoria, en aquellas fechas de mediados del siglo XIX, fue un espacio elegido por expertos de todo el planeta por ser ideal para la observación de los cielos. En el pueblo de Rivabellosa, al sur de la provincia, un colega de Mädler, el británico Warren de la Rue, logró la primera fotografía de la historia de un eclipse. Y en Laguardia, en la Rioja Alavesa, realizó sus observaciones un primo de Charles Darwin, Francis Galton, conocido también por ser inventor de las técnicas de uso de las huellas dactilares en la ciencia forense. En los Astrónomos había hasta hace unos pocos días un panel contando estas historias. Estaba hecho en colaboración con el Archivo de Álava y con material recopilado por el historiador local Iñaki Armentia. Pero ha desaparecido en el día del eclipse. Ha sido trasladado a la Diputación, en la previsión de que lo iba a ver más gente en el centro que un parque de la periferia. Una familia flamenca paseaba por allí, por la Diputación. Era mediodía, ocho horas antes del fenómeno. Las expediciones de extranjeros del siglo XXI son más mundanas, se valen de coches, trenes o aviones y tienes fines puramente turísticos. En el caso de esta matrimonio con su hija, su presencia en Vitoria es “pura coincidencia”, además. Se enteraron del eclipse una vez en España, alegan. ¿Por qué vinieron entonces? De vacaciones, lisa y llanamente. La hija estudia castellano en Gante, ha tenido una estancia en Asturias y quisieron conocer el norte peninsular. Pensaba disfrutar del eclipse en “las montañas de Arrasate”, en Gipuzkoa pero a pocos minutos en coche de Vitoria, por haberlo visto recomendado. A Olárizu de romería Vitoria es una ciudad que suele quedarse desierta cada 10 de agosto. Es el día en que acaban las fiestas de La Blanca y los locales se van de vacaciones. Cierran muchos comercios y locales de hostelería. Pero este 2026 está siendo una excepción. En la oficina de Turismo, en los bajos del Ayuntamiento, el goteo de visitantes es constante. Entran con dudas y salen con un plano de la ciudad. Es el caso de una madre y una hija de Lyon. Ellas sí que llevan meses esperando el eclipse. Hubo uno de importancia en Francia en 1999, pero la madre no estaba “en buena zona” y la hija, ahora treintañera, tenía solamente unos pocos años como para recordarlo. En realidad, Vitoria es el 'plan B'. Se alojaban en Bilbao, han visto la posibilidad de que las nubes pudieran chafar la experiencia a última hora y se han plantado en otra ciudad. Olárizu ha sido su nuevo lugar para ver la alineación de los astros, adonde han ido “con mucho tiempo”, con más de dos horas de anticipación. Para no quedarse sin sitio. Visitantes de Lyon, en el centro de Vitoria Locales y visitantes, buscando el parque de Olárizu para ver el eclipse Y no han llegado las primeras. Cada mes de septiembre, los vitorianos celebran una romería a Olárizu. Es la última fiesta del verano, pero este año se ha adelantado un mes. A partir de las 17.00 horas, un reguero de personas caminaba hacia las campas y, los más atrevidos, hasta la cumbre, que se eleva casi 100 metros sobre la ciudad. El termómetro de la rotonda de la antigua fábrica de Esmaltaciones San Ignacio marcaba 39 grados a las 17.36 horas. La jornada ha sido bochornosa en la capital vasca. Un niño acarreaba una garrafa de cinco litros para refrescarse; cerca una joven llevaba una pesada cámara fotográfica al cuello. En los aparcamientos y calles de alrededor, se veían muchos automóviles con matrículas de varios departamentos de Francia, de Bélgica, de Polonia o de la Suiza alemana o directamente de Alemania, así como de las provincias españolas de Cáceres (un par de ellos) y Málaga, aunque desde 2000 las matrículas españolas son homogéneas y complican estas identificaciones. Se escuchaba inglés también en las conversaciones. “Es como Igeldo en Donostia”, le contaba una madre a sus hijos en euskera guipuzcoano sobre el lugar en el que se adentraban. Hacia las 18.00 horas, en Olárizu se ha levantado el viento e incluso unas nubes han empezado a aparecer como fondo en la fotografía del cielo azul despejadísimo de este 12 de agosto. Pero era una falsa alarma. En pocos minutos se han disipado los temores. La tranquilidad en los Astrónomos Exactamente 24 horas antes del eclipse, un vitoriano cuarentañero, conocedor de la historia del lugar, quiso calibrar cómo sería vivir el eclipse en los Astrónomos, como se hacía en el siglo XIX. En vista de la posición del sol en relación con la altura del arbolado y de los edificios, mostraba a este periódico que quizás repensaría su plan de observación y buscaría otro emplazamiento. Y, no, no ha aparecido por los Astrónomos finalmente. A las 19.00 horas, junto al monumento en memoria de Von Mädler y los suyos, apenas había un matrimonio del barrio con su perro. Estaban descansando. “No lo podemos ver, no tenemos gafas”, se lamentaban. Unos minutos después, una pareja sí se ha interesado por el observatorio. “Pero aquí los árboles te lo van a tapar”, le contaba el hombre a la mujer. Y se han ido. Rubén Gómez, junto al monumento en memoria de la expedición de 1860 Solamente hacia las 19.15 horas, a muy pocos minutos del inicio del ciclo del eclipse, han empezado a llegar los invitados. Los primeros, una familia “colombovenezolana” residente en la ciudad, la de Rubén Gómez. Ha elegido expresamente el lugar por su simbolismo. “¡Aquí se vinieron los astrónomos!”, le contaba con orgullo a su hijo, mostrándole también la inscripción del monumento. También dos adolescentes han ocupado uno de los bancos. Poco a poco han ido llegando más personas: una mujer con su familia, un chico con un patinete, un hombre paseado al perro, dos mujeres con bastón y abanico y, sobre todo, vecinos de los Astrónomos que se enorgullecen del lugar en el que viven. No superaban el medio centenar, pero el punto de observación de 1860 no se ha quedado vacío en 2026. Vecinos de Santa Lucía, observando el eclipse en los Astrónomos A las 20.28 horas, como había decretado la ciencia, se ha hecho la oscuridad total. En los minutos previos, los colores eran diferentes a los de un anochecer habitual. Las farolas no se han encendido en ningún momento. En ese preciso instante, los astrónomos aficionados del siglo XXI han tirado de instrumental más moderno y han tomado algunas fotografías. Otros se han retirado las gafas de seguridad un instante. El resto ha prorrumpido en aplausos. Durante el lento movimiento de los astros, un vecino contaba que había leído que los perros iban a ladrar, por sentirse desorientados. Así ha ocurrido. Una bandada de cigüeñas –más de una veintena de ejemplares— ha sobrevolado el paraje en dirección al este. Una furgoneta ha encendido las luces. El observatorio de la loma de Santa Lucía, aunque la ciudad haya crecido, sigue haciendo su magia 166 años después.
