De evakuerades ångest på grund av branden i Almería: "Jag vet inte vad som kommer att hända med mitt hus, ett moln av svart rök kom"

Hundratals människor som fördrivits av Los Gallardos-branden väntar på nyheter i sportcentret Garrucha, en stad som har ägnat sig åt att hjälpa offren för 2000-talets största skogskatastrof i Spanien: "Det gör ont att se dem här, men de vårdas med all kärlek" Minst 12 döda i Almlogería en röda korsets brand, psykofarmaka. nonagenarian från Karlsruhe, till dörren till Vista Alegre sportcenter i Garrucha för att träffa Jochen, hennes man, som precis har anlänt till denna paviljong från sjukhuset där han fick dialysbehandling. Den äldre kvinnan verkar lättad över att äntligen se honom på idrottsanläggningen efter att ha blivit vräkt från sitt hem i Almería-kommunen Bédar på grund av skogsbranden i Los Gallardos, som har krävt 12 människors liv. Esther, en tekniker från Röda Korset, ber med svårighet om deras dokumentation, eftersom paret varken talar spanska eller engelska, och leder dem till ett fordon som tar dem till ett hotell i Mojácar för att övernatta. "I natt sov ett 80-tal personer här, varav 50 var kvar vid lunchtid.

Sedan kom cirka 200 med buss från stadsdelen Alfaix. Folk fortsatte att anlända hela eftermiddagen", säger socialsekreteraren samtidigt som han pekar på två utländska kvinnor som precis slagit sig ner vid registreringsborden som de har ställt upp vid entrén till byggnaden. Detta bekräftas av Vicente López, rådgivare för säkerhet och stadsplanering i Garrucha: "Det mest kritiska ögonblicket var när de vid lunchtid berättade för oss att cirka 350 fler människor skulle komma, men staden har vänt.

Det är cirka 100 frivilliga som har tagit med vatten, mat, is. Vi har också stadens kulturcentrum iordningställt, där vi skulle kunna ta emot 400 fler människor." "Vi misstänker att det kan vara fler som dött i sina hem på grund av röken. I det området finns det många äldre utlänningar som bor ensamma i bondgårdar", säger en poliskälla.

Det är 23 personer som ännu inte har lokaliserats efter den värsta branden i Andalusien. Jochen och Ingrid, från Karlsruhe, visar sin dokumentation vid dörren till Vista Alegra sportcenter i Garrucha för att överföras till ett hotell. Vid dörren till sportcentret, som ligger i utkanten av Garrucha, tar en rad volontärer upp hinkarna ur en gigantisk kylsläp från ett fiskföretag i kommunen som ska fungera som kylskåp för sportcentret, medan andra är dedikerade till att stapla lådor med vattenflaskor.

Juana, städare på idrottsanläggningen, avslutade sitt pass vid 12-tiden, men hon fortsätter att städa badrummet och duschen hela eftermiddagen var tjugonde minut för att upprätthålla hygienen. "Vi har hjälpt till att göra smörgåsar och gett vatten till folk. Om det var tvärtom skulle jag också vilja att du hjälpte mig", påpekar han. Nina sitter och väntar Nina, från Edinburgh, sitter och väntar på ett fordon som ska ta henne till ett hotell.

Denna 85-åriga kvinna är en av få personer i byggnaden som bär en stor väska med lite kläder; majoriteten har kommit med vad de hade på sig. "Jag har inte kunnat sova en blinkning på hela natten. Från El Campico, en stadsdel i Bédar, såg vi elden på långt håll, även om de i eftermiddags knackade på dörren och förde mig hit. Jag kunde ta mina två hundar i en kennel i Vera; jag är väldigt glad att de är säkra för på hotellet skulle de inte ha låtit mig stanna hos dem.

Jag vet inte vad som kommer att hända med mitt svarta hus. beror på vinden och Gud, förstås." Volontärer placerar lådor med vatten utanför Vista Alegre de Garrucha sportcenter Mary (87 år) och Maureen (88), från London och Cheshire, har var och en bott i en bungalow på Los Gallardos camping i mer än ett decennium. Klockan 17.00 på torsdagen evakuerades de "brådskande" av polisen och tillbringade natten på Garrucha sportcenter. "Det var kaos, ingen visste vad de gjorde", säger Mary om ögonblicket för evakueringen. "Vi gick till Los Gallardos-teatern i vår bil och sedan kom vi hit. Hon sov på en bår, men jag sov på en stol." "Många människor har frågat oss om vi är okej", säger Maureen, som Mary svarar, "Vi måste bara ha tålamod, det är åldern.

Tiden går fort." Röda Korsets volontärer tar med sig uppgifterna om de människor som fördrivits av branden i Los Gallardos (Almería) till sportcentret Vista Alegre i Garrucha "I den här delen av branden har Garrucha varit tvungen att göra den enklaste delen. Det som gör mest ont är vad som händer i Los Gallardos, Bédar och en del av Antas", säger borgmästaren i Álvar Garrucha. "Vi har tolkar, psykologer, så de människor som är fördrivna här är väl assisterade. En del av dem gör ont att se dem här, men de vårdas med all kärlek i världen.

Vi har bara haft några svimningar på grund av värmen och vi har tagit del av medicinen som var och en har", säger Con Andalucías (IU) förste borgmästare som har hand om kommunen i ett år efter att ha tagit hand om kommunen. "En del av mig brinner" Ramos är skogsagent: "Jag har burit den sågen i tio år.

En del av mig brinner. Jag såg lågorna och jag visste vart jag skulle och vilka hus den påverkade", påpekar han med tårar. "De gånger jag har gått till ledningscentralen i Turre har de sagt till mig att det är dåligt. Natten kommer att falla och när natten faller kan man inte längre arbeta med flygmedel och de som släcker branden är flygmedlen.

Här är det viktigaste, enligt mig, att det inte berör några fler stadskärnor." Utsidan av sportcentret Vista Alegre de Garrucha Tom och Lauren, 25 år gamla, var på semester på en resort nära Los Gallardos. De klättrade runt 10 på natten till den högsta punkten de hittade och såg enorma "orange lågor" och även om de inte vräktes vid den tiden, förberedde de en liten ryggsäck ifall de skulle behöva lämna. Vid elvatiden på morgonen i fredags varnade resortdirektören att det var dags att åka. "Vi är lite uttråkade, men volontärerna har varit fantastiska med oss ​​alla." På söndagsmorgonen återvänder de till Storbritannien, men de försäkrar att denna erfarenhet inte kommer att hindra dem från att snart åka till Spanien.

Uriel och båda besökte sin mormors hus i Bédar sedan slutet av juni. De var på väg hem när de kom i tid för att ta de två hundarna och fly genom Lubrín. "Det var mycket rök och vi kunde knappt andas", säger Uriel. De kunde tillbringa natten i Mojácar hemma hos en vän till sin mormor, som är mycket oroad över situationen hemma. "Vi hann inte ta något.

Våra höns, sköldpaddor och katter stannade där. Vi vet inte när vi kommer att kunna gå upp, hur huset och våra saker är." Rörelsen av volontärer, Röda korsarbetare och fördrivna människor upphör inte. De förbereder sig för en ny natt av osäkerhet och sorg.