Cristina de Middel, fest för sinnena på IVAM
Som vanligt i Cristina de Middels fotografiska verk (Alicante, 1975) spelar bilder och ord ensamma eller med varandra på många sätt. Titeln refererar starkt till den legendariska filmen av Francis Ford Coppola, eftersom den innehåller samma bokstäver, förutom den centrala delen av det första ordet: 'calip' och 'teo'. Båda kommer från grekiskan och syftar på 'slöja' respektive 'gud'.
Ur detta perspektiv, och med tanke på det imponerande montage som skapats – en uppslukande fotografisk installation – är det inte en överdrift att säga att vi står inför en kraftfull uppenbarelse (apokalyps) av bilders allmakt (apoteos) idag. Det pratas mycket om bilders övermättnad, den rådande ikonokratin, oculocentrismens tyranni och hur denna ständiga visuella acceleration bland annat undergräver den nödvändiga stabiliteten som sekulärt förknippas med stillhet, soliditet, tystnad. Långt ifrån någon moraliserande kritik ser jag en iscensättning som, samtidigt som den speglar den nuvarande situationen, projicerar en graciös väg framåt.
Som Pierre Francastel så träffande konstaterade, destillerar konsten inte bara det förflutna och nuet i ett samhälle, utan är också kapabel att kritiskt och visionärt förutse den kommande framtiden. Det är obligatoriskt att lyfta fram ett överraskningsmontage där kartongen på golvet förvandlar utrymmet till en gigantisk låda som innehåller allt. För att inte tala om den spektakulära staplingen av lådor i olika storlekar som omintetgör trappans tunga struktur och vertikalt och organiskt förbinder de nedre och övre utrymmena. 'Metaboxar' och 'metaspråk' (en av deras återkommande strategier) med metaforiska om inte mytologiska resonanser.
Den där lådan som Pandora öppnade, förtärd av nyfikenhet, alla ondska kom ut och bara hopp fanns kvar i den. Samma sak som är det sista som går förlorat och som De Middel aldrig slutar vädja till. Konstnären lyfter dock fram kartongens dämpande roll, från dess lugna jordnära ton till dess förmåga att absorbera ljud och generera en miljö utan andra vibrationer än rent visuella.
Upp till 252 – ett capicúa-tal, i en viss mening, utan början eller slut – foton visas ovanför och under båda rummen, och visar vilken vanlig ordning som helst, vilken rumstid som helst, vilken läsning som helst som försöker etablera en konsekutiv linjäritet. Naturligtvis går ett kraftfullt rutnät i längdriktningen genom rummen på IVAM för att samtidigt fixa bilderna och bli hånad av dem. Utan en ram, utan skydd, utan ortogonalitet, utan någon annan uppenbar ordning än vissa kromatiska harmonier, utmanar De Middel alla typer av stilistiska duvhål. 'Fotojournalist', 'dokumentär', var etiketter som kom för tidigt (de kommer vanligtvis sent) och som aldrig har tjänat till att definiera ett verk som är resultatet av en överväldigande och skarp personlighet.
Omar Calabrese (en enastående lärjunge till Umberto Eco) publicerade 'The Neobaroque Era' 1989. Han föreslog sedan att neobarocken använde parodi, spridningen av metaforer och blandningen av kulturer för att ifrågasätta identiteten. Identitet är med nödvändighet fragmenterad och excentrisk, teknologisk och instabil, repetitiv och flerdimensionell.
Element som alla är närvarande i detta hav av bilder där allt svämmar över som en helhet och koncentreras individuellt. Varje foto är en inbjudan att söka efter de mångfaldiga relationerna som verkar i ordningar som börjar med färg och komposition, fortsätter med "systemet av objekt" och tematiska associationer, för att sluta med suggestiva och komplexa effekter av mening. Precis, polysemi är ett av grunddragen i allt poetiskt språk, särskilt i visuella verk där materialiteten i sig är behållaren och aktivatorn för lika många tolkningar som åskådare.
Inför den modernistiska motsättningen av horisontalitet och vertikalitet (materien och andan så kära för tidiga abstrakta konstnärer som Kandinsky och Mondrian), erbjuder De Middel den flyktiga och ostoppbara dynamiken hos diagonalerna som rör inte bara utställningsutrymmet, utan också insidan av de flesta av hans foton. Den rumsliga fördelningen vimlar av denna kumulativa spänning mot hörnen och den överlagda tömningen av väggarnas centrala delar. Inom bildkonsten finns det två grundläggande sätt att kombinera säga med att göra.
Det mest utbredda är att göra från att säga (först idén, konceptet...), men det mest väsentliga och effektiva är att bara ta den motsatta vägen: att säga från att göra. Och detta är den väg som denna skapare utan tvekan har följt mästerligt under hela sin långa och intensiva karriär. Oavsett ursprung, uppdrag, fängslar var och en av bilderna betraktaren av flera anledningar som de upptäcker genom att "hålla sig fast framför" som de inte kan undvika.
Kort sagt, vi står inför en exceptionell utställning där vitalitet och optimism – inte alls befriad från kritik och engagemang – konspirerar för att visa att skönhet kan ha tusen ansikten (som Joseph Campbells hjälte) och att ett sinne för humor är lika nödvändigt som de andra fem sinnena.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
21 maj 2026, 12:00
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Cristina de Middel, fiesta para los sentidos en el IVAM
Beskrivning
Como suele ser habitual en el trabajo fotográfico de Cristina de Middel (Alicante, 1975), las imágenes y las palabras juegan a solas o entre ellas de muchas maneras. El título remite con fuerza a la mítica película de Francis Ford Coppola, dado que contiene las mismas letras, salvo la parte central de la primera palabra: 'calip' y 'teo'. Ambas provienen del griego y remiten respectivamente a 'velo' y a 'dios'. Desde esta perspectiva, y a la vista del impresionante montaje realizado –una instalación fotográfica inmersiva– no es exagerado afirmar que estamos ante una poderosa revelación (apocalipsis) de la omnipotencia (apoteosis) de las imágenes hoy. Se habla mucho de la sobresaturación de imágenes, de la iconocracia imperante, de la tiranía del oculocentrismo y de cómo esa constante aceleración visual está socavando, entre otros aspectos, la necesaria estabilidad secularmente asociada a la quietud, a la solidez, al silencio. Lejos de cualquier crítica moralizante, veo una puesta en escena que, al tiempo que refleja la situación actual, proyecta una airosa salida hacia delante. Como tan atinadamente planteó Pierre Francastel, el arte no solo destila el pasado y el presente de una sociedad, sino que también es capaz de anticipar crítica y visionariamente el futuro que se avecina. Obligado es destacar un montaje sorpresa donde el cartón del suelo transforma el espacio en una gigantesca caja que lo contiene todo. Por no decir del espectacular apilamiento de cajas de diversos tamaños que anulan la pesada estructura de la escalera y conectan vertical y orgánicamente el espacio inferior y el superior. 'Metacajas' y 'metalenguajes' (una de sus estrategias recurrentes) con resonancias metafóricas cuando no mitológicas. Esa caja que Pandora abrió consumida por la curiosidad, saliendo todos los males y conservando únicamente en ella la esperanza. Esa misma que es lo último que se pierde y a la que no deja de apelar De Middel. Sin embargo, la artista subraya el protagonismo amortiguador del cartón, desde su tonalidad tranquilamente terrestre, hasta su capacidad para absorber el sonido y generar un ambiente sin otras vibraciones que las puramente visuales. Hasta 252 –número capicúa, en cierto sentido, sin principio ni final– fotos se despliegan arriba y debajo de ambas salas, dinamitando cualquier orden habitual, cualquier convención espacio temporal, cualquier lectura que trate de establecer una linealidad consecutiva. Eso sí, una poderosa retícula recorre longitudinalmente las salas del IVAM para, altiempo, fijar las fotos y ser burlada por ellas. Sin marco, sin protección, sin ortogonalidad, sin otro aparente orden que determinadas armonías cromáticas, De Middel pone en jaque cualquier tipo de encasillamiento estilístico. 'Fotoperiodista', 'documentalista', fueron etiquetas que llegaron demasiado pronto (normalmente llegan tarde) y que nunca han servido para definir una obra fruto de una personalidad arrolladora e incisiva. Omar Calabrese (discípulo aventajado de Umberto Eco ) publicaba en 1989 'La era neobarroca'. Planteaba entonces que el Neobarroco usaba la parodia, la proliferación de metáforas y la mezcla de culturas para cuestionar la identidad. Identidad necesariamente fragmentada y excéntrica, tecnológica e inestable, repetitiva y multidimensional. Elementos todos presentes en este maremágnum de imágenes en el que todo se desborda como conjunto y se concentra individualmente. Cada foto es una invitación a la búsqueda de las múltiples relaciones que operan en órdenes que empiezan por el color y la composición, siguen con 'el sistema de los objetos' y las asociaciones temáticas, para terminar con sugerentes y complejos efectos de sentido. Precisamente la polisemia es uno de los rasgos fundamentales de todo lenguaje poético, muy especialmente de las obras visuales en las que la propia materialidad es el contenedor y activador de tantas interpretaciones como espectadores. Frente a la oposición modernista de la horizontalidad y la verticalidad (la materia y el espíritu tan caros a primeros abstractos como Kandinsky y Mondrian) , De Middel ofrece el dinamismo fugaz e irrefrenable de las diagonales que mueven no solo el espacio expositivo, sino también el interior de la mayoría de sus fotos. La distribución espacial abunda en esa tensión acumulativa hacia las esquinas y el vaciado premeditado de las zonas centrales de los muros. En esto de las artes visuales hay dos modos fundamentales de conjugar el decir con el hacer. El más extendido es el hacer desde el decir (primero la idea, el concepto…), pero el más esencial y efectivo es justo recorrer el camino contrario: el decir desde el hacer. Y esta es la vía que sin duda ha recorrido magistralmente a lo largo de su dilatada e intensa trayectoria esta creadora. Con independencia del origen, del encargo, cada una de las fotos atrapa al espectador por múltiples motivos que se van encontrando a partir de ese 'quedarse clavado delante' que no podrán evitar. En resumidas cuentas, estamos ante una muestra excepcional en la que la vitalidad y el optimismo –para nada exentos de crítica y de compromiso– se confabulan para demostrar que la belleza puede tener mil caras (como el héroe de Joseph Campbell ) y que el sentido del humor es tan necesario como los restantes cinco sentidos.
