Caro Claire Burke, det perfekta livets fängelse
Det finns få saker som är mer störande än ett oklanderligt kök. Inte ett rent kök – det vore helt enkelt önskvärt – utan det där internetköket där det aldrig finns en tallrik i diskhon, surdegsbröd jäser med liturgisk punktlighet och en kvinna, insvept i havregrynslinne, finner en sorts estetisk uppenbarelse medan hon samlar ägg i gryningen. De är kök där ingen någonsin tycks ha bråkat, där barnen aldrig har rinnande näsa och där kaoset i hemmet – verklighetens stora uppfinning – noggrant har fördrivits ur ramen.
Vi har alla sett några. Och under några sekunder har vi alla varit frestade att tro att detta liv existerar. "Yesteryear", av den amerikanska författaren Caro Claire Burke, är född just ur den samtida fantasin för att vända den ut och in. Det är inte förvånande att den medverkade i en hård auktion mellan förlag sommaren 2024, och inte heller att Anne Hathaway bestämde sig för att producera sin filmatisering och reservera huvudrollen.
Det finns romaner som verkar skrivna med en kallelse för duken eftersom de utgår från en bild som är omöjlig att glömma. Här är bilden av Natalie Mills, en "influencer" som har byggt ett imperium som säljer inhemsk perfektion, och som efter en skandal vaknar upp där tiden verkar ha stannat runt 1850. Det finns ingen elektricitet, inga bilar, inga telefoner; Kvinnorna lyder, männen bestämmer och huvudpersonen kommer att tro att hon har rest till det förflutna.
Innan det uppvaknandet var Natalie det perfekta ansiktet för traditionellt moderskap. Hans gård såg ut som en korsning mellan en prerafaelitisk målning och en Pinterest-tavla; varje inlägg antydde att det fanns ett moraliskt överlägset sätt att leva. Burke har rätt när han pekar ut en av de stora fällorna i sociala nätverk: de marknadsför inte liv, utan strävanden.
Och få varor är så lönsamma som ett löfte om lycka. Däri ligger romanens intelligens. 'Yesteryear' förvandlar fenomenet 'mamma-influencers' till en reflektion över varuifieringen av intimitet, instrumentaliseringen av tron och den nostalgi som är så typisk för 2000-talet som idealiserar ett förflutet så länge det kan betraktas genom ett varmt filter. Ironin är magnifik: Natalie hamnar inlåst i den mest radikala versionen av samma ideal som hon hade tjänat pengar på i flera år.
Nu, om premissen är lysande, kan detsamma inte sägas om dess litterära utförande. Burke visar en anmärkningsvärd behärskning av narrativ arkitektur: han hanterar spänning med lätthet och håller läsarens nyfikenhet intakt. Det som dock saknas är mer framträdande prosa, mindre ivrig att förklara och mer villig att lita på läsarens intelligens.
Den sista känslan är att hans narrativa ambition ibland överträffar hans litterära ambition. Och ändå fortsätter man att läsa. Inte så mycket på grund av resultatet som på grund av den klarhet med vilken romanen påpekar en djupt samtida motsägelse: vi har förvandlat det förflutna till ett objekt för estetisk konsumtion, och glömmer att historien sällan var så fotogenisk som Instagram nu hävdar.
Jag förstår därför det intresse som 'Yesteryear' har väckt sedan den publicerades och den snabba filmatiseringen. Eftersom få bilder idag är så oroande som att upptäcka att det vi konsumerar som fantasi kan sluta med att bli vår egen bur.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
1 july 2026, 13:52
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Caro Claire Burke, la cárcel de la vida perfecta
Beskrivning
Hay pocas cosas más inquietantes que una cocina impecable. No una cocina limpia —eso sería simplemente deseable—, sino esa cocina de internet donde nunca hay un plato en el fregadero, el pan de masa madre fermenta con puntualidad litúrgica y una mujer, envuelta en lino color avena, encuentra una suerte de revelación estética mientras recoge huevos al amanecer. Son cocinas donde nadie parece haber discutido jamás, donde los niños nunca tienen mocos y donde el caos doméstico —ese gran invento de la realidad— ha sido cuidadosamente expulsado del encuadre. Todos hemos visto alguna. Y, durante unos segundos, todos hemos sentido la tentación de creer que esa vida existe. 'Yesteryear', de la autora estadounidense Caro Claire Burke , nace precisamente de esa fantasía contemporánea para volverla del revés. No sorprende que protagonizara una feroz subasta entre editoriales en el verano de 2024 , ni que Anne Hathaway decidiera producir su adaptación cinematográfica y reservarse el papel protagonista. Hay novelas que parecen escritas con vocación de pantalla porque parten de una imagen imposible de olvidar. Aquí esa imagen es la de Natalie Mills, una 'influencer' que ha levantado un imperio vendiendo la perfección doméstica, y que, tras un escándalo, despierta donde el tiempo parece haberse detenido hacia 1850. No hay electricidad, ni coches, ni teléfonos; las mujeres obedecen, los hombres deciden y la protagonista llega a creer que ha viajado al pasado. Antes de ese despertar, Natalie era el rostro perfecto de la maternidad tradicional. Su granja parecía una mezcla entre un cuadro prerrafaelita y un tablero de Pinterest; cada publicación sugería que existía una manera moralmente superior de vivir. Burke acierta al señalar una de las grandes trampas de las redes sociales: no comercializan vidas, sino aspiraciones. Y pocas mercancías resultan tan rentables como una promesa de felicidad. Ahí reside la inteligencia de la novela. 'Yesteryear' convierte el fenómeno de las 'mom influencers' en una reflexión sobre la mercantilización de la intimidad, la instrumentalización de la fe y esa nostalgia tan propia del siglo XXI que idealiza un pasado siempre que pueda contemplarse a través de un filtro cálido. La ironía es magnífica : Natalie termina encerrada en la versión más radical del mismo ideal que llevaba años monetizando. Ahora bien, si la premisa resulta brillante, no puede decirse lo mismo de su ejecución literaria. Burke demuestra un notable dominio de la arquitectura narrativa: administra el suspense con solvencia y mantiene intacta la curiosidad del lector. Sin embargo, se echa en falta una prosa con mayor relieve, menos pendiente de explicar y más dispuesta a confiar en la inteligencia de quien lee. La sensación final es que su ambición narrativa supera, por momentos, a su ambición literaria. Y, sin embargo, una sigue leyendo. No tanto por el desenlace como por la lucidez con la que la novela señala una contradicción profundamente contemporánea: hemos convertido el pasado en un objeto de consumo estético, olvidando que la Historia rara vez fue tan fotogénica como ahora pretende Instagram. Comprendo, por ello, el interés que 'Yesteryear' ha despertado desde su publicación y su rápida adaptación cinematográfica. Porque pocas imágenes resultan hoy tan perturbadoras como descubrir que aquello que consumimos como fantasía podría acabar convirtiéndose en nuestra propia jaula.
-R0jzPMVdnjxXO5J0Wt6H0UJ-1200x840@Diario%20Sur.jpg)
