BTS debuterar i Spanien med apoteos
Jag minns den där historiska videon av Beatles där de ger en konsert och man inte kan höra dem. John Lennon verkar skrika, han skriker, men hans röst döljs av glöden hos en massa tonårsflickor på gränsen till kollaps. Bilden är i svartvitt, före MTV, nätverk, rullar och K-Pop, den där genren som är Los Angeles-pop med koreansk estetik.
BTS är det mest representativa bandet inom stilen, globalt och kult. Över hela världen jagas de av horder av tjejer i minikjolar, höga stövlar, glitter på kinderna och en blick av passion som bara finns i ungdomen. För första gången, och i en Metropolitan där ingen annan fick plats, dök de upp i Spanien för det första av två på varandra följande datum.
Ursäkten för turnén är att presentera deras senaste album, 'Arirang', ett jobb som tar upp större delen av natten. De började med 'Huoligan', klädda i svart som specialagenter och omgivna av en stor grupp dansare. Det är sju i bandet, en viktig detalj så att alla koreografier är symmetriska.
Det finns alltid en som leder sången (roller som ständigt byts ut) och sex biroller. Musiken ligger i korsningen mellan melodisk pop ('Swim') och varianter av rap, med låtar som berör trapinfluenser ('Aliens'). Efter första blocket försvann de för att byta kläder.
Showen var dynamisk och total: scenen steg, det var koreografi av hela gruppen, dansare dök upp och försvann. Det fanns flera kostymbyten, projektioner som var närmare en film än en konsert, bloss... det enda som saknades var musikerna. Det fanns inga instrument på scenen och musiken var förinspelad.
Framstegsgrejer, antar jag. Därefter kom 'Fake Love', en annan med hiphop-inslag. För 'Swim' och 'Mery Go Round' tog de fram några ark och scenen såg ut som en blomma, vilket tillförde ytterligare ett element till en fantastisk produktion.
De tillbringade en stor del av konserten med att vandra runt den runda scenen, gå som John Wayne medan kameran fångade sensuella poser av var och en av de sju sångarna. Det är verkligen vad fansen gick för att se och där de blev mest galna. För den andra akten, som började med en lång projektion närmare Sitges än Metropolitan, framträdde de klädda i blå och röda tunikor.
De dök upp ur bruset och, med en Bronx touch, framförde "2.0", aggressivt och "Normal". Med 'Not Today' kom hiphop-pop tillbaka och atletiska barackerna skakade. Nattens mest hyllade medley följde, med 'Mic drop' och 'FYA' och 'Fire', tre låtar som sammanfattar den koreanska stilen: pop baserad på trap/hip-hopera, mycket energi på scenen, svett och tjat för kamerorna.
Formel för framgång eftersom bilden inte hade någon färg. Innan den andra pausen lät 'IDOL', halv reggaeton och med vilken de turnerade hela stadionbanan innan de försvann för att förbereda sig för slutet. I det sista blocket triumferade 'Butter', kanske mer elegant, och 'Dynamite' där den kollektiva extasen redan var total.
Slutet på BTS första konsert i Spanien kom med 'Please' och 'Into the Sun', båda från förra albumet och som vände upp och ner på allt. Den kvällen kom jag ihåg Lennons video, i svartvitt, och spasmerna de gav fansen som jag delade plats med igår.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
27 june 2026, 03:49
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
BTS debuta en España con apoteosis
Beskrivning
Recuerdo aquel vídeo histórico de los Beatles en el que están dando un concierto y no se les oye. John Lennon parece que grita, se desgañita, pero su voz la tapa el fervor de una masa de muchachas adolescentes al borde del colapso. La imagen es en blanco y negro, antes de la MTV, las redes, los reels y el K-Pop , ese género que es el pop de Los Ángeles con estética coreana. BTS es la banda más representativa del estilo, global y de culto. Por todo el mundo les persiguen hordas de chicas en minifalda, botas altas, brilli-brilli en las mejillas y una mirada de pasión que sólo se tiene en la juventud. Por primera vez, y en un Metropolitano en el que no cabía nadie más, se presentaron en España para la primera de dos fechas consecutivas. La excusa de la gira es presentar su último disco, 'Arirang', un trabajo que acapara la mayor parte de la noche. Arrancaron con 'Hooligan', vestidos de negro como agentes especiales y rodeados de un extenso cuerpo de baile. La banda son siete, detalle importante para que todas las coreografías sean simétricas. Siempre hay uno que lidera la canción (rol que se intercambian continuamente) y seis de apoyo. La música se ubica en el cruce entre el pop melódico ('Swim') y variaciones del rap, con canciones que tocan influencias traperas ('Aliens'). Tras el primer bloque, desaparecieron para cambiarse de ropa. El espectáculo fue dinámico y total: el escenario se elevaba, hubo coreografías de todo el grupo, aparecieron y desaparecieron bailarines. Hubo múltiples cambios de vestuario, proyecciones más cerca una película que de un concierto, llamaradas… sólo faltaron los músicos. No hubo ningún instrumento sobre el escenario y la música era toda pre-grabada. Cosas del progreso, supongo. Sonó después, 'Fake Love' otra con toques hip-hoperos. Para 'Swim' y 'Mery Go Round' sacaron unas sábanas y el escenario pareció una flor, añadiendo otro elemento más a una tremenda producción. Buena parte del concierto lo pasaron dando vueltas por el escenario circular, caminando a lo John Wayne mientras la cámara capturaba posados sensuales de cada uno de los siete cantantes. Es, realmente, lo que fueron a ver las fans y donde más enloquecieron. Para el segundo acto, que empezó con una larga proyección más cerca de Sitges que del Metropolitano, aparecieron vestidos con unas túnicas azules y rojas. Brotaron de entre el barullo y, con un toque Bronx, interpretaron en cadena '2.0', agresiva, y «Normal». Con 'Not Today' volvió el pop hip-hopero y al cuartel atlético le temblaba el esqueleto. Siguió el medley más celebrado de la noche, con 'Mic drop' y 'FYA' y 'Fire', tres canciones que resumen el estilo de los coreanos: pop sobre base trapera/hip-hopera, mucha energía sobre el escenario, sudor y morritos para las cámaras. Fórmula de éxito desde que la imagen no tenía ni color. Antes del segundo receso sonó 'IDOL', medio reggaetonera y con la que recorrieron toda la pista del estadio antes de desaparecer para preparar el final. En el bloque final triunfaron 'Butter', quizá más elegante, y 'Dynamite' donde el extásis colectivo era ya total. El final del primer concierto de BTS en España llegó con 'Please' e 'Into the Sun', ambas del último disco y que pusieron todo patas arriba. Ya de noche me acordé del vídeo de Lennon, en blanco y negro, y de los espasmos que le daban a las fans con las que compartí butaca ayer.
