"Bérénice": Isabelle Huppert, en linvandrare i diset
Räck upp handen till alla teater- och scenkonstfans som inte känner sig upphetsade när mötet i styrelserna för Isabelle Huppert och Romeo Castellucci tillkännages. Den franska skådespelerskan är utan tvekan en av de mest framstående och förfinade europeiska artisterna idag, och den italienska skaparen en av de mest radikala, kontroversiella och samtidigt fantasifulla rösterna på den internationella scenen. Nyfikenhet och förväntningar skjuter i höjden.
Båda har samlats i "Bérénice", en show som är löst inspirerad av tragedin skriven av Jean Racine, en av fäderna till fransk teater, och som har anlänt till Madrid två år efter premiären i Paris (Girona-festivalen Temporada Alta presenterade den i november 2024). I den talar han om kärleken mellan den romerska kejsaren Titus och den judiska drottningen Berenice och det efterföljande förkastandet och utvisningen av Rom från henne, drivet av honom av politiska skäl. Castellucci har fokuserat sin monolog på en sorglig klagan.
Han har gått in i sin förtvivlan, sin ensamhet, sin oförståelse, sin oförmåga att kommunicera, och han skildrar också sin återfödelse. "Titta inte på mig", upprepar Isabelle Huppert tre gånger - den sista i ett häftigt skrik - och utmanar publiken. Showen bär Romeo Castelluccis omisskännliga stämpel, med en oklanderlig visuell och ljudmässig iscensättning, magnetisk, fantastisk, minutiöst omhändertagen..., med kryptiska natursköna element - som en tvättmaskin eller en radiator - och en konstant dimma. För mycket av showen upptar gasväv scenens mun och vakar över scenen; att tro att skådespelerskan på scenen är Isabelle Huppert - vilket ja, hon är - blir, med undantag för örnögda åskådare, en handling av tro.
Detta och det förstärkta ljudet ger "Bérénice", med en avsiktligt parsimonisk rytm, en överdriven kyla som bara tempererar skönheten som presenteras inför åskådarnas ögon (rörelser, belysning, kostymer...) och som förnekar någon antydan till känslor. Men allt förändras i den sista delen av showen, som kommer till liv samtidigt som Berenice själv. Isabelle Huppert (artisten åtföljs av fjorton skådespelare, i ett verk praktiskt taget av ren figuration) är en dominerande skådespelerska, bräckligt kraftfull eller kraftfullt bräcklig, med försiktiga rörelser och en exceptionell behärskning av ordet (den franska, naturligtvis, översatt till övertexter) och gesten.
Hon går genom Berenices stämningar utan försiktighet, bebor dem utan förbehåll och visar öppet desperationen och innehållet i hennes feberaktiga karaktär som, liksom hennes tolkning, går som en linpromenad på ett linband, med både nerv och sinne.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
11 april 2026, 14:08
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'Bérénice': Isabelle Huppert, una funambulista en la bruma
Beskrivning
Que levante la mano cualquier aficionado al teatro y a las artes escénicas que no sienta excitación cuando ve anunciada la reunión sobre las tablas de Isabelle Huppert y Romeo Castellucci. La actriz francesa es sin duda una de las intérpretes europeas más distinguidas y refinadas de la actualidad, y el creador italiano una de las voces más radicales, polémicas y a la vez imaginativas de la escena internacional. La curiosidad y las expectativas se disparan. Una y otro se han unido en 'Bérénice', un espectáculo libremente inspirado en la tragedia escrita por Jean Racine, uno de los padres del teatro francés, y que ha llegado a Madrid dos años después de su estreno en París (el festival gerundense Temporada Alta lo presentó en noviembre de 2024). En ella habla del amor entre el Emperador romano Tito y la Reina judía Berenice y el posterior rechazo y expulsión de Roma de ella, empujado él por motivos políticos. Castellucci ha centrado su monólogo en un triste lamento. Ha entrado en su desesperación, en su soledad, en su incomprensión, en su incapacidad para comunicarse, y retrata también su renacimiento. «No me miréis», repite tres veces -la última en un grito feroz- Isabelle Huppert retando al público. El espectáculo lleva el sello inconfundible de Romeo Castellucci, con una puesta en escena visual y sonora impecable, magnética, asombrosa, cuidadísima..., con elementos escénicos crípticos -como una lavadora o un radiador-, y una bruma constante. Durante buena parte del espectáculo, una gasa ocupa la boca del escenario, velando el escenario; creer que la actriz que hay en el escenario sea Isabelle Huppert -que sí, que lo es- se convierte, salvo para los espectadores con vista de águila, en un acto de fe. Esto y el sonido amplificado le otorgan a 'Bérénice', de ritmo deliberadamente parsimonioso, una excesiva frialdad que solo templa la belleza presentada ante los ojos de los espectadores (movimientos, iluminación, vestuario...) y que niega cualquier atisbo de emoción. Pero todo cambia en el tramo final del espectáculo, que cobra vida al tiempo que la propia Berenice. Isabelle Huppert (a la intérprete le acompañan catorce actores, en un trabajo prácticamente de mera figuración) es una actriz dominante, frágilmente poderosa o poderosamente frágil, de movimientos cuidadosos y un excepcional dominio de la palabra (la francesa, claro, traducida en sobretítulos) y el gesto. Transita por los estados de ánimo de Berenice sin cautela, los habita sin reserva, y muestra abiertamente la desesperación y el contenido desgarro de su febril personaje que, como su interpretación, camina igual que una funambulista por una cuerda floja, con tanto nervio como sensatez.
