Av pluggar, prevarication och aktivistiska domare
Som medborgare bryr vi oss inte ett dugg om vad kriminalsektionens domare tycker om huruvida det är lämpligt eller nödvändigt att det återigen finns en samordnare för konservatorieverksamheten i Extremadura. Det är från denna förvirring mellan det rättsliga och det politiska som straffet skapar ett straff som är lika orimligt som orimligt. Justice dömer Pedro Sánchez bror till nio års diskvalifikation på grund av prevariation men frikänner honom från inflytandehandel.
Analys - "Nycklarna till en märklig mening för David Sánchez: diskvalificerad för prevarication utan solida bevis för påverkan på handel", av José Manuel Romero. kommer ihåg en sak: att han fördömer brodern till regeringens president. Kanske är det egentligen allt som betyder något. Juristen som tålmodigt läser dess nästan fyrahundra sidor (de flesta av dem är förbrukningsbara) kan lämnas med en känsla av att detta var hans enda avsikt.
Utan en övertygelse av Sánchez Castejón skulle all denna utplacering inte vara värt det. Med tanke på detta är det inte olyckligt att tro att det ligger en politisk motivation i kimen och själva anledningen till att denna resolution är med. Den presenteras, ja, som en mening.
Ett juridiskt dokument. Och inte direkt oförskämd eller saknar argument. Allt tyder på att det rimligen utgår från en oregelbunden händelse som till och med i vardagsspråk kan kallas korruption.
Men det slutliga fördömandet är politiskt, eftersom det inte kan vara lagligt: det är varken sammanhängande eller motiverat. Bortsett från de hundratals sidorna med utfyllnad, hävdar kärnan i domen att det finns tillräckliga indirekta bevis för att dra slutsatsen att tjänstemän från Badajoz provinsråd medvetet brutit mot lagen för att oregelbundet tilldela en position till David Sánchez Castejón och att de dessutom senare ändrade den för att behaga honom.
Ett förkastningsbrott. Domen erkänner att det inte finns några direkta bevis för åtalet. Han anger vissa indikationer på att platsen skapades specifikt för att ge den till honom: att Sánchez själv redan letade efter ett hus i Badajoz innan tävlingen löstes; att det fanns rykten om att ställningen skulle vara för "själva brodern"; som en gång tillsatt, saknade Sánchez ofta arbete.
Ja, samtalet stinker. Men även om det skapades med honom i åtanke och tilldelades för hand, så innebär det inte nödvändigtvis ett försumlighetsbrott, som består i att medvetet utfärda ett orättvist beslut. Inte varje gång en position skapas med tanken på att ge den till någon är den olaglig, inte heller är varje olaglighet – även om vi kan kalla det korruption – ett brott.
Domstolen känner till. Därför lägger han till det som enligt honom verkar vara det övertygande argumentet: att tjänsten som samordnare av konservatorieverksamheten var onödig och innehållslös. Det är där meningen börjar vackla.
Fram till 2010 utfördes uppdraget att samordna verksamheten vid vinterträdgårdarna i Extremaduran av en tjänsteman. När han väl gick i pension tog konservatoriedirektörerna själva över. Det är uppenbarligen inte upp till tre brottmålsdomare att avgöra om en förvaltningstjänst är nödvändig eller inte.
Det är ett politiskt beslut som måste fattas av de politiska ledare som valts för det. Det skulle kunna korrigeras som godtyckligt om det var helt absurt eller bara ett utseende, men så är inte fallet, eftersom det redan fanns tidigare. Demokratiskt bryr vi medborgare inte ett dugg om vad kriminalsektionens domare tycker om huruvida det är lämpligt eller nödvändigt att det återigen finns en samordnare för konservatorieverksamheten i Extremadura.
Det är från denna förvirring mellan det rättsliga och det politiska som straffet skapar ett straff som är lika orimligt som orimligt. Han hävdar att utnämningen var onödig och att det också var nyckfullt att senare ändra de uppgifter som tilldelats befattningen för att följa den anlitade konduktörens önskemål. De menar att om förvaltningen anställer en man som kan mycket om opera för att samordna verksamheten, så kan den då inte försöka ta vara på den kunskapen genom att sätta honom på ett operaprogram.
Man kan hålla med om den kritiken. Vem som helst från en bardisk kan ge sin åsikt om vad som skulle vara det bästa sättet att hantera offentliga angelägenheter, men det är otillräckligt resonemang för att motivera en brottmålsdom. Om en administrativ åtgärd är olaglig, finns det den tvistiga-administrativa jurisdiktionen att rätta till den.
Det betyder inte att det är prevariation. Våra högljudda domare slår in för oss varje dag att de galna domarna som fällts av några av deras kollegor, särskilt de som har en ideologisk grund, inte är prevariation. De säger att deras grej är att överklaga det och få det rättat.
Men när samma sak händer i Extremadurans administration räcker det med en handfull tolkningsbara ledtrådar för att se brottet.
Åtminstone i det här fallet. I vårt land är det inte ovanligt att kommunfullmäktige, universitet, departement eller offentliga organ efterlyser tjänster som man på förhand vet vem som blir förmånstagare. Ofta ogiltigförklaras samtalen till och med av den tvistiga-administrativa jurisdiktionen eftersom de är uppenbara sken.
Men ingen blir någonsin dömd för förvirring.
Endast vid detta tillfälle. Det är inte tokigt att tro att det har att göra med närheten till regeringens ordförande. En indikation på detta är att meningen radikalt saknar motivering i två av sina väsentliga delar.
För det första förklarar domstolen inte varför den uteslöt att de dömda personerna trodde att det de gjorde föll inom de skönsmässiga befogenheter som lagen tillät dem. Med andra ord, vi vet inte eller så är det klart för oss om de alla var medvetna om att godkänna något olagligt. För det andra, ännu värre, det finns inte den minsta förklaring till David Sánchez fällande dom.
Prevariation begås av dem som efterlyser en position för att gynna den. Det sägs att han var en nödvändig kollaboratör... eftersom han dök upp på torget! Han anklagas för att ha fyllt i ansökan, för att ha tillhandahållit underlag och för att ha åtagit sig de nya uppgifterna som tilldelats, utan att förklara var de kommer från att han gjort allt detta med vetskap om att det var en olaglig bluff.
Detta logiska språng är inte trivialt: det är uppfinningen som gör att presidentens bror kan dömas. Det är väldigt grovt, men tänk dig att skapa hela den här röran – att förvandla administrativ korruption till ett exceptionellt brott, utsätta domare för offentligt slitage, kalla många vittnen att vittna, skriva en fyrahundra sidor lång dom – om du i slutändan inte får en rubrik som kommer att skada regeringens president.
Det skulle inte vara vettigt. Om det rådde några tvivel, tvekar domarna som skrev domen inte att ignorera deras sken av teknisk neutralitet för att inkludera några skadliga insinuationer som de medger att de inte har det minsta bevis på: de lät det glida att torget kanske skapades under påtryckningar från Pedro Sánchez eller för att inhysa sig hos honom. De hävdar att det bara är ett intryck som saknar saklig grund, men de lägger det där.
Till slut. Det är inte absurt att tro att de som skapade positionen som musikalisk koordinator gjorde det för att ge den till David Sánchez. Visst står vi inför en av de många korruptionerna som är den endemiska ondskan i detta land.
Men det är juridiskt nonsens att dra slutsatsen att vi har att göra med ett försumlighetsbrott och framför allt saknar det all grund att döma presidentens bror för det. Den som kan göra, låt honom göra.
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
14 july 2026, 18:46
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
De enchufes, prevaricación y jueces activistas
Beskrivning
A la ciudadanía nos importa un pepino lo que opinen los jueces de la sección penal sobre si es conveniente o necesario que vuelva a haber un coordinador de actividades de conservatorios en Extremadura. Desde esa confusión entre lo judicial y lo político es desde donde la sentencia pergeña una condena tan injustificada como irrazonableLa Justicia condena al hermano de Pedro Sánchez a nueve años de inhabilitación por prevaricar pero le absuelve de tráfico de influenciasAnálisis - 'Claves de una condena extraña a David Sánchez: inhabilitado por prevaricación sin pruebas sólidas de tráfico de influencias', por José Manuel Romero De la sentencia que ha dictado la Audiencia Provincial de Badajoz solo se recordará una cosa: que condena al hermano del presidente del Gobierno. Quizás eso sea realmente lo único que importa. El jurista que pacientemente se lea sus casi cuatro centenares de páginas (prescindibles la mayor parte) puede quedarse con la sensación de que esa era su única intención. Sin condena a Sánchez Castejón no merecía la pena todo este despliegue. Así las cosas, no es desaventurado pensar que en el germen y la razón de ser misma de esta resolución hay una motivación política. Se presenta, eso sí, como sentencia. Un documento jurídico. Y no precisamente grosero o carente de toda argumentación. Todo indica que parte razonablemente de un hecho irregular al que incluso coloquialmente se puede llamar corrupción. Pero la condena final es política, porque no puede ser jurídica: ni es coherente ni aparece justificada. Obviando los centenares de páginas de relleno, el núcleo de la sentencia sostiene que hay indicios indirectos suficientes para concluir que responsables de la Diputación de Badajoz vulneraron conscientemente la ley para adjudicar una plaza irregularmente a David Sánchez Castejón y que, además, luego la modificaron para complacerlo. Un delito de prevaricación. Reconoce la sentencia que no hay prueba de cargo directa. Sí enuncia algunos indicios de que la plaza se creó específicamente para dársela a él: que el propio Sánchez estaba ya buscando casa en Badajoz antes de que se resolviera el concurso; que había rumores de que la plaza iba a ser para “el hermanísimo”; que una vez nombrado, Sánchez faltó frecuentemente al trabajo. En efecto, la convocatoria huele mal. Pero, aunque se creara pensando en él y se le adjudicara a dedo, eso no implica necesariamente un delito de prevaricación, que consiste en dictar una resolución injusta a sabiendas. Ni siempre que se crea un puesto pensando en dárselo a alguien es ilegal, ni toda ilegalidad —aunque podamos denominarla corrupción—es delito. El tribunal es consciente. Por eso añade lo que le parece el argumento de peso: que la plaza de coordinador de actividades de conservatorio era innecesaria y carente de contenido. Ahí es donde la sentencia empieza a flaquear. La tarea de coordinar las actividades de los conservatorios extremeños la desempeñaba hasta 2010 un funcionario. Una vez que este se jubiló, pasaron a asumirla los propios directores de conservatorios. Evidentemente, no corresponde a tres jueces penales decidir si un puesto de la administración es necesario o no. Eso es una decisión política, que deben tomar los responsables políticos elegidos para ello. Podría llegar a ser corregida por arbitraria si fuera del todo disparatada o una mera apariencia, pero no es el caso, puesto que existió ya antes. Democráticamente, a la ciudadanía nos importa un pepino lo que opinen los jueces de la sección penal sobre si es conveniente o necesario que vuelva a haber un coordinador de actividades de conservatorios en Extremadura. Desde esa confusión entre lo judicial y lo político es desde donde la sentencia pergeña una condena tan injustificada como irrazonable. Sostiene que el nombramiento fue innecesario y que también fue caprichoso modificar después las tareas asignadas a la plaza para cumplir con los deseos del director de orquesta contratado. Creen que si la administración contrata para coordinar actividades a un señor que sabe mucho de ópera, después no puede intentar aprovechar esos conocimientos poniéndolo a montar un programa de ópera. Uno puede estar de acuerdo en esa crítica. Cualquiera desde la barra de un bar puede opinar cuál sería la mejor manera de gestionar lo público, pero es un razonamiento insuficiente para justificar una condena penal. Si una actuación administrativa es irregular, está la jurisdicción contencioso-administrativa para corregirla. Eso no significa que sea prevaricación. Nuestros egregios jueces nos machacan cada día con que las sentencias disparatadas que dictan algunos de sus compañeros, especialmente las que tienen una base ideológica, no son prevaricación. Dicen que lo suyo es recurrirla y que se corrija. Pero cuando lo mismo sucede en la administración extremeña, les basta un puñado de indicios interpretables para ver el delito. Al menos, en este caso. En nuestro país no es raro que ayuntamientos, universidades, ministerios o entes públicos convoquen plazas de las que de antemano se sabe quién será el beneficiario. A menudo las convocatorias son incluso anuladas por la jurisdicción contencioso-administrativa porque son chanchullos descarados. Pero nunca hay nadie condenado por prevaricar. Solo en esta ocasión. No es una locura pensar que tiene que ver con la cercanía al presidente del Gobierno. Un indicio de ello es que la sentencia está radicalmente huérfana de justificación en dos de sus elementos esenciales. En primer lugar, la Audiencia no explica por qué descarta que los condenados pensaran que lo que hacían entraba dentro de las facultades discrecionales que les permite la ley. O sea, que no sabemos ni se nos aclara si eran todos ellos conscientes de estar aprobando algo ilegal. En segundo lugar, peor aún, no hay la más mínima explicación de la condena a David Sánchez. La prevaricación la cometen los que convocan una plaza para beneficiarlo. De él se dice que era colaborador necesario… ¡porque se presentó a la plaza! Se le acusa de haber rellenado la solicitud, de haber aportado documentación y de haber asumido las nuevas tareas encomendadas, sin explicar de dónde sacan que hizo todo eso sabiendo que era un chanchullo ilegal. Ese salto lógico no es baladí: se trata del invento que permite condenar al hermano del presidente. Es muy burdo, pero imagínense montar todo este lío —convertir en delito excepcionalmente una corruptela administrativa, someter a los jueces a desgaste público, llamar a declarar a numerosos testigos, redactar una sentencia de cuatrocientas páginas— si al final no se consigue un titular que haga daño al presidente del Gobierno. No tendría sentido. Por si quedara alguna duda, los magistrados que redactan la sentencia no dudan en saltarse su apariencia de neutralidad técnica para incluir unas insinuaciones dañinas de las que reconocen no tener la mínima prueba: dejan caer que quizás la plaza se creo por presión de Pedro Sánchez o para congraciarse con él. Afirman que es una mera impresión carente de toda base fáctica, pero ahí lo ponen. En fin. No es ningún disparate pensar que los que crearon la plaza de coordinador musical lo hicieron para dársela a David Sánchez. Seguramente estamos ante una de tantas corruptelas que son el mal endémico de este país. Pero sí que es un disparate jurídico concluir que estamos ante un delito de prevaricación y, sobre todo, carece de todo sustento condenar por ello al hermano del presidente. El que pueda hacer, que haga.