Av pluggar, prevarication och aktivistiska domare

Som medborgare bryr vi oss inte ett dugg om vad kriminalsektionens domare tycker om huruvida det är lämpligt eller nödvändigt att det återigen finns en samordnare för konservatorieverksamheten i Extremadura. Det är från denna förvirring mellan det rättsliga och det politiska som straffet skapar ett straff som är lika orimligt som orimligt. Justice dömer Pedro Sánchez bror till nio års diskvalifikation på grund av prevariation men frikänner honom från inflytandehandel.

Analys - "Nycklarna till en märklig mening för David Sánchez: diskvalificerad för prevarication utan solida bevis för påverkan på handel", av José Manuel Romero. kommer ihåg en sak: att han fördömer brodern till regeringens president. Kanske är det egentligen allt som betyder något. Juristen som tålmodigt läser dess nästan fyrahundra sidor (de flesta av dem är förbrukningsbara) kan lämnas med en känsla av att detta var hans enda avsikt.

Utan en övertygelse av Sánchez Castejón skulle all denna utplacering inte vara värt det. Med tanke på detta är det inte olyckligt att tro att det ligger en politisk motivation i kimen och själva anledningen till att denna resolution är med. Den presenteras, ja, som en mening.

Ett juridiskt dokument. Och inte direkt oförskämd eller saknar argument. Allt tyder på att det rimligen utgår från en oregelbunden händelse som till och med i vardagsspråk kan kallas korruption.

Men det slutliga fördömandet är politiskt, eftersom det inte kan vara lagligt: ​​det är varken sammanhängande eller motiverat. Bortsett från de hundratals sidorna med utfyllnad, hävdar kärnan i domen att det finns tillräckliga indirekta bevis för att dra slutsatsen att tjänstemän från Badajoz provinsråd medvetet brutit mot lagen för att oregelbundet tilldela en position till David Sánchez Castejón och att de dessutom senare ändrade den för att behaga honom.

Ett förkastningsbrott. Domen erkänner att det inte finns några direkta bevis för åtalet. Han anger vissa indikationer på att platsen skapades specifikt för att ge den till honom: att Sánchez själv redan letade efter ett hus i Badajoz innan tävlingen löstes; att det fanns rykten om att ställningen skulle vara för "själva brodern"; som en gång tillsatt, saknade Sánchez ofta arbete.

Ja, samtalet stinker. Men även om det skapades med honom i åtanke och tilldelades för hand, så innebär det inte nödvändigtvis ett försumlighetsbrott, som består i att medvetet utfärda ett orättvist beslut. Inte varje gång en position skapas med tanken på att ge den till någon är den olaglig, inte heller är varje olaglighet – även om vi kan kalla det korruption – ett brott.

Domstolen känner till. Därför lägger han till det som enligt honom verkar vara det övertygande argumentet: att tjänsten som samordnare av konservatorieverksamheten var onödig och innehållslös. Det är där meningen börjar vackla.

Fram till 2010 utfördes uppdraget att samordna verksamheten vid vinterträdgårdarna i Extremaduran av en tjänsteman. När han väl gick i pension tog konservatoriedirektörerna själva över. Det är uppenbarligen inte upp till tre brottmålsdomare att avgöra om en förvaltningstjänst är nödvändig eller inte.

Det är ett politiskt beslut som måste fattas av de politiska ledare som valts för det. Det skulle kunna korrigeras som godtyckligt om det var helt absurt eller bara ett utseende, men så är inte fallet, eftersom det redan fanns tidigare. Demokratiskt bryr vi medborgare inte ett dugg om vad kriminalsektionens domare tycker om huruvida det är lämpligt eller nödvändigt att det återigen finns en samordnare för konservatorieverksamheten i Extremadura.

Det är från denna förvirring mellan det rättsliga och det politiska som straffet skapar ett straff som är lika orimligt som orimligt. Han hävdar att utnämningen var onödig och att det också var nyckfullt att senare ändra de uppgifter som tilldelats befattningen för att följa den anlitade konduktörens önskemål. De menar att om förvaltningen anställer en man som kan mycket om opera för att samordna verksamheten, så kan den då inte försöka ta vara på den kunskapen genom att sätta honom på ett operaprogram.

Man kan hålla med om den kritiken. Vem som helst från en bardisk kan ge sin åsikt om vad som skulle vara det bästa sättet att hantera offentliga angelägenheter, men det är otillräckligt resonemang för att motivera en brottmålsdom. Om en administrativ åtgärd är olaglig, finns det den tvistiga-administrativa jurisdiktionen att rätta till den.

Det betyder inte att det är prevariation. Våra högljudda domare slår in för oss varje dag att de galna domarna som fällts av några av deras kollegor, särskilt de som har en ideologisk grund, inte är prevariation. De säger att deras grej är att överklaga det och få det rättat.

Men när samma sak händer i Extremadurans administration räcker det med en handfull tolkningsbara ledtrådar för att se brottet.

Åtminstone i det här fallet. I vårt land är det inte ovanligt att kommunfullmäktige, universitet, departement eller offentliga organ efterlyser tjänster som man på förhand vet vem som blir förmånstagare. Ofta ogiltigförklaras samtalen till och med av den tvistiga-administrativa jurisdiktionen eftersom de är uppenbara sken.

Men ingen blir någonsin dömd för förvirring.

Endast vid detta tillfälle. Det är inte tokigt att tro att det har att göra med närheten till regeringens ordförande. En indikation på detta är att meningen radikalt saknar motivering i två av sina väsentliga delar.

För det första förklarar domstolen inte varför den uteslöt att de dömda personerna trodde att det de gjorde föll inom de skönsmässiga befogenheter som lagen tillät dem. Med andra ord, vi vet inte eller så är det klart för oss om de alla var medvetna om att godkänna något olagligt. För det andra, ännu värre, det finns inte den minsta förklaring till David Sánchez fällande dom.

Prevariation begås av dem som efterlyser en position för att gynna den. Det sägs att han var en nödvändig kollaboratör... eftersom han dök upp på torget! Han anklagas för att ha fyllt i ansökan, för att ha tillhandahållit underlag och för att ha åtagit sig de nya uppgifterna som tilldelats, utan att förklara var de kommer från att han gjort allt detta med vetskap om att det var en olaglig bluff.

Detta logiska språng är inte trivialt: det är uppfinningen som gör att presidentens bror kan dömas. Det är väldigt grovt, men tänk dig att skapa hela den här röran – att förvandla administrativ korruption till ett exceptionellt brott, utsätta domare för offentligt slitage, kalla många vittnen att vittna, skriva en fyrahundra sidor lång dom – om du i slutändan inte får en rubrik som kommer att skada regeringens president.

Det skulle inte vara vettigt. Om det rådde några tvivel, tvekar domarna som skrev domen inte att ignorera deras sken av teknisk neutralitet för att inkludera några skadliga insinuationer som de medger att de inte har det minsta bevis på: de lät det glida att torget kanske skapades under påtryckningar från Pedro Sánchez eller för att inhysa sig hos honom. De hävdar att det bara är ett intryck som saknar saklig grund, men de lägger det där.

Till slut. Det är inte absurt att tro att de som skapade positionen som musikalisk koordinator gjorde det för att ge den till David Sánchez. Visst står vi inför en av de många korruptionerna som är den endemiska ondskan i detta land.

Men det är juridiskt nonsens att dra slutsatsen att vi har att göra med ett försumlighetsbrott och framför allt saknar det all grund att döma presidentens bror för det. Den som kan göra, låt honom göra.