Att Marseille 1940 som Casablanca
1940-talets Marseille ser ut som "Casablanca". I efterdyningarna av den tyska invasionen försöker en diaspora av författare och konstnärer fly fångenskap eller död. Frälsningen går med båt till Amerika, men du måste korsa Pyrenéerna, Francos Spanien och Portugal.
Och om den fiktiva "Casablanca" har Ricks amerikanska bar som sin mötesplats, har den verkliga Marseille en annan heroisk amerikan: Varian Fry. Från rum 307 på hotellet Le Splendide organiserar han räddningen av flyktingar genom Centre Américain du Secours. På jakt efter visumet är det den europeiska kulturens mest granatäpple: Hannah Arendt, Walter Benjamin, Heinrich Mann, André Breton, Max Ersnt, Alma Mahler, Franz Werfel, Lion Feuchtwanger eller Marc Chagall.
I "Marseille, 1940" (Gutenberg Galaxy) återskapar tyska Uwe Wittstock Frys dagliga liv mellan maj 1940 och oktober 1941. "Efter min första bok," Februari 1933 ", om Hitlers första fyra veckor, höll jag reda på författarna och konstnärerna som flydde till Frankrike", förklarar han. Körberättande som inte är en roman, utan verklighet som överträffar fiktion. Dess huvudperson är inte den där Rick med Bogarts ansikte från "Casablanca".
Trettioåriga Fry, en krönikör i pressen om Hitlers uppgång, en pionjär inom hjälporganisationer, sätter sitt liv i tjänst för tvåtusen liv. Ledamot av den spanska republikanska biståndskommittén i inbördeskriget, han deltog i Francos seger och stalinisternas erövring av kommittén... Marseille är den enda fria hamnen i den nazistiska splinten.
Från de niohundratusen invånarna 1939 kommer det att övergå till en och en halv miljon. Gatorna är trånga: "Flyktingar från Belgien och Holland, engelska soldater som har flytt från Dunkerque i söder via extravaganta vägar, franska kolonialtrupper från Algeriet eller Indokina, marockaner i silkessjalar, senegaleser med sin höga röda avföring, utländska legionärer med vita quepis, inklusive många demobiliserade soldater som ännu inte har hittat ett sätt att återvända till sitt land", berättar Wittstock. Hemländer raserade: Österrikare, tjecker, polacker, ungrare, spanjorer, antifascistiska italienare, antistalinistiska ryssar...
För att gå ombord på båtarna, som bara seglar från Lissabon, behöver du papper och pengar. Ett spanskt och ett portugisiskt transitvisum: "Som regel utfärdas de endast när de drabbade kan bevisa att de har bokat och betalat för en biljett till Amerika eller ett annat flygland", säger Wittstock. Operationen måste utföras med stoppursprecision, visumet är tillfälligt: ”Om det uppstår olyckliga förseningar kan det vara så att en flykting först får det sista visumet han behöver när det första redan har gått ut, och att han måste påbörja hela proceduren från början”, varnar han.
Fry ser till att det inte händer. Bland de räddade, Heinrich Mann, Thomas äldre bror: "Han hade tillbringat sitt ögonblick av ära. Han hade ett naivt förhållande till kommunismen. "Hannah Arendt: "Hon var inte känd än.
Det tjugonde århundradets största politiska tänkare. "André Breton: ”En diktator. På Villa Air Bel komponerade han "utsökta lik" med sina anhängare. Den som bröt mot dess regler utvisades. "Alma Mahler: "Antisemit, hon hade två judiska män.
Förutom Gustav Mahler var hon älskare av Oskar Kokoschka och gifte sig med Franz Werfel och Walter Gropius.” Walter Benjamin: ”Jag gick från Banyuls till Port Bou och tänkte på hur svår den rutten var för den där mannen med ett sjukt hjärta. ”Frys efterkommande var inte glada. Den amerikanska räddningskommissionen applåderade inte direkt hans återkomst; hans fru, Eileen Hugues Fry, bad om skilsmässa och FBI vakade över hans steg. Fry överlevde som biträdande redaktör för The New Republic och 1945 publicerade han utan framgång "Surrender on Demand", hans Marseille-memoarer.
Efter att ha lämnat The New Republic för sin pro-sovjetiska linje gick han från ledare till ledare: ”Strax efter att ha anställts fick han sparken på grund av politiska meningsskiljaktigheter”, säger Wittstock. En misslyckad film- och ljudstudio-entreprenör, copywriter, latin och grekisk lärare, Fry från sextiotalet föll i depression efter uppbrottet av sitt andra äktenskap. Den 13 september 1967 dog han hemma av en stroke.
Hans enda levande pris var den franska hederslegionen. Det postuma erkännandet kom trettio år senare; den judiska Yad Vashem utropade honom till "Rättfärdig bland nationerna"; utrikesminister Warren Christopher erkände att Fry "aldrig hade det stöd han skulle ha förtjänat från USA: s regering." Wittscock turnerade i Marseille sommar som vinter. Chateau Pastré, hem till det amerikanska konsulatet, finns fortfarande, liksom hotellet Le Splendide.
Fry hade sitt rum där, han är ihågkommen. På den andra adressen där amerikanen hade kontor finns ingen plakett, men Frys namn står fortfarande på dörrklockorna. "Ett underbart sätt att minnas", firar Wittstock.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
8 april 2026, 03:33
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Aquella Marsella de 1940 como Casablanca
Beskrivning
La Marsella de 1940 se parece a 'Casablanca'. Tras la invasión alemana, una diáspora de escritores y artistas intenta escapar del cautiverio o la muerte. La salvación va en barco para América, pero hay que atravesar los Pirineos, la España franquista y Portugal. Y si la 'Casablanca' de ficción tiene como punto de encuentro el bar del americano Rick, la Marsella real depara otro americano heroico: Varian Fry. Desde la habitación 307 del hotel Le Splendide organiza el salvamento de fugitivos a través del Centre Américain du Secours. En busca del visado, lo más granado de la cultura europea: Hannah Arendt, Walter Benjamin, Heinrich Mann, André Breton, Max Ersnt, Alma Mahler, Franz Werfel, Lion Feuchtwanger o Marc Chagall. En 'Marsella, 1940' (Galaxia Gutenberg), el alemán Uwe Wittstock recrea el día a día de Fry entre mayo de 1940 y octubre de 1941. «Después de mi primer libro, 'Febrero, 1933', sobre las cuatro primeras semanas de Hitler, seguí la pista de los escritores y artistas que huyeron a Francia», explica. Narración coral que no es una novela, sino la realidad que supera la ficción. Su protagonista no es aquel Rick con cara de Bogart de 'Casablanca'. El treintañero Fry, cronista en la prensa del ascenso de Hitler, pionero de las organizaciones de ayuda, pone su vida al servicio de dos mil vidas. Miembro del Comité Español de Ayuda republicano en la guerra civil, asistió a la victoria de Franco y a la toma del comité por los estalinistas… Marsella es el único puerto de mar libre de la férula nazi. De los novecientos mil habitantes de 1939 pasará a millón y medio. Atestan las calles: «Refugiados de Bélgica y Holanda, soldados ingleses que se han salvado huyendo de Dunquerque hacia el sur por vías extravagantes, tropas coloniales francesas de Argelia o de Indochina, marroquíes con chales de seda, senegaleses con sus altos feces rojos, legionarios extranjeros con quepis blancos, entre ellos muchos soldados desmovilizados que aún no han encontrado la forma de volver a su tierra», recuenta Wittstock. Patrias arrasadas: austriacos, checos, polacos, húngaros, españoles, italianos antifascistas, rusos antiestalinistas… Para subir a los barcos, que solo zarpan desde Lisboa, hacen falta papeles y dinero. Un visado de tránsito español y uno portugués: «Por regla general sólo son expedidos cuando los afectados pueden demostrar que han reservado y pagado un pasaje a América u otro país de huida», apunta Wittstock. La operación debe desarrollarse con precisión de cronómetro, el visado es temporal: «Si se producen desafortunados retrasos, puede ser que un refugiado sólo consiga el último visado que necesita cuando el primero ha expirado ya, y que tenga que empezar todo el procedimiento desde el principio», advierte. De que eso no ocurra se encarga Fry. Entre los salvados, Heinrich Mann, hermano mayor de Thomas: «Había pasado su momento de gloria. Mantenía una relación ingenua con el comunismo». Hannah Arendt: «Todavía no era conocida. La más grande pensadora política del siglo XX». André Breton: «Un dictador. En Villa Air Bel componía 'cadáveres exquisitos' con sus adeptos. Quien se saltaba sus reglas era expulsado». Alma Mahler: «Antisemita, tuvo dos maridos judíos. Además de Gustav Mahler fue amante de Oskar Kokoschka y se casó con Franz Werfel y Walter Gropius.» Walter Benjamin: «Fui de Banyuls a Port Bou y pensé en lo dificultoso de aquella ruta para aquel hombre enfermo del corazón». La posteridad del Fry no fue feliz. El Emergency Rescue Comitte norteamericano no le aplaudió precisamente al regreso; su esposa, Eileen Hugues Fry, le pidió el divorcio y el FBI vigiló sus pasos. Fry sobrevivió como ayudante de redacción del The New Republic y en 1945 publicó sin éxito 'Surrender on Demand', sus memorias marsellesas. Tras abandonar el The New Republic por su línea prosoviética anduvo de redacción en redacción: «Al poco de ser contratado era despedido por diferencias políticas», señala Wittstock. Fracasado empresario de un estudio de cine y sonido, redactor publicitario, profesor de latín y griego, el Fry de los años sesenta cayó en la depresión tras la ruptura de su segundo matrimonio. El 13 de septiembre de 1967 murió en su casa de un ataque cerebral. Su único galardón en vida fue la Legión de Honor francesa. El reconocimiento póstumo llegó treinta años después; el Yad Vashem judío lo proclamó «Justo entre las naciones»; el secretario de Estado, Warren Christopher, reconoció que Fry «nunca tuvo el apoyo que hubiera merecido por parte del gobierno de los Estados Unidos». Wittscock recorrió Marsella en verano e invierno. El Chateau Pastré, sede del consulado americano, todavía existe, al igual que el hotel Le Splendide. Fry tuvo allí su habitación, se le recuerda. En el otro domicilio donde el americano tuvo despacho no hay ninguna placa, pero el nombre de Fry sigue en los timbres de la entrada. «Una forma maravillosa de recordarlo», celebra Wittstock.
